På grund av brutalt hostande barn har jag distansjobbat i dag. My hostar och piper som en annan maskin. Har således jobbat med henne i famnen mer eller mindre så här hela dagen. Tur att hon är gullig och bra på att vara sjuk (precis som sina syskon – de vill bara halvsova i soffan och se på tv när de har feber).
Distansjobb har två sidor, tycker jag. Dels tycker jag det är alldeles underbart att inte behöva klä på sig på morgonen, inte slösa tid på smink, inte transportera sig till jobbet, inte leta parkering. Inte stressa alls. Att börja jobba i pyjamas från sängen, med kaffe. Det är så skönt. Får också så mycket mer gjort hemifrån. Dels för att arbetsdagen blir längre när man inte behöver babbla med sina kollegor och förflytta sig.
Men det gäller ungefär bara en dag.
Redan på den andra dagen blir jag osäker, saknar bollplank och tappar bort mig själv. Tycker att allt jag gör blir crap och fastnar i detaljer. Därför har jag nu lärt mig att en distansdag är underbart avslappnande – men jag ska aldrig lägga två på raken. Då saknar jag allt babbel, all idékläckning, kaffepauser och stadspuls. Har hört att många arbetsplatser numera uppmuntrar till en distansdag per vecka. Det känns så smart!
I dag hade jag redan gått en kort solskenspromenad ungefär samma tid som jag normalt brukar komma hem. Fick lägga fart på för att få middagen klar, så att jag i lugn och ro skulle få se på livestreamen från Korsholms fullmäktige (vem har jag blivit?!). Kollar ännu som bäst på den. Snart ska det röstas! Bättre underhållning har inte funnits sedan Expedition Robinson förändrade tv-världen 1997.
En bra arbetsdag i dag! Brukar ni distansjobba?
Forever Jung 
Jag distansjobbar i princip varje dag. De absolut största fördelarna är de som du nämner: få påbörja dagen i egen takt, behöver inte sätta tid och pengar på arbetsresa, kan laga mat och koka kaffe närhelst man vill, behöver inte klä upp sig. (Däremot kan jag sakna precis det du också nämner: kolleger och en professionell gemenskap – Facebookchatten är mitt kafferum!). Dessutom jobbar jag som frilansare, så jag kan också styra över arbetstiden i stor utsträckning, vilket är en enorm lyx.
För mig är distans nästan ett krav för att kunna arbeta: för att kunna utföra mitt jobb behöver jag tystnad, lugn och stor koncentration (så jag kan till exempel inte jobba på ett kafé, knappt ens på en bibba). Sådant kanske man visserligen också kan få på ett eget kontor, men hittills har ett hemkontor alltid varit det bättre alternativet!
Jag distansjobbar också. Eller alltså, eh, jag har inget kontor för tillfället, så jag jobbar hemma, efter att ha haft arbetsrum i tre år, ungefär. Till en början tyckte jag det var jobbigt, men sen började jag gilla det jättemycket, och nu tänker jag inte så mycket på det, utom på eftermiddagarna då barnen brakar in med en massa kompisar vissa dagar, och äter mellanmål ett par meter från min arbetsplats. Inte optimalt. Då brukar jag gå till ett café med Ellen och skriva. Det är bra med lite variation.
Ha ha! Skrattade högt åt ”vem har jag blivit”. Sådär kan jag också bli. Fastna i något vansinnigt lokalt som är ”på liv och död”. Då jag bodde på annan ort än min släkt märkte jag ibland hur jag vilt gestikulerande ondgjorde mig över något som hände i politiken eller så, mycket snurrade ett tag kring det. Släkten som bodde hundratals km bort fick tom blick för de brydde sig ju inte om den där brons vara eller icke vara. Samma känner jag nu. Skiter i Vasa-Korsholm, men fy fan då vi var i beråd att sammanslås där jag bor. Vad arg jag var. Och är.