Du kom inte bara som en baby.

Aldrig går tiden så snabbt som när man har små barn. Först är det som om tiden stannar, planeterna fryser till is och havet slutar brusa. En ny människa har fötts och allting är förändrat. Man sluter sig i bubblan och stänger ute allt. Alla sänker rösten, sekunderna blir minuter och det enda som hörs är små, små andetag som aldrig får tystna.

Men sakta bryter världen sig in och fåglarna börjar sjunga igen. Bilarna börjar köra, solen går upp och årstiderna växlar. Livet fortsätter och månaderna rusar i väg. Sedan är det som om farten får fart. Bollen är i rullning och PANG så springer det förbi en liten människa med hästsvans och egen vilja.

Nu har vi en 1,5-åring. Pratar ännu om babyn, men det är ju befängt. För någon baby är My inte. Hon är ett barn nu. Ett så härligt litet barn. Som just nu äter banan vid mina fötter i soffan. ”Hur många bananer skulle ni säga att är rimligt att man ger åt ett barn per dag?” frågade jag mamma och Lotta i morse. Mys trademark är lite så här: En karvalakki på huvudet, en banan i handen och Samis skor på fötterna. Hon älskar verkligen bananer. Och att klä ut sig.

Brukar titta på henne när hon sover och tänka att hon hela tiden har varit för bra för att vara sann. Hur kan man ha ett barn som aldrig är till besvär? Eller var det bara jag som var mer rustad för en baby just nu? Det händer faktiskt nästan aldrig att jag blir irriterad på henne. Tycker bara hon är fin fin fin och så gullig så gullig så gullig i allt hon gör.

Och all den kärlek hon sprider omkring sig. Hon kom inte bara som en baby i den här familjen. Hon kom som ett sorts klister i hela vårt umgänge med andra och varandra. Ett perspektiv, en helt ny dimension. När jag tänker tillbaka på året som gått så har vi verkligen älskat ihjäl henne.

”Hon kommer säkert att bli alldeles vidrig i framtiden” skojade jag med min fina massör Frida. ”Eller så sprider hon vidare all den kärlek hon får”, kontrade Frida. Och det tror jag också. Det finns inga barn som fått för mycket kärlek. Det tänker jag på när jag ser henne med Matheos kompisar. Som ibland strider om vem som ska få vara med henne. Ibland tar hon deras telefoner och sitter på dem (där ligger de snällt medan hon använder dem som stol när hon kollar på Bolibompa-dansen på youtube).

Eller när vi andra är vakna och My sover och vi tittar på bilder av henne – och börjar sakna henne – och barnen måste smyga in och titta och känna lite på henne igen. För att hon är så gullig. Tänker på hur mycket vi hade gått miste om, om vi aldrig hade fått henne. Fajt om vem som ska väcka henne, vem som ska få komma med och hämta från dagis.

Samtidigt är hon den som snällt får hänga med i periferin på skjutser, fotismatcher, storhandlingar, möten och träningar. Att säga att livet skulle snurra runt henne är orättvist. Hon bjuder också tillbaka.

Hon pratar nästan ingenting ännu, men är trots det en god kommunikatör. Jag kan säga ”Ta av dig strumporna och lägg dem i tvättmaskinen” – då gör hon det. ”Ta av dig din blöja och lägg den i roskis” – och hon gör det. När jag ligger i soffan tar hon mig i handen och säger ”MAMMA” och drar mig mot köket. När man väl är där pekar hon strängt på bananen. Hon förstår så mycket mer än vi vet. Men säger mest tack, hejdå och vad vi heter.

När jag säger ”Ta kex ur skåpet, men visa inte åt My” åt de stora barnen, så ser man hur hon sakta vänder ansiktet och spänner blicken i mig. Liksom hallåå, jag står precis här bredvid, din ärkenöt. Och så tar hon sats, höjer fingret mot skåpet och skriker rakt ut. Helt dum är hon inte.

Nu gäller det väl bara att välja en mössa för dagen, så är helgen i gång!

Yup.

Trevlig lördag på er!