Touchdown: Österbotten.

Barnen på Smulterö i somras.

Min första kontakt med Österbotten var Britten. Det är min bästis Karins mamma. Britten var från Österbotten, och det hördes när hon pratade, en annan sorts rytm i språket (Nykarleby har en annan intonation än Karis).

Jag minns en släkting som en gång sa ”De är så underliga i Österbotten. Religiösa fanatiker allihop. Bibelbältet kallas det”. Växte således upp i tron att det var något spännande, konstigt och annorlunda som fanns där någonstans uppe i landet. En värld som var sin egen.

Förutom Britten, som trots mina vilda föreställningar om österbottningar var som de flesta andra mammor i byn, hade jag inga andra kopplingar till Österbotten. Kände ingen där. Visste knappt var detta mytomspunna landskap fanns. Hade aldrig någon orsak att åka dit. Jag hann bli 19 innan jag första gången satte min fot inom de österbottniska gränserna.

Samtidigt som jag och mitt gäng tog studenten i Karis gick en massiv flyttvåg från Ekenäs och Karis till Vasa. Jag skulle kanske inte kalla det boom, men plötsligt var vi många, från samma kretsar, som plötsligt fick för oss att Vasa kunde vara ett roligt – och udda – alternativ. Pang sa det, så var vi jättemånga från gänget som bodde här. Nathalié, Linda, Malin, Elin, Hanna, Janne, andra Janne, Fia, Tommy, Jonas, Otto, Emmi, Emme, syrran och många, många fler.

Minns första gången när vi körde in i Vasa. Det var försommar och varmt. Vi var ashungriga och stannade vid McDonalds som då ännu fanns på torget. Lupala körde och jag och Nathalié hade slöpluggat ministrar och politiska system inför inträdesförhöret. Allt kändes nytt och spännande.

Såg fram emot alla laestadianer.

Om vi snabbspolar bandet, så kom vi båda in på statskunskap på Åbo Akademi. Och vi flyttade in på Formansgatan. Malin och Linda började på Novia. Och Linda blev vår granne. Hanna och Janne visste allt, visade oss allt. De här första åren var magiska på så många sätt. Vi drack orimliga mängder sprