10 föräldrasanningar att starta veckan med.

Jag hittade supergammal Pinterest-board från när barnen var små och jag skrattade högt och länge åt alla tassiga quotes (med hög igenkänning!) som jag hade sparat där kring 2013. Tror att man snabbt glömmer hur yrt det är att ha småbarn (även om det just nu känns som vi lever i en ovanligt stillsam familj – måhända jinxar jag nu, men My känns ungefär som 10 år, haha).

Här kommer ett peptalk till alla föräldrar som vill börja veckan med bra fiilis. För så här i efterhand tänker jag att det ligger till just så här: Under de värsta småbarnsåren kan man bara skratta åt skiten.

 

1. Vet nu inte direkt om ”Dad is in the kitchen” stämmer så bra på just vår familj, men om man ändå förr hade förstått hur sällan man skulle få duscha ostört, så hade man bra gärna långduschat lite mer i sitt förra liv. Jag är så korkad att jag ännu efter 8 år i huset inte fått in knixen hur man låser dörren till duschen (ja, Sami har visat tusen gånger, men det gååår bara inte för någon annan än honom) så det slutar nästan alltid med att Mys händer dyker in under duschdraperiet och plaskar mysigt i golvsilen. Att duscha är att umgås.

2. Någon gång i livet var det här så sant. Numera äter de fyra ruispalat, en gröttallrik, tre bananer och en yoghurt (och kanske en rostis på det). Hungern är kanske inte så här jättepåtaglig därefter. Men det här med ”Mamma jag e så tööööschti”. Minns det som igår.

3. Everyday life med Milken Mannil since 2010.

4. Nå, ni kan använda samma bildtext här.

5. Nå herregud, ja. Vem vill/hinner/kan ens prata i telefon 2019?

6. Urk, minns ni när de var små och trotsliga och aldrig åt något överhuvudtaget? Så många proppar jag har bränt under åren pga. uselt ätande. När Matheo var kanske 4 var det som allra värst. Han åt så låååångsamt att det drev mig till vansinne. Inte alls så att han kinkig med vad som erbjöds, utan snarare det att han gjorde allt annat än åt. Pratade, berättade, lekte, kollade ut genom fönstret, pillade sig i naveln, kammade håret och fullkomligt ignorerade det faktum att han satt vid ett matbord och hade himmelriket serverat framför sig. Ändå var byxorna – konstigt nog – alltid för 3 cm för korta (noterade samma sak i morse och de byxorna köpte jag när skolan började i höst – kreisi!).

7. Jag som hade visionen om att treåringar är … gulliga? Nå, se hur minnet alltid förskönar historien! Tiden är verkligen förälderns bästa vän. Man glömmer allt som är jobbigt och minns bara hur gulliga de var. Tur för mig (eller kanske: stackars mig!) som fortfarande har ett walking middle finger att genomleva!

8. Skrattade rakt ut.

9. Alldeles, alldeles riktigt. Men å andra sidan tycker jag nu – när barnen är lite större – att det ändå inte var så illa. Det var några år som jag var fullkomligt galen och på dåligt humör och var allmänt usel (så går det lätt när man är för trött). Men nu tycker jag ändå att jag är en sån förälder som jag kanske ville vara då när jag hypotetiskt uppfostrade barn på förhand.

Visst går det åt helvete flera gånger i veckan nu också (ja ja ja, det gör det för oss alla), men man får förlåta sig. Föräldraskap är inte lätt och mänskliga relationer är inte ämnade att vara friktionsfria. Bakom varje härlig unge står en förälder som antagligen tänker att hen har fuckat upp allt (spoiler alert: det är inte sant).

10. Nu är jag inte världens grubblare, men är heller ej gjord av stål. Varje dag i snart 11 års tid har det funnits små orosmoln som hängt fast över ens arma modershjärta. Vad beror deras huvudvärk/magvärk/benvärk/tandvärk på? Varför är de så low just nu? Varför är de så trötta? Är de ledsna? Har de vänner? Dör de av angst på dagis? Är de lyckliga? Rör de på sig tillräckligt? Tvättar de sina tänder ordentligt? Har de löss? Äter de tillräckligt mycket grönsaker? Har de svårt med matten? Har de övat på proven? När kommer spysjukan? Ska de bli under en bil när de går hem från skolan? Ska de få en puck i munnen när de är på rinken? Ja ja ja, vem har tid att sova då?