Mycket kan man säga om min styrkor och förmågor, men att skola in på dagis är inte en av dem. Kan utföra nästan vad som helst (bestiger säkert Öjberget på huvudet bak fram i 2,6 promille, bara jag får öva lite), men vill du snabbt och effektivt ta kål på mig: Låt mig ba skola in ett barn på dagis.
Ah, det måste vara den mest dränerande uppgiften i hela universum.
Och då har de första två dagarna gått rätt hyfsat för vår My. Det är nog mest jag som borde skolas in för uppgiften att skola. Skickade Sami i morse, för jag pallar bara inte den första riktiga separationen mellan henne och mig. Visst, har varit borta från henne flera dagar i sträck många gånger, men det är nog bara det där att göra henne besviken som gör att jag blir ett känslomässigt vrak (allt som blir kvar är en blöt fläck på dagisgården). Läste också det någonstans, att det kan vara bra om den förälder som har lättast att lämna barnet sköter inskolningen.
Förra gången jag skolade in dagisbarn minns jag som ett enda rent helvete, så är väl lite färgad av den erfarenheten. Det går ju bra nu. Och personalen är gullig. My har stark vilja och integritet (inga främlingar får röra vid henne, prata med henne eller knappt se på henne), så jag tror hon trots sin ringa ålder i gruppen kan ta för sig av vad dagislivet har att erbjuda.
Sist vi skolade minns jag att en i personalen sa, när jag med darrande läpp försökte ta farväl av Matheos ursorgsna ansikte: ”Ja, det här med dagisstart brukar man ju betrakta som livets första svek” (fast på finska då). Och jag ba: JAMEN TACK FÖR PEPPEN. Sa inget, men brölade antagligen bakom knuten. Kornas råmande bleknade i jämförelse.
Och det antagligen därför jag inte riktigt diggar det här med skolning. Pallar inte att se den där omg-du-överger-mig-blicken i hennes ögon. Jag älskar dagis och har alltid gjort. Men den här övergångsfasen kunde jag gott snabbspola. Är för känslig för skiten.
Av erfarenhet vet jag att det kommer gå urbra om några månader, förutsatt att jag själv orkar bibehålla mental styrka. Det är ju inte meningen att ettåringar ska sitta instängda på kontor och se på youtube med vuxna dagarna i ända. Nu får hon kaveris (My älskar ju barn!) och hon får vara uuuute! Äta god mat! Rita! Leka! Lära sig ett nytt språk!
Mina stora barn har ju kanske (harkel, harkel) ärvt lite av sin mors dramatiska ådra, för på den första inskolningsdagen låg de i hallen och tjöt över att dagistanterna (jo, de säger tanterna, förlåt) kommer dööööda My. ”Ingen kan ta hand om vår My! Det kommer bli hennes undergång!”. Jag försökte banka lite vett i deras mossiga minne och muttrade slött om de händelsevis såg många mordförsök under sin egen dagiskarriär. ”Nå, många!!!!”. Det sista vi hörde av dem innan de lommade iväg ner för trappan till skolan var de uppmuntrande orden ”Farväl, älskade älskade My. Vill du ha en liten eller stor gravsten?”.
Ja ja ja. We shall overcome.
Forever Jung 