När man rör sig i samhället och på sociala medier 2018 ska man minsann veta vad man gör. I synnerhet om man är en person som har ögonen på sig (det vill säga: om man är någon form av kändis, influencer, politiker eller offentlig person). Minsta lilla snedsteg – och det blir hett om öronen. Att vissa inte kan hantera sociala medier är säkert något vi alla stöter på dagligen. Ni vet, när man skriker ”iiiih” och tar sig för öronen – vad tänkte hen där?
Det här har varit väldigt synligt nu under hösten när biståndsarbete och volontärresor bland kändisar har förekommit aktivt i flödet. Kanske hösten är välgörenhetens högtid? Ofta har jag suckat lite avmätt – ”att de inte lär sig”. Å ena sidan förstår jag att det är så lätthänt. Man är en glad kändis som åker till (låt oss säga) Ghana för att jobba – och ge synlighet – åt ett volontärprojekt. Man blir tagen av alla känslor och postar en glad selfie med glada ghanesiska barn.
Och det är där shit hits the fan.
Det är säkert varierande i hur stor grad det handlar det om att personen i fråga vill ge ”ett sken av godhet” eller att profilera sig som En God Person, men sällan handlar det om att göra ont. Alla människor vill säkert göra gott när de åker på den här typen av välgörenhetsresor. Men just det här med att stiga rakt ner i white savior complex-klaveret är så ofattbart slarvigt och vanligt just nu (finns det ingen som kan riskhantera på förhand?)
White savior-complex handlar i korthet om när vita människor upprätthåller den förlegade (och felaktiga!) bilden om att det är på grund av de vitas otroooliga generositet och välvilja som de stackars offren i fattiga länder får vääärdefull hjälp. En överlägsen syn på att vita människor kan hjälpa ”de andra”. Ni vet hur det kan se ut: Kändis åker iväg, ”förfäras och gråter av allt elände”, tar några selfies med svarta barn, framstår som den goda hjälparen, åker sedan hem till sin egen skyddade värld.
Den här bilden är rätt beskrivande.
Jag säger inte att det är så alla gånger. Jag säger bara att det eventuellt utmålar andra kulturer/länder/människor som mindre kapabla att ta hand om sig själva och överlag befäster fördomar om kulturer/länder/människor. Delar ofrivilligt in folk i ett ”vi” och ”dem”.
Ibland slår det fel när folk försöker göra gott. Minns att Peppe för länge sedan tipsade om @barbiesavior på Instagram. Ett satirkonto om missionärsliv gone wrong. Om man kan skratta åt den här typen av humor, så är det ett konto man ska följa.
Det här har jag tänkt på speciellt mycket nu under hösten när vi har jobbat tätt med Project Liv. Nu finns här ingen kulturell aspekt som är problematisk, men ändå: Jag gör väl inte det här bara för att framstå som god?
Ursprungstanken med välgörenhet är ofta god. Att höja medvetenheten hos allmänheten om Problemet (vilket det nu sedan råkar vara – torka, hunger, barnfattigdom, klimatkatastrofer etc.). Att jobba med influencers är smart (och ökar säkert chansen att de stora massorna ska öppna plånboken). Men hur svårt det verkar vara att få det rätt fascinerar mig.
Carolina Gynning fick kritik för sin senaste resa. Vilket man kanske kan förstå med tanke på allt jag tagit upp här ovan. Hon verkar vara en genuint varm och god person, men lyckades kanske inte hantera situationen lika snyggt som Zara Larsson gjorde när hon steg snett på ett liknande uppdrag i år (Zara tog bort en bild som objektifierade barnet i fråga, tog upp white savior-problematiken och bad om ursäkt).
Såg serien Kalles och Britas sex liv för en tid sedan. Brita Zackari och Kalle Zackari Wahlström åker en sväng till ett flyktingläger på Lesbos efter att den värsta flyktingkrisen lagt sig. Tycker det kan fungera som ett rätt så smooth exempel (undrar förresten nyfiket om de har fått emotta någon kritik). Det är skitsvårt att göra innehåll om välgörenhet i dag. Att vara på rätt sida är en konstform.
Det är inte heller lätt att hantera sociala medier 2018. För man behöver vara så otroligt påläst. Till och med om fenomen som man inte hade en aning om att existerade. Och det är bra! Sakta men säkert blir världen och våra sociala medier en bättre plats. Bland annat genom att vi ställer krav på offentliga personer.
Vad tänker du om det här?
Forever Jung 
Har tänkt på fenomenet men inte vetat att det har ett eget namn. intressant.
Bra namn också!
Vill tipsa om detta konto på instagram https://www.instagram.com/action4humanity_se/ @action4humanity_se DÄR finns massor av fakta kring just white savior och andra problematiska och rasistiska problem som finns. Jag har verkligen lärt mig massor. Det är jobbigt att inse att en själv är en del av detta problem, förstår för en gångs skull män som skriker ”inte alla män” för som vit vill man lätt skrika ”inte alla vita”. Det är jobbigt att bli medveten men väldigt viktigt. Vita riddare, som fenomenet heter på svenska, tas också upp i podden Postpatriarkatet som Lady Dahmer har. Också det en väldigt bra podd. Det var mina tisdagstips om någon missat dem. Glad tisdag!
