Jag fick mig rejäl om öronen i mitt förra inlägg. Jag har haft en så galen vecka på jobbet (mer om det senare!) att jag helt och hållet har glömt bort att det finns en blogg här bakom också. När jag loggade in fanns många kommentarer.
Blev lite provocerad nu när jag läste vissa. Speciellt av kommentaren: ”Ett inlägg som får mig att reagera starkt och inte på ett bra sätt. Väldigt tråkigt att en mediaperson öppet går ut och publicerar att studier inte är viktiga”.
På grund av trötthet (och därmed lite kort stubin) behövde jag djupandas lite i en påse innan jag orkade ta tag i det här.
Jag är en helt vanlig trebarnsmorsa som en gång för länge sedan varit en gymnasieelev. Jag är också en person som varje vecka kämpar med orimliga krav på mig själv. Jag är också en typ som tror på unga, på framtiden, på fakta och på utbildning. Jag är också en som ser att unga i dag kämpar tusen gånger mer än vad jag gjorde när jag var ung. Jag har också ett inflytande som jag gör mitt bästa för att förvalta.
Det har hänt massor sedan jag själv skulle ut från gymnasiet och vidare till universitet. Både inom utbildningssektorn och ute i övriga samhället. Studentexamen har förändrats, både i sin utformning och hur de skrivs (herregud, vi skrev ju för hand!). Det här är inget som på något sätt har gått mig förbi. Inte heller det faktum att kampen om studieplatserna tätnar. Någon kommenterade att psykologin har 17 platser o medi har 37 platser.
Ingen har väl någonsin sagt att det är lätt.
Det är sjukt, sjukt, sjukt svårt om man är en av dem som tävlar i toppskiktet.
Och Gud ska veta att jag minsann vet hur det känns. Nu eftersträvar jag ju ingen studieplats, men ni kan lita på att jag känner till känslan: så gott varje vecka nu slåss jag och Anna mot jättestora jättar. Ska man ligga i framkant så får man minsann ligga i. Det är blod, svett och vassa naglar. Det är inte direkt bananskal att vara en nystartad, österbottnisk kommunikationsbyrå med två (mer eller mindre svenskspråkiga) anställda och samtidigt äta marknadsandelar nationellt och nordiskt. Vi får nog ligga i, läsa på, offra nätter och utbilda oss. Jag vet hur det känns. Det är skittufft.
Ska man vara den som tar en av de här 17 platserna på psyk så ska man inte vara någon vanlis. Man ska vara så otroligt ambitiös. Man ska offra. Och mycket!
Men jag vidhåller fortfarande det jag skrev: Man behöver inte nödvändigtvis få de högsta betygen i gymnasiet och studentskrivningarna för att det ska bli något av en senare i livet. Alla kan inte bli psykologer, läkare och jurister. Alla vill inte ens.
För någon kanske är den där juristexamen allt just nu.
Men alla är inte där.
Jag blir frustrerad när jag läser att det är ”bäst att överlåta sånt här till proffsen och som jobbar i gymnasiemiljöer och med antagning och som verkligen vet vad som gäller”. Det här handlar egentligen inte alls om det. Det handlar inte heller om att jag inte tycker det är viktigt med utbildning (för det gör jag!).
Det handlar om att jag vill säga att det finns andra chanser. Att alla inte ens kan få chanserna just nu. Livet har så många andra aspekter. Jag får andnöd bara av tanken på att vara ung i dag. Klart att det lönar sig att satsa på studenten om man kan!
Men de som har en down period just då? Hur är det med dem? De som inte har en aning om vad de vill bli? Vars föräldrar just har dött? De som tappat alla ork och lust? Som behöver tänka lite till? Som inte hade stöd hemifrån? Som själv blev sjuka? Eller de som mitt i allt fick barn när de ”egentligen var alldeles för unga”.
Jag ska vara försiktig att säga något, för jag vet kanske ingenting, men jag vill ju tro att det finns en hopp för en ambitiös typ som vaknar upp när man är 25+ och plötsligt vet exakt vad man vill. Jag har själv varit en latebloomer (tuttu tunne här!). Och tycker det är rent utsagt för jävligt om vi utesluter andra chanser. I synnerhet när det finns minst tio andra områden i livet som unga i dag presterar skiten ur.
Hela den här vinna eller försvinna-mentaliteten som präglar ungas liv i dag – tycker ni verkligen att den är konstruktiv? Även om realiteten är vad den är.
Skadar det verkligen om vi säger att det kanske ordnar sig ändå?
