Som en stor vän av varumärkesarbete har jag med intresse följt med diskussionen som började med frågeställningen ”Vems är felet när de finlandssvenska teatrarna gapar tomma?” på Svenska Yle. Eller egentligen började den när Lilla Teaterns konstnärliga ledare Marina Meinander ställde frågan på Facebook och fick många svar.
Att teatrarna gapar tomma är kanske en sanning med modifikation. Min egen teater Wasa Teater gör allt annat med sin KAJ-show just nu (där var det snarare svårt att få biljetter). Men när ordet branding kom med som en förklaring till den svikande publiken blev jag såklart nyfiken. Då börjar öronen vifta!
Kultur och teater ligger mig varmt om hjärtat. Har alltid gjort. Jag var på Chess på Svenskis i början av veckan och många gånger under föreställningens gång virrade tankarna iväg tillbaka till den här diskussionen och förklaringarna som uppkom där.
Publikfrånvänd repertoar. Recensioner. Svag branding.
Tänkte en del på det när jag satt i salongen på Chess: Vad är det egentligen som ska till för att jag ska gå på en pjäs? Ja, inte är det kalla kriget och schack i alla fall. Visst, musikalartisterna var otroliga (tyckte till exempel att Elisabeth Hammersbøen Rustads nummer med ”Lämna inga dörrar på glänt” var så bra). Men storyn är så ofattbart tunn och långt ifrån min världsbild att jag på inga vis rycks med. Det kom inte som en överraskning att jag var överlägset yngst i salongen heller (bland alla gråa permanenter som stack fram över balkongerna).
Har läst lite olika inlägg i den här debatten och tänkt lite på teaterns roll i samtiden. Har egentligen rätt dålig koll på hur det ligger till (ni som kan får gärna komma in med ett lass fakta), men min känsla säger att det inte längre finns en lika bred masspublik som för 20 år sedan. Min känsla säger också att man inte kan spela ”hundraåriga klassiker” som ”alltid har fungerat” – och samtidigt locka publik. Chess var ett gränsfall (och hah, dessutom stod någon annan för biljetten).
Jag fattar förstås också att det är ekonomiskt och tidsmässigt ohållbart att skapa nya pjäser på löpande band i Svenskfinland (det finns säkert många orsaker till varför vi ser Sound of Music för trettontusende gången). Processen är lång och det kreativa arbetet ska ha sin tid. Men jag (och antagligen min generation med mig) är så fruktansvärt kräsna. Faktum är att jag skiter i Shakespeare, Tjechov, Moliére. Också i Cats, West side story, Phantom of the Opera.
Jag känner bara: Gäsp.
Gissar att alla teatrar är utsatta för ett hårt ekonomiskt tryck 2018. Man kanske letar efter kända pjäser som man vet att publiken redan känner till för att undvika risker. Men kan man ens göra teater för en bred publik längre?
Vilken teaterns roll är 2018 kanske kultureliten kan belysa mig om (ska inte ens försöka mig på en analys), men under Chess satt jag lite och tänkte på i vilken utsträckning teatern ska erbjuda det som publiken efterfrågar.
Å ena sidan tycker jag att teatern kunde vara mer kundorienterade (min magkänsla säger att alla konstnärer och kulturbejakare får något spygrönt i ansiktet när de hör just det ordet), men i förlängningen vet vi ju alla att det skulle betyda att vi då ser mest KAJ, Ted och Kaj och stand up på de finlandssvenska scenerna (folk vill ju få sig ett gott skratt) och att vi kanske inte blir så intellektuellt utmanade vad gäller politik, samhälle, etik, moral och rådande ideal.
Som man kan bli när teater är som bäst.
Men å andra sidan – att vara kundorienterad behöver inte heller utesluta det senare. Jag tycker till exempel att den fristående teatergruppen Unga Scenkompaniet gör så sjukt bra samtidskonst. Det samma gäller Blaue Frau. När jag går på teater vill jag ha identifikation. Något att tänka på och prata om. Aha-upplevelser. Och så vill jag känna något. Sorg, glädje, skratt eller gråt. Det tycker jag både Blaue Frau och Unga Scenkompaniet kan superbra.
PLUS att de verkligen har förstått värdet av personlig branding. De har tydligt förmedlat vem de är och vad de står för. Jag har aldrig sett svart på vitt vad USK står för, men kan så här spontant gissa att de står för människonära berättelser, feminism, antirasism och kroppspositivism. Liberala värderingar ur ett ungt (kvinnligt?) perspektiv. Jag vet att jag alltid kan se deras pjäser och känna igen mig. Och att jag ofta tänker på dem länge efter. Det är en fördel små fristående teatrar kan göra. Att nischa sig (funkar inte riktigt för Svenskis eller WT).
