Vet inte när det har hänt senast, att jag bara har haft datorn urladdad i något hörn. Och att andra har hört av sig till Sami för att de inte får tag i mig (eftersom min telefon har gått samma urladdade öde till mötes). Den här julen har börjat så fint.
Mår så bra av att bara få släcka ner hela effektivitetstänkandet för en stund. Just nu är jag i fasen när jag är helt tom. Inga tankar flödar i systemet. Har sovit långa tupplurer två dagar i rad nu. Om jag känner mig själv rätt brukar det ta några dagar innan allt svänger och kreativiteten sakta trappas upp.
Det här med att ”vårda sin kreativitet” – det har man hört förr, va? Känns kanske lite töntigt och klyschigt, men för en som jobbar med att kläcka fungerande idéer är det så himla viktigt att faktiskt hålla hjärnan i form. Hur man gör varierar väl från person till person, men jag själv triggas allra mest av tristess. I slappa långkalsonger under sju konfektaskar föds ofta de bästa idéerna.
I det liv jag nu lever finns det sällan utrymme för tristess (det tar tyvärr för lång tid att komma dit). En helg är oftast för kort för att man ska hinna få riiiiktigt tråkigt. Och på helgerna finns det tyvärr alldeles för mycket att göra. Barn som ska skjutsas. Mat som ska handlas. Sysslor som ska utföras.
Tänker på sommaren och på Replot – hur det liksom bubblar i en hela tiden – bara för att man har så låg nivå på sina måsten under den tiden av året. Tror att alla mina bästa idéer har kläckts just där. När man bara sitter och tittar ut i skogen eller badar bastu eller diskar tankspritt i uteköket.
Vi som jobbar i kreativa yrken får se till att vårda den här förmågan. I alla fall om man är som jag. Ibland känns det som om någon har trätt en tät plastpåse runt hjärnan. Som om all kreativitet är TOTALKVÄVD bakom lager av stress och måsten. Som om allt som kommer ut är nonsens. Tråkigt. Gjort. Och ibland känns det som om allt bara låser sig och man fastnar i gamla, töntiga formuleringar. En quick fix kan vara en springrunda – men en långsiktig lösning är att hela tiden ha frisk tristessluft i systemet. Att försöka ha riktigt, riktigt, riktigt förfärligt tråkigt så ofta det går.
Därför passar jag på nu. Tänker inte en endaste en nyttig tanke. Bara njuter av att barnen driver mig till vansinne och att vi inte har tider att passa. Tittar på bilden här ovan. Längtar dit. Och med dit menar jag inte nödvändigtvis en fysisk plats, utan mer en känsla. När systemet flödar fritt, tankarna åker över berg och hav och man nynnar någon dålig låt utan att man märker det själv. När kalendern är lika tom som hjärnan och idéerna lika många som myggorna.
Då är jag som bäst (till och med när jag måste diska i regnet).
Längtar!
Forever Jung 