När man har bloggat i över 12 år, som jag har gjort, utvecklar man en sorts detektor i hjärnan som avger signal när något bloggbart i vardagen kommer emot. TÖÖT TÖÖT TÖÖÖÖT när man får en insikt, när man är med om något vackert eller när man helt enkelt upplever något kul som man vill berätta vidare.
Minst två gånger om dagen (antagligen många fler!) får jag ljudlöst alarm från min detektor som ropar ”Det här ska du blogga om!”. Dessvärre tillåter inte mitt tempo två blogginlägg om dagen. I synnerhet när jag verkligen vill tänka i lugn och ro när jag skriver. Så de flesta alarm förblir bara alarm som aldrig landar i ett blogginlägg. I dag tänkte jag rensa lite i filtret för att se vilka osammanhängande tankar som fastnat där lately.
5 tankar som kunde ha blivit egna blogginlägg
(men som aldrig blev).
Tanke nummer 1.
Den bästa tiden att fira är nu. I fredags kom mamma och pappa till Vasa för att hänga med oss en helg. När jag såg en dammig champagne i hyllan, som snart stått där i två år, tänkte jag: ”Nä men NU är verkligen läge att korka den!”. För så där är det ju oftast i livet. Man sitter och väntar och väntar och väntar på rätt läge – och så går man miste om en massa gott eftersom man alltid förutsätter att det kommer bättre stunder. Pappa mår jättefint efter sitt usla cancerår. Mamma har massa spännande på gång på jobbfronten. Jag fick en förfrågan som jag har suktat efter i flera åååår. My har det urbra på dagis. Alla är friska! Klart som korvspad att det var just den här fredagen champagnen skulle korkas. Man ska inte vänta och vänta och vänta. Man ska göra NU! Sist och slutligen så är det ju vardagen man ska fira!
Tanke nummer 2.
Jag tror så här: Om vi ger barnen förtroende och visar att vi litar på dem, så brukar de oftast leverera. Att ta med barnen på restaurang, fotismatcher, viktiga jobbmöten eller på storhandling fredag 16.30 är också ett sätt att säga ”Hey du din lilla tant, jag litar på dig, att vi tillsammans kan ta oss igenom det här utan galenskaper”. Jag tror det är bra att vi visar att också ettåringar funkar på August en lördag kväll – dels för mig själv och dels för barnen och dels för andra finländare (som kanske ibland kan vara lite avogt inställda mot barn i offentliga miljöer, heh). Igår var för övrigt August sista lördag kväll och vi åt nostalgiskt våra sista portioner musslor.
Tanke nummer 3.
Ska vi kanske någon gång bo någon annanstans? Vi går omkring i brutal flyttfeber just nu. Kanske är det våren och ljuset som kommer med förändringsvindar! Eller så är det bara kalla fakta: Här är trångt. Springer på alla husvisningar som finns på området. Det finns väldigt lite i mig som vill lämna den här lägenheten. Men harsh life när man plötsligt vaknar upp och har hundra barn och en trerummare. Bokade till och med en värdering av vår lägenhet i veckan. Ska bli intressant att få en fingervisning. När jag har berättat om Gula huset för diverse mäklare på olika visningar har deras gissningar kastat på 70 000 euro (!). Få se då var den första värderingen landar! Har du bra tips om eventuell lägenhetsförsäljning får du gärna håjla fritt i kommentarsfältet.
Tanke nummer 4.
Synd att gratinerad mat är så otrendig. Om jag skulle vara tvungen att göra en matrelaterad ute-lista just nu kan det hända att jag skulle chansa på ”gratinerat” ganska högt upp. Det känns som om ostbeklädda maträtter som ”fått lite färg” i ugnen är det som minst finns på instagram 2019. Det tänkte jag häromdagen när vi gjorde två pajer. Att de såg verkligen hopplöst omoderna ut, även om det faktiskt var urgoda.
Tanke nummer 5.
Nainen on naiselle susi. Anna-Mari Karhunen skrev ett blogginlägg om kvinnor som inte stöder varandra. Jag har skrivit mycket om det här förr. Och jag försöker alltid själv lyfta andra kvinnor. Själv har jag mången gång blivit hjälpt och vet hur mycket det betyder att bli hållen om ryggen. I mån av möjlighet väljer jag i första hand kvinnor som partners i alla projekt vi driver (kompetens går förstås före, men så där i största allmänhet får man ett osynligt försprång pga kvinna). Man ska stöda, peppa och lyfta varandra.
Men det finns ändå något som jag irriterar mig på i den här diskussionen. Kanske är det någonting i det här att man ”alltid ska peppa och lyfta andra kvinnor” som skaver. Jag tycker faktiskt inte alltid det. Det här är kanske ett sidospår: Men jag vill faktiskt att ni ska se kritiskt på mig som människa. Jag vill att ni ska kunna säga emot mig. Jag behöver inte en massa stöd bara för att jag är kvinna. Jag vill bli tagen på allvar. På något sätt tycker jag att jag har kommit så pass långt i den här jämställdhetskampen att jag tycker att ni får ifrågasätta mig. Att vi vågar argumentera med varandra är girlpower. Att vi tar varandra på så stort allvar att vi vågar ifrågasätta varandra – där tror jag vi har nåt. I övrigt tyckte jag det var underbart det som Karhunen skrev: ”Börja prata gott om andra kvinnor bakom ryggen”. Det gör jag så ofta jag kan.
Forever Jung 
Jo, tag bara med Barnen,, vart man bara kan, så får de nya Bekanta, får fast gå till en liten stund riktigt med Kocken till Restaurangens kök osv, så blir deras värld brädare och tänk såhär, att för att Barnen, kan få möjlighet till Kompisbjudningar osv, är det bara, att sälja bort det Lilla och köpa fast ett stort Egnahemshus i stället, varför inte med vädäldad bakugn, där man fast kan grädda Gratinerat och herregud, Gratierat, är ju tänkt för munnen och -magen och inte för ögonen, alltså hade inte ens tänkt, att detta, kan se omodernt ut, så allt, läser man också! Och vibrerar demdär dim Interna Bloggdetektor, då den vill, att du skall skriva och kan de även tala och även använda Alternativa Kommunikationssätt haha? Oberoede, vad Detektorn vill, skriver du, då det passar dig bäst och Lyckatill med detta och -allt annat, till Er Alla!
Tanke nummer två borde kanske ännu bli till ett eget inlägg. Jag har alltid insisterat på att ta med mitt barn i princip överallt, för att hon är så kul och gör mig mer bekväm och gemytlig, men jag har nog ofta kämpat i motvind. Fått skitiga blickar på gym och lunchställen, och till och med fått höra att man väl kan sätta barnen att skötas då man veckohandlar. Jag tycker det är bisarrt att man skulle behöva hitta skötare varje gång man vill göra något eget, tänker liksom att den här småbarnstiden blir dräglig för alla om man kan inkorporera barnen mera i sitt eget liv. Alternativet (för mig åtminstone) är att dra på sig mammakoftan och försvinna in i en roll där man ska bygga lego och leka utomhus dagarna i ända för att sen äntligen få fly då den andra föräldern kommer hem mot kvällen.
Har man inte en annan förälder att vänta hem till kvällen är det inget val att ta med barn överallt, och då kunde ju ett samhälle som är bättre på att inkorporera barn i livet vara till stor fördel.
Skit i dem som tänker så trist! Barn är människor. Världen tillhör oss alla!
En av dom stora frågorna som kvarstår är ju då bara varifrån er guldspegel på kontoret är?
Jysk!