Men obs: Gillar nog också musikaler (kanske man snart kunde kunna göra en Hype 2.0 baserat på Dammen brister-boken som kom i veckan? Annika Åman kan säkert regissera på Svenska Teatern). Gillar nog också vissa noggrant utvalda klassiker. Och KAJ (och Ted).
Men för att återgå till frågan: ”Vems är felet när de finlandssvenska teatersalongerna gapar tomma?”. Helt ärligt: Hade aldrig ens hört om Maria Brauns äktenskap. Ännu mindre att den spelades på Lilla Teatern. Och det är väl kanske en grundförutsättning för att jag ska gå! Att jag vet om att den existerar.
Och att jag vet vad den står för.
Och varför jag ska gå.
Då går jag säkert gärna!
Mina två frågor till dig:
1. Vad vill du ha när du går på teater?
2. Vilken pjäs såg du sist?
Forever Jung 
1. När jag går på teater vill jag dels beröras, dels höra en bra berättelse. Det kan vara musikal, komedi, drama, abstrakt eller vad som – formatet spelar ingen större roll, förutsatt att det främjar innehållet. Jag vill alltså känna något. (inte tristess) Och så ska det berätta något åt mig och storyn ska va bra. Och för att jag ska vara nöjd så ska intelligens i någon mån och aspekt finnas med. Det ger wow-effekten. Det kan vara i skådespeleriet, scenografin, ljussättningen, dräkterna, ljudvärlden, budskapet eller i det berättartekniska, det är de pjäserna jag minns och imponeras av. Guuu så jag blir sugen!
2.Såg senast USKs Alla får vara. (mycket bra, wow-effekter, imponerande etc). Innan det Gambämark (också imponerande, wow etc). Innan det såg jag Myrskyluodon Maija och trots att jag imponerades av de scenografiska lösningarna och andra delar i hur den hade förverkligats, undrade jag vad jag skulle ta med mig…vad skulle storyn ge mig? Någon får gärna berätta vad jag inte förstod 🙂
Skriver faktiskt under allt du säger här. Så arg att jag inte hade passligt när USK spelade på Platform. Måste försöka få fatt på den under turnén.
1. Jag vill att min empatiförmåga testas. De allra bästa pjäserna är de med karaktärer som jag INTE känner igen mig i och som gör tvivelaktiga val, men som jag, i slutet av pjäsen, ändå känner empati för, eftersom såväl skådespelare och regissör som pjäsförfattare lyckats förmedla varför karaktären agerar som den gör och vilka omständigheter (både bestående och tillfälliga) som format den. Ett bra exempel är Tusen strålande solar (så mycket magstarkare på scen än i bokformat) eller en pjäs jag såg nyligen om en immigrantfamilj från Zimbabwe där alla i familjen valt olika vägar i sin integration.
2. Lin-Manuel Mirandas första pjäs In the Heights (han är skaparen bakom musikalen Hamilton).
Testa empatiförmåga – skitbra sagt!
1. Jag vill skratta samtidigt som jag känner igen mig och får en och annan tankeställare.
2. KAJ på WT
Har faktiskt inte sett Gambämark ännu – måååååste få till det i januari!
*Molière (sorry, klarar inte fnuttar åt fel håll. Det är som att stava dig Ninl – går inte att läsa ut rätt)
1. Exceptionellt bra sådespelare. Samma som när jag väljer film; ska mycket till för att testa okända kort när utbudet är så stort.
2. Minns faktiskt inte. Men jag var på teatern häromveckan och såg Virpi Pahkinen dansa. Där pratar vi utomordentlig exceptionell världsklass.
Jag tycker teater ska beröra och med det menar jag att man ska dras in i handlingen. Det ska vara som om man är helt uppslukad och i en bubbla om det sen är drama, komik eller tragedi.
Vi skulle varit på Tomtebobarnen i Helsingfors i helgen men tyvärr funkade det inte tidsmässigt så väldigt glad att den operan för barn även går på Åbo Svenska Teater i april. Då kommer vi fara och se/höra på den. Innan dess var det en fantastisk teater i önningebymuseum ”Drömmer du Hanna” på Åland som både fick mig att gråta och skratta. Går hellre på teater än på bio. Men är ändå inte speciellt kulturintresserad. Teater har en charm i att allt är här och nu.
1. En viktig story. Något som verkligen talar till mig och som undervisar och lär mig något. Bra musik och möjlighet till skratt är stora plus. Jag är lite trött på att se samma skådespelare överallt, de bästa föreställningarna jag sett har haft obekanta namn som slår igenom tack vare lysande rollprestationer.