Japp, följer det sedan länge! 👌
Gissade de 😉
Jag förstår hur du menar – åtminstone kunde man när man åker iväg och volontärarbetar vara mera medveten om den ”vita västerländska” skulden i att människor i många länder har det svårt (post-kolonialismens effekter, rasismen och slavhandeln, krigen och konflikterna ”vi” varit med och startat m.m.) och att dagens generationer kan försöka reda upp den skada våra tidigare generationer orsakat. Men HUR exakt ska man belysa detta och förmedla volontärarbete och goda gärningar? Vilka sätt är fel och vilka sätt är rätt?
Bra du skriver om det här! Jag har rest en del i utvecklingsländer (Eritrea, Nepal, Indien – som ju samtidigt är ett superhögutvecklat land) och tänker att en ”välgörenhetsresa” alltid är väldigt problematisk. Särskilt om man som resenär inbillar sig att man kan faktiskt kan göra en skillnad genom att famla runt där i några månader. Det viktigaste man kan åstadkomma under en sådan resa är det man själv lär sig: genom att vara i den kulturen och lära känna människorna som dagligen lever i de problemen som vi tror oss kunna lösa med något quick fix (”vi bygger en skola åt er!”). Fattiga människor är inte dumma. De vet själv vilka lösningar som är bäst på problemen, men saknar oftast resurserna. Men det du lär dig av att umgås med vanliga människor i ett utvecklingsland är förhoppningsvis en hel del ödmjukhet och insikter om hur vriden konsumtionsinriktad livsstil vi har i våra rika länder. Och att du när du väl kommit hem kan hjälpa till att samla medel till de utvecklingsprojekt du bevittnat.
Jag tror att rika länder har enormt mycket att lära sig av fattiga länder. Jag väntar på den dagen då vi får biståndsarbetare hit från Nepal och Eritrea. De kunde hjälpa oss att inse att livet inte alls handlar om konsumtion utan om relationer och gemenskap, skönhet och glädje. Det där som vi tappat bort i farten.
Amen! Är så trött på alla influencers som far på dom här resorna och blir så blir tagna, men direkt dom kommer hem är allt som bortblåst och dom fortsätter med sina Nelly samarbeten, exponerade selfies och exklusiva event. Det blir ju bara pinsamt
Så fruktansvärt bra skrivet, Linn! Heja heja!! Som mamma till adopterat icke-vitt barn får jag väldigt ofta svälja några gånger extra innan jag svarar då jag får höra om hur lyckligt vårt barn är som fått komma till oss och hur fina människor vi är som räddat henom. För att inte tala om kommentarerna om hur ”färgblinda” de är när det gäller vårt barn. Argh.
Du skriver om viktiga saker, tack!
Yes.
Följde för flera år sen med och delade ut paket till behövande familjer utanför Finland. Innan jag tackade ja (betalade själv min resa, boende och mat) funderade jag på vad som verkligen är nyttan med det? De lokala socialarbetare skulle oberoende av mig dela ut paketen, mina armar behövdes inte. Skulle jag bara dit och ”titta på eländet?” Uppleva och exotifiera? Hyj sakeli. Jag åkte, med delade känslor, men jag tror att min nyfikenhet tog över. Efter att i många år deltagit i välgörenhet hemifrån ville jag se fältet.
Jag ångrar det inte. Jag förändrade inte någons liv. Som mest gissar jag att jag förändrade en dag för några av de barn jag hängde med. Så som om jag gör något utöver det vanliga med barn här hemma. Vi hade roligt helt enkelt.
I förlängningen har jag också kunnat verka som en slags ambassadör för att förklara verkligheten för de människor jag träffade där.
Och självklart gör det mig mer ödmjuk, tacksam och öppen för att fortsätta hjälpa.
Men någon credit vill jag inte ha. Ingen klapp på axeln. Då får jag genast obehag. Då hamnar fokus fel. Mina berättelser därifrån är meningen att ge fokus åt dem som jag berättar om, deras begränsade förutsättningar, eventuell utsatthet, vad de uppskattade, vad jag såg att de saknade etc, inte åt att jag tog flyg tur-retur och spenderade, tre-fyra privilegierade dagar i deras närhet. JAG ska vara tacksam. Och du, som får höra att dessa mänskor lever och skrattar och gråter och är mänskor som vi kan hjälpa.
Tack att du tog upp det. JÄTTEVIKTIGT hur det kommuniceras kring detta. Också det att det inte blir svart-vitt, som i att ”vi har det bra, de har det dåligt”. Mänskor kan ha det bra i någon aspekt, tex ett kärleksfullt hem, men vara fattiga.
Ja, många viktiga pointer! ❤