En bekant till mig lade nyligen ut en superfresh selfie på Instagram med en text som vred om hjärtat några gånger. Den lät ungefär så här: ”Skulle du tro mig om jag sade att den här personen har svält sig, legat sömnläs och skurit sig själv sent som bara för någon dag sedan?”.
Nu råkar jag veta att personen i fråga har fört en kamp mot psykisk ohälsa och sina inre monster en längre tid (så ja, jag skulle tro!). Men ändå: Visst är det för jävligt att det inte syns hur ont det gör när man har ångest. Och framför allt: Hur farligt det är.
Jag har varit på så oerhört låga mörkernivåer i mina dagar. Det känns jättelätt att säga det nu när jag mår som vanligt igen. Nu när jag befinner mig i en helt annan verklighet! Men det känns alltid lite extra i mig när jag ser och hör om bekanta som är nere och vänder. För jag vet precis hur bra skådespelare man blir, och hur svårt det är att begära hjälp – och säga som det är. Också fastän man är en superkommunikativ människa utan spärrar, som jag.
På något vis känns det skamligt att medge. Att jag som hade ett så här förträffligt liv ”hade mage att känna som jag gjorde”. Liksom HAHHA, som om jag valde att känna så. Så urbota löjligt att jag ens tänker så. Nu vet jag mycket väl att man inte kan rationalisera sig ur ett mörker.
Jag har berättat det här förr, men jag tycker det är så viktigt att berätta om och om och om igen. När jag var gravid med My och testade en ny medicin (Primperan, mot illamående) fick jag söka mig till min kompis som bor här nära för jag var så rädd för att jag skulle göra något galet (min största skräck var att jag skulle slänga mig framför en bil – nu låter det här helt komiskt, men det var alltså fullt allvar).
Jag var nedstämd och hormonell från förr. Fick sedan ofrivilliga kramper i benen av medicinen. Hallucinationer och rubbningar i synfältet. Kände bara att ”Oh shit, nu måste jag ha sällskap – annars kanske jag gör något jag ångrar”. Och jag tänker att det var ändå fint att jag hade kvar någon form av överlevnadsinstinkt. Att jag ändå sökte mig till skydd istället för att vara ensam hemma.
Tycker det är viktigt att påminnas om att psykisk ohälsa faktiskt kan drabba vem som helst. Kanske bara en psykisk förkylning. Eller rent av en nattsvart depression.
Också de gladaste, härligaste och gulligaste personerna. Och de äckliga, arga, onda. Och alla där emellan. Ingen är ”tillräckligt smart och lyckad” för att komma undan.
Många kvällar tänkte jag att jag måste orka kämpa för barnens skull. Skiter i mig själv, men klarar inte av tanken på att barnen ska växa upp utan mig. Rationellt kunde jag förstå att det fanns en framtid för mig, men den kändes meningslös ändå. Såg ingen vits att ens försöka kämpa graviditeten ut. Tänk då på dem som inte ens ser någon deadline! Mitt hjärta känner (och ömmar) för dem.
Personen som postade bilden avslutade med en uppmaning om att ta hand om sina nära och kära när ni tror att de mår dåligt. ”Det är extremt svårt för oss att be om hjälp när överlevnadsinstinkten slutar fungera”. Men det är lika svårt på andra sidan, att hitta tecken, när de är dolda inuti (eller under lager av kläder).
Ja, den tanken kan vi bära med oss in i julveckan.
Extrastor kram till alla som läker såren de aldrig pratar om!
Forever Jung 
Under den senaste graviditeten och första månaderna efter mådde jag sämre än jag själv ville erkänna för mig själv. Graviditeten var extra tung frånvecka 22–> då vi fick reda på att babyn i magen var sjuk. En massa extra ultraljud, magnetröntgen, prat om abort vid eventuell kromosomförändring eller allvarligare sjukdom hos babyn (detta vet få om för det har varit för jobbigt att prata om). Alla, inklusive rådgivningstanten tyckte att jag tog allt så bra å kunde hantera det, när jag egentligen bara ville bryta ihop totalt. Två äldre barn att ta hand om så nej, det fanns ju inte på kartan. Så här 2 år efter jag blev gravid, så inser jag ju att jag borde tagit kontakt nånstans, pratat med någon professionell. Vaför steget var så stort vet jag inte. Eller ja, det vet jag ju egentligen nog, skämdes. Men idag mår jag bra, barnet mår fint och allt är 1000 ggr lättare att prata om. Hoppas att jag aldrig hamnar så långt nere igen, för det är ju nu då man mår bra som man förstår HUR dåligt man mådde då.
Bra skrivet! Efter att själv varit nere i depressionsträsket är det skönt att ha kommit ur det (med hjälp av professionella). Konstigt hur mycket skam det finns inom en över att ha ångest och inte orka med någonting. Inte skäms man över att ha lunginflammation men det är lättare att förstå. Och man blir snabbare frisk.
Du skriver om en viktig sak, igen. Tack för det ❤
Jag har redan fått ta emot flera meddelanden i stil med ”skulle aldrig ha kunnat tro att du lider av något sånt! ” efter att jag publicerade inlägget om min sjukdom i förrgår. SÅ viktigt att folk vågar prata, skriva och berätta. Heja dig, Linn!