Forever Jung 
Du har så rätt. Ditt inlägg om att det ordnar sig ändå var rentav nödvändigt i det här vidriga klimatet av överstressade ungdomar. De behöver stöd och positiva kommentarer som just ”Det kommer nog att bli bra ändå”. Och livet fortsätter även efter gymnasiet, nya dörrar öppnas, nya möjligheter och nya vägar skapas. Bara man fortsätter vara nyfiken och aktiv. Vara villig att lära sig och beredd på att jobba hårt ibland (med alltid i positiv anda). Det är utbildning hela livet ut. Allt hänger verkligen inte på ett enda examen och så ska det inte heller vara. En sådan utveckling är inte hållbar. Så tack för ett mycket bra inlägg! Hälsningar från en med 20 års erfarenhet inom högre utbildning. Även vi experter håller helt med dig. Och vill säga till alla att det ordnar sig…
Min mamma fick cancer när jag gick i gymnasiet. Vi kan säga som så att det aldrig ritkgit blev till något resten av gymnasiet och att mina betyd kunde ha varit mycket bättre. Men det ordnade sig ändå! Jag fick studenten, jag skaffade en utbildning och nu har jag ett arbete som jag älskar.
Fint att höra, Malena!
Tack Marjaana, tänkte redan att jag helt har tappat greppet! 😉 Skönt att höra att det finns hopp!
Håller med och förstår din point (också förra inlägget var glasklart tycker jag). Var eller är likadan själv, mediokra betyg, enklaste vägen genom skolan allt från ettan till magisterexamen. Först nu har jag insett vad jag egentligen vill jobba med och nu är det bara att köra på, fyller 28 i år. p.s Lycka till med företagandet. Ni kommer gå långt.
Lycka till med allt, Alexandra!
Känner så igen mig och tycker detta är det bästa du skrivit på länge!
Tack Linn! ❤
Klart det ordnar sig ändå. Möjligen inte med drömjobbet, men i övrigt så. F-n vad fyrkantigt livet skulle vara annars.
Yup.
Visst, om man ska bli läkare eller psykolog så är det blodigt allvar. Men överlag brukar det gå ganska bra om man är öppen för förslag och vågar röra på sig. Hälsningar från en medioker student som klarat sig helt okej.
Exakt, om man vill bli läkare och psykolog NU GENAST DIREKT HELST REDAN IGÅR, så är det blodigt allvar!
Jag gillar båda dina inlägg och förstår precis vad du menar. Jag har de senaste åren börjat störa mig alltmer på alla peppiga inlägg om att man klarar allt man vill klara och att den som jobbar hårt kommer nå stora mål och så vidare. Jag tycker FÖRSTÅS att man ska jobba hårt och sikta högt, om det är det man vill, men ibland skiter sig saker fast man har gett allt, och ibland blir man inte frisk fast man tänker otroligt positivt, och ibland är det helt okej att ens största mål i livet är att få se på film med sin familj en helt vanlig fredag, istället för att rädda världen. Med tiden ordnar sig det mesta, precis som du skriver, även om man kanske inte just nu har möjlighet att ge allt. Framgång kan se ut på många, många olika sätt, och mäts inte alltid i höga studentbetyg eller massor av pengar.
Förnöjsamhet och tillit tror jag är receptet till lycka.
Ja, tror faktiskt att den där peppiga if you can dream it you can do it-andemeningen hörs mycket högre än den där du just beskrev. Att ett fullgott liv faktiskt kan betyda fredagspizza med familjen. Jag kanske överdriver när jag säger att det känns pikulite skrämmande att folk i skolvärlden kommenterade så där i förra inlägget. Hoppas inte eleverna hör, tänker jag.
”Tråkigt att du som mediaperson går ut med att studier inte är viktiga”.. nää ä du sa faktiskt bara det som man önskar att alla föräldrar kunde förmedla till sina kids, att man duger som man är och att det räcker med att man gör sitt bästa. Det är inte betygen du ska oroa dig för som förälder, det är dina barns sjävkänsla du ska vara mån om att bygga upp, det är den de kommer behöva. Glömmer inte ångesten mina kompisar hamnade gå hem med till sina föräldrar för att säga att det bara blev en åtta. Eller tårarna man torkade på klasskompisarna vid tavlan med studentexamens resultat. Ajaj kanske de hade skrivit bättre om de inte hade behövt sätta halva energin på att sitta på skrivningarna med panik över vad mamma och pappa och halva släkten kommer tycka. Så nä Linn, vill bara tillägga ett stort AMEN efter båda dina inlägg. ❤️
Jag håller helt med. Det finns massor av mediokra typer, inklusive mig själv, som inte strävar efter att bli störst, bäst eller vackrast och det är okej. Jag har arbetat på en finlandssvensk högskola och vet att det också finns massor med studieplatser på svenskt håll som blir ofyllda. Alla kan inte, och bör inte, sträva till att bli läkare eller kärnfysiker. Du förklarar det mycket bättre i ditt inlägg men kände ändå ett behov att instämma 🙂
skönt med stöd!