2. Något med sjörövare och båtar som jag såg på Svenskis. Aj, Skattkammarön!! Pjäsen berörde mig inte alls.
Man kunde gott grunda något som heter Nöjesteatern. Där skulle bara spelas musikaler, revyer och annat som får en att skratta till och må bra. Alltså det utbud som ”riktiga” teatrar emellanåt tycker att de måste sänka sig till för att också få lite mera publik. I övrigt så vet jag inte när jag skulle ha fått någon reklam om någon teater t ex via Facebook. Så finns helt tydligt en del att jobba med ifall man har ansvar för biljettförsäljningen på någon teater.
1. Jag vill ryckas med i handlingen och bli underhållen. Jag vill hamna i en fascinerande bubbla där resten av världen och alla dess bekymmer försvinner.
2. Senaste pjäsen jag såg var The play that goes wrong i London. Väldigt roligt och underhållande men samtidigt smart.
Alla Teatrar, borde egentligen alltid tag räda på, om Anskaffaren av Teaterbiljetten, kanske hör till någon Specialgrupp, som tex är Synskadad och/eller om någon annan, till vilken Biljetten är tänkt, är det och om ja, till och med erbjuda möjlighet till Privatexkusion på Scenen före Föreställningen, då detta idag, i förstahand, ändast är möjligt för Grupper, men dock, har man upplävt undantag, som tex. Unga Teatern, som helt oväntat, komm och frågade under Föreställningens Paus, om man ville komma upp på Scenen och titta, för de hade sett, då vi anlänt till Teatern med min Mormor och sedan under Föreställningens första del, beslutit sig att göra så. Även, kunde man utveckla Appen Movie Reading, som i dagens läge, ändast syntolkar Filmer/TV-programm så, att den även, kunde syntolka Teaterföreställningar, som idag, ändast syntolkas av Lävande Personer, dvs, Syntolkning, betyder i korthet, att man förklarar Händelser på Scenen/Iprogrammet, vilka man inte kommer under fund med på basen av repliker, berättar om hur Skådisarna ser ut osv, men ladda ner den ovannämnda Appen i fråga och gå fast och se på den pågående Pikku Kakkonens Julkalender med Syntolkning, så förstår Ni säkert bättre. Och senast, såg jag Pjäsen ”Landet på Svenska Teatern Fredagen den 22.9.2017, då den hade Presspremjär och hur det kommer sig, att jag hade fått Inbjudan till dylik, beror på, att jag i Augusti 2015, gick och deltog i Svenska Litteratursällskapet i Finland RF:s http://www.sls.fi Frågelista, där det bads om, att tex. berätta om någon sin Släkting och på basen av Svaren, samlades det ideer till Pjäsen. Hade redan glömmt hela saken, tills det plötsligt, dök upp dylik Inbjudan i e-påsten den 5.9 och då jag annors också, skulle resa till Hesa under samma vecka på en Fortbildningsdag, passade det ju bra med, att besöka Svenskis, vilket jag föregående gång, hade gjort Torsdagen den 7.5.1998, seende då Pjäsen om Topelius. Tänka sig, att samma ”skolklocka,” som så mnga gånger, ringt in Publiken på sina platser, ännu ringde där, fastän ju Teaterhuset, hade renoverats grundligt, Kaffeet, var på samma ställe, som förrut, Pjäsen, var visserligen litet svår, att följa med för en helt Blind, men genomgicks ända till slutet och sedan, bara tillbaka hemmåt hit till Rovaniemi med natttåget, som avgick 23.19. Får se, vad det blir för Pjäs, som följande.
1. Jag går gärna på all slags teater, högt som lågt – men om jag måste välja så blir det faktiskt hellre ”högt”. Dvs jag söker efter att bli intellektuellt utmanad hellre än bara underhållen. Jag vill gärna bli allmänbildad också, och tycker därför om tex klassiska uppsättningar. 2. Senast såg jag faktiskt Maria Brauns äktenskap på Lillan, min man överraskade mig med biljetter dit. Den hade fått super recensioner i media (Linda var ju helt otrolig i rollen som Maria, och scenografin var briljant), och jag understöder gärna mindre teatrar. I helgen ska vi gå på Askungen-baletten på operan, hela familjen. Ja, och Tomtebobarnen-operan såg vi ju också – superfin! Lite utmanande kanske för barnen, men även för dem tycker jag det är bra att det inte alltid är så ”lätt-tuggat”. Man får jobba lite på att förbereda dem, och de-briefa dem efteråt också, samt kanske sufflera och förklara lite under pjäsens gång.