Precis som övriga internet har jag sett Jonas Gardells tredelade dramaserie ”De dagar som blommorna blommar” under julledigheten. Blev mycket berörd av hur vi mycket sorg och smärta vi människor tenderar dölja bakom fasaderna. Har du tre timmar över den här sista söndagen av jullovet, så vet du minsann vilken serie du ska klicka play på.
(Om inte för de hjärtskärande människoödena, så för den ursnygga 70-tals estetiken som fick mig att dregla. Möblerna! Tapeterna! Frisyrerna! Klädena!)
Serien tangerar också Estonia-katastrofen på 90-talet – och det slog mig hur otroligt det ändå är att inget nordiskt filmbolag tagit sig an hela den historien (nu när jag googlar ser jag att det finns någon usel tysk-brittisk Baltic Storm från 2003). Kanske behöver det gå en viss tid innan folkets sorg har lagt sig på en rimlig nivå och de mest smärtsamma minnena har bleknat. Ändå oklart om jag skulle palla att se en dylik film. Tjockångest redan av detta.
Tycker att den här serien gav mig lite samma sorgsna vibb som Alex Schulmans bok ”Bränn alla mina brev”, som jag för övrigt också kan rekommendera varmt nu när jag en gång är i gång med tipsrundan. Hjärta och smärta. Och berättelser som överspänner flera decennier och som visar hur svårt det är att fly från sin historia.
Utan att spoila slutet kan jag säga att slutorden var bland de vackraste jag hört. De lät ungefär så här: Människor är tillfälliga. Se till att plocka blommorna de dagar som blommorna blommar. Instämmer helt. Nu ska vi njuta av den tid vi får!
Tips, tips.
Forever Jung 