Mycket bra skrivet! Gick själv ut gymnasiet med 9,4 i medel med en i kanske andras ögon hög satsning (vet nog att det fanns de som kämpade betydligt mera än mig för att nå samma reultat). Vitsorden gav mig en studieplats utan inträdesförhör i ett ämne som intresserade tillräckligt och som jag också fick min första examen från. Sen efteråt fortsatte jag att studera ett biämne som visade sig vara intressant och som jag numera jobbar inom. Efter studenten visste jag ännu inte vad jag ville bli och efter 10 år i arbetslivet brinner jag inte så mycket för mitt yrkesval heller så att jag skulle sporras att klättra inom det området. Så ett bra gymnasievitsord har nog inte gjort mig så värst framgångsrik. De som verkligen vet vad de vill och hittat sin plats det är de som lyckas oberoende av hur gymnasiet gick. Sen finns också risken att om du kört dig slut redan i gymnasiet, hur ska du orka fortsätta sen i samma takt? Tack för kloka ord!
Jaa! Det är få som vet vad de vill i gymnasiet, ibland räcker det längre att hitta det man vill och det brukar lösa sig bara man vill ens någonting. Alla behövs, städare, läkare, psykologer, de som sitter i butikskassan, rörmokare, snickare, djurskötare, närvårdare,… Bara man trivs de flesta dagarna.
Jag hade medelbetyg i gymnasiet. Försökte mitt bästa, men det räckte inte längre i studentexamen. Hade en negativ studiehandledare som starkt rekommenderade mig att skaffa mig en plan B när jag berättade för henne att jag drömde om att bli psykolog. Jag tog henne på orden så pass att jag skippade plan A till förmån för plan B, som jag inte alls brann förr. Några år senare blir jag rejält dunkad ryggen av min dåvarande psykoterapeut som jag pratade med regelbundet. ”klart som fan att du ska bli psykolog- nu gör du det bara”. Jag pluggade som en dåre till inträdesprovet och var en poäng ifrån att komma till intervjuskedet. Nya tag nästa år (tejpade anteckningar över hela mitt hem i bästa Är Beautiful mind- anda) och jag kom in med rejäl marginal. Fantastisk känsla. Aldrig varit så lycklig. Så allt är möjligt! Precis allt. Dock blir jag så ledsen när jag läser att t.ex. betyg i matte kommer bli allt viktigare i framtiden och att inträdesprov ska skippas. Utan ÅA:s smarta system där vissa antas på basen av inträdesprov och andra på betyg+inträdesprov så skulle jag aldrig kommit in. Kan tillägga att jag klarade studierna i psykologi galant och att jag e helt duktig på mitt jobb idag. Men som sagt, med enbart betygsantagning hade jag aldrig kommit hit. Får hoppas att nya vindar börjar blåsa när vi snart får ny regering och att förnuftet till slut segrar. Betyg från elever i ålder 16-19 ska banne mig inte få betyda allt.
Va rolit! Hårt arbete lönar sig alltid 🙂 Man kmr kanske inte in på första försöket, men det är värdefull erfarenhet. Sen är det bara att plugga stenhårt och söka på nytt. En del söker 6-7 ggr o kmr in till sist 🙂
Nej! Med uusi-lukio reformen söker man ANTINGEN med studentbetyg ELLER inträdesprov.
Inträdesproven skippas inte (används om man inte kmr in på studentbetygen), men fr om våren 2020 kan studentprov + inträdesprov inte längre slås ihop. Men, jepp bl a långa matten ger skyhöga intagningspoäng.
Mycket snart blir det även 5 obligatoriska studentprov. Nya digitala modde-provet är även omfattande och kräver mycket mera av studerandena. De med svaga kunskaper kmr att få svårt att klara modden.
Ahaa! Vilken tur att inträdesproven inte slopas iaf. Jag har nog missförstått något. Är det månne så att det gör det på vissa utbildningsprogram, eller varifrån har jag månne fått det? I Sverige har man t.ex. inga intervjuer till psykologprogrammet utan betyg är det man utgår ifrån. Vet inte hur det är i dagsläget men för nåt år sedan var det maxpoäng på betyg som gällde för att komma in. Men eftersom det fanns flera sökanden med maxpoäng än antalet platser lottades folk in. Sjukt system. Hoppas aldrig vi hamnar där.
Läs kommentarer i Linns tidigare inlägg. Där finns även länkar till antagningen som ändras fr om våren 2020. Media har inte detta på klart å därför förekommer massa missförstånd. All info finns, som vanligt, på studieinfo.fi.
Nu är det nästan omöjligt att komma in till Sveriges attraktiva utbildningar då antagningssystemet med finska poäng ändrades jan 2017. Lotten avgör endast vid lika poäng. Mera om detta även i kommentarerna.
