36 timmar i Stockholm.

Allt var egentligen lite roligare förr när jag var bättre på att rapportera om sånt jag gjorde. Nu för tiden blir det mest lösa tankar jag tänkt under dagen. Men sini nu! Nu kommer här ett klassiskt detta-har-hänt-inlägg. Vet inte riktigt var vi slutade sist, men vi tar upp tråden från när vi hoppade ur en taxi just här. Välkomna!

I torsdags checkade vi in på Villa Källhagen. Alldeles, alldeles underbart litet hotell som jag verkligen hoppas få återvända till med familjen mot sommaren. Tyvärr var ju vädret lite som det brukar på våra breddgrader den här tiden på året, men Djurgården och havsutsikten gjorde vad de kunde. Det här måste vi uppleva på nytt när varma havsbrisar rufsar om sommarhåret.

Det var en så himla skön vistelse för mellan möten och evenemang hann vi prata av oss sånt vi annars sällan hinner. Vardagen är ju så här och nu här och nu, men alltid nyttigt att hinna tänka framåt lite mellan varvet. Vad ska vi göra 2019? Vad har vi gjort hittills? Vad har vi gjort hittills som har varit bra? Vad har vi gjort hittills som har varit mindre bra? Vad behöver vi tänka på för att maxa slutspurten för 2018? Värdefullt.

Trevligt med sprakande brasa när man stiger in som två våta disktrasor på klackar.

Direkt vi kliver på tåget eller planet där hemma glömmer vi bort hur jobbigt det är med sju barn och saknar barnen jättemycket (det slår aldrig fel – vi är såna töntar när andras bebisar passerar), men vi njuter så kolossalt mycket av våra gemensamma utflykter. Att sova ostört i så här sköna sängar är underbart. Att bara ansvara för sig själv och sin egen hunger – aaah. Känns som man får så mycket gjort.

Efter ett möte i lobbyn med Patrik och Martin från handelskammaren fick vi svira om till fancy pants. Bara det att duscha utan att någon kryper in under duschdraperiet och äter tvål – wow! (Ps. Ni kan vara lugna, avser inte Sami den här gången). Min enda lilla ånger är att jag aldrig hann bada i badkaret. Det blev för brådis till julträffen på Finlands ambassad 18.00. Här en klassisk toaselfie.

Julträffen var mycket positiv för min del. Träffade så många nya (och gamla!) människor som jag ser att vi kan hitta fina samarbeten med i framtiden. Eftersom vi har en målsättning att jobba mer över de nordiska gränserna framöver så gläder det mig när nya dörrar öppnas. I vår framtidsvision finns att vara det självklara valet när finska företag vill in på den svenska marknaden. Här har vi Bertills och kostymmaffian.

Det var ju Fredrik Guseff! Känd som partisekreterare för SFP. Här blev det ju mycket snack om riksdagsvalet 2019. Jag har aldrig varit så här pepp inför ett val, tror jag. Speciellt intressant ska det ju bli att se om SFP efter några år i opposition lyckas göra ett riktigt bra val och bli ett regeringsparti. Känns som om mycket talar för det. De senaste årens politik har slagit hårt mot svenskan. Kommer de som valde bort SFP sist att rösta den här gången? Ugh, det är så spännis!

Om man stiger upp 4.00 orkar man inte partaja så länge. Så vi gick hem redan efter 22.00. Fnittrade jättemycket när vi tänkte tillbaka på morgonen när vi satt på ett café och drack kaffe på Arlanda när en man kom fram och frågade om vi kan filma när han överraskar sin fru som snart skulle komma genom gaten. Det kunde vi såklart! Sedan stod han och gömde sig bakom en plastväxt och darrade med en rosbukett i handen i en dryg halvtimme (planet var försenat). Och vi satt i givakt!

När flickvännen väl kom så blev vi så uppspelta av romantiken att vi båda sprang efter och filmade. Fatta att vi var så korkade att vi lämnade kameror och datorer och pengar och allt helvete hej och bara rusade iväg långt bort som två lättlurade romantiker! Det låter kanske inte så roligt, men det blev en mycket skojig film. Och framför allt var det roligt när vi föreställde oss hur vi skulle förklara oss för Sami ifall någon hade stulit alla våra grejer. ”Jo, men alltså det var sååå romantiskt och.. och .. och … de hade inte setts på så länge .. och och och .. det var så gulligt .. och och …” Nå, nu var det ingen som gjorde det och alla våra saker fanns kvar, taco lov.

Sedan somnade vi mycket roade.

I dag vaknade vi pigga och glada, åt frukost och gick en timme runt Djurgården i snålblåsten. Babblade strategi. Sedan duschade vi och jobbade en stund. Sedan åkte Anna och träffade sin systerson. Då åkte jag in till stan för att köpa en ny väska. Men eftersom jag aldrig lyckas köpa en väska köpte jag en ny byxdress. Jag har så minimalt med kläder att jag var illa tvungen.

Provade också en Daisy Grace-klänning som jag såg i en instalive på antingen Hannah Widells eller Amanda Schulmans insta (pah, även jag faller platt för reklam). Men jag måste verkligen göra något åt den här tanigheten. Fyller inte ut en endaste en klänning. Axlarna ok, men höfter – hur skaffar man sådana? Ja ja ja. Köpte inte.

Sedan gick dagen bara i raketfart. Och vi fick en svajig flajt hem i stormen. Ändå känner jag mig riktigt laddad och tankad med kraft nu. Så fina dagar! Lycka är att få bli avsläppt på hemmagatan med kram och oavbrutet babbel. Nog känns det bra i hjärtat att jobba med Anna. Vi har så himla roligt – och ändå är vi bara i början av allt!

Sedan landade jag här. Fick avlösa svärmor och svärfar (bästa, bästa svärmor och svärfar!). Fick hänga med dem en liten, liten stund med barnen innan de somnade och allt blev tyst. Nu väntar en skön helg. Häj!