En liten seger för mänskligheten.

Jag har haft pms (eller vad vet jag – jag gissar att jag har haft pms, för sedan jag valde hormonspiralen har jag inte haft mens särskilt ofta, så mkt oklart när man har pms då!). Men häromdagen var jag så stolt över mig själv när jag var på riktigt pissigt humör och ändå pallade att ta mig igenom dagen utan att freaka.

Ni som har riktigt hardcore pms vet att man oftast under de mest kritiska dagarna vill skilja sig, säga upp sig och sälja sina barn på Vaasan alueen pulina-kirppis. Jag som i största allmänhet har svårt att skilja på 1. en dålig dag och 2. ett dåligt liv får jobba extra-hårt under just de dagarna. Det är så svårt att förhålla sig lugnt till vardagen då. När man känner en så brutal lust att bryta upp från allt. Man vill bara bort, bort, bort. Allt skaver och känns fel.

Då spelar det faktiskt ingen roll att jag rationellt vet att jag har pms. Allt känns ju ändå på riktigt.

Jobbet är fel, familjen är fel, huset är fel. Jag är fel. Allt är fel. Tänk så stört egentligen, att en liten kemisk sammansättning av hormoner så totalt kan rubba ens rationella tänkande. Allt jag normalt tror på faller omkull. Hormoner är verkligen inte min grej. Säkert också därför jag blir så stört deppad när jag blir gravid. Att vara kvinna är verkligen 👌👌👌.

För varje barn har min pms blivit värre, men för varje år har jag också blivit bättre på att hantera den. Och det var egentligen hit jag ville komma. Häromdagen var jag som sagt så stolt över mig själv när jag lyckades hålla mig lugn hela dagen, trots att det mer eller mindre vibrerade ilsket i varje liten cell i min kropp.

”I dag får jag inte dra för stora slutsatser, i dag får jag inte dra för stora slutsatser, i dag får jag inte dra för stora slutsatser” mantrade jag hela dagen. ”I dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet, i dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet, i dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet”.

APP APP APP. Varje gång tanken ens lite glider åt det håller. APP APP APP! JAG SA JU: I dag får jag inte dra för stora slutsatser!

I dag får jag inte säga nånting om hur jag mår i livet.

Och det var så skönt på något sätt. Att sätta ner foten ordentligt. Om så bara för sig själv. Alla gånger lyckas man ju inte tygla den stora hormondemonen, men de gånger man lyckas får man sannerligen applådera sig själv. Stängde ner alla tänkbara känslor och förbjöd alla ”kreativa tankar” som brukar härja fritt under dessa dagar.

”Tänk om jag bara.. ”. ”Om jag ändå skulle..”. ”Om jag bara gjorde si och så skulle mitt liv bli så mycket bättre”. Så brukar det låta under mina horrordagar. Hjärnan serverar alla möjliga slags spännande lösningar hur jag på något sätt ska komma undan den här ”förfärliga situationen jag förlagt mig i”. Alltså HAHHA. Tänk!

Hormoner, och dess otroliga inverkan på människor, slutar aldrig att förvåna mig. Men så här på fredag kväll ville bara klappa mig själv lite på axeln. Den här gången gick det riktigt bra! Jag varken skilde mig, flyttade ut eller bytte jobb! Wow!

Sign. Försöker se lite ljust på situationen.