Jag var också en sån som hade helt ok betyg i skolan. Briljerade i ämnen jag var intresserad av men ämnen som jag tyckte mindre om hade en fin 6:a (eller i högskolan 2:a) bredvid sig på betygen.
Jag insåg också att jag ÄLSKADE att skriva skolarbeten då det handlade om något jag var intresserad av. Pustade och frustade över essäer med blä-känsla redan i rubriken.
Min dotter Engla är lika gammal som My. När Engla börjar skolan ska jag inte stressa över hennes betyg och inte heller ge henne orsak att stressa över sina betyg. Och om hon inte vet vad hon vill studera efter gymnasiet så får hon väl jobba på Hesburger nåt år för att fundera på saken. Kanske jag tar tjänstledigt och så åker hon och jag och interrailar i Europa. Kanske hon ser nån intressant utställning i ett museum i Italien och vill studera historia!
Huvudsaken är att när och om hon hittar något som hon brinner för så lägger hon ner själ och hjärta i det. Då brukar bra betyg komma av sig själv och ärligt talat har ingen arbetsgivare ens tittat på mina betyg då jag varit på arbetsintervju. På sin höjd har de kanske tittat på att jag faktiskt HAR en examen av nåt slag.
Så här i backspegeln önskar jag att jag hade funderat mindre på mina betyg och istället tänkt mera på varför jag var mer intresserad av vissa ämnen…kanske en fingervisare till vad jag borde studera/jobba med?
Å fast du kanske har på klart vad du vill göra när du är ung, så kan det ändras sen när du blir något år äldre. Jag tycker det är heltufft att våga byta bana och bransch och sätta sig på skolbänken igen när man är vuxen. Eller att kanske för första gången sätta sig på skolbänken som vuxen, för att livet hände tidigare. Jag tror på det där att du aldrig blir riktigt fullärd och fast jag är en ung vuxen så vet jag ännu inte heller vad jag vill bli när jag blir stor. Kanske något helt annat än det jag gör idag. Tiden får utvisa!
Eller kanske, allt ordnar sig, då man entligen, får en Hälsovårdlig Diagnos, som man borde har fått för närmare 40 år sedan, som redan då, kanske, skulle har gett Tillgång till Tjänster, som man inte har Tillgång till utan Diagnosen i fråga, kanske, det ibland är bäst, att man inte ens berättar för sina Förälrar, vad man tänker göra, gällande, att söka Sommarjobb, Studjeplats osv, för då den ”Stackars” Blinde, kanske vill försöka sig på Sommarjobb på ett Nöjesfält, kommer man ens på Intervju, bara, då man ändast nöjer om sitt Handikapp för de nödvändiga Fonderna, om ens detta? Och är det nu alltid det viktigaste, att ha detdär Heltidsjobbet, om man får tiden och gå på annat sätt, fast förståss, är det ju bra ur Ekonomiskt Perspektiv, men inte gnälla, fastän man inte skulle få sitt Heldagsjobb, då Situationerna idag, är, som de är!
Jag är så för tanken ”var intresserad i skolan, sköt om skolarbetet, studera, yada yada yada” och säger det till mina söner (9 och 11 år) med samband i ”då kan du bli VAD du vill som stor”! Jag fyllde på här på veckan ”eller ja, om man skall bli astofysiker eller Nobel-pristagare, så måste man ju förstås vara naturlig smart också” – men då sa min 11-åring ”mamma, INGET är omöjligt, så säg inte så”! Så det instämde jag i förstås och sa ”att ja, för mig är det ju lite sent då jag redan är 41” men även då sa han ”men mamma, det är ju inte sant”. 🙂
Men jag vill även inte heller att barnen STRESSAR i skolan och att man MÅSTE bli student osv. Tänk om man VILL bli nåt från yrkesutbildning? Jag har varit lessen på att min skola/studiehandledare aldrig gav något alternativ till gymnasiet/student/Hanken/Poli/Medi/Juri – ingen som helst info om yrkeshögskolor! Det enda som poängterades var högre studier. Tänk om man VILL bli bilmekaniker, så behöver man väl inte en studentexamen, eller?
Fint skrivet, jag håller just nu på att studera ungdomsvetenskap och det är just det här som är det återkommande temat. Unga känner sig stressade för att de har för många val, större ansvar (än vad jag hade i allafall), världen rörs i ett snabbare tempo, de måste veta vad de vill genast och de har inte råd att misslyckas -verkar det som att de tror. Så -det är jätte viktigt att unga får höra att det ordnar sig ändå! ❤
De här ”enorma” problemen har alltid förekommit. Nyanserna är annorlunda, men annars så lika, så lika som det alltid varit. Livet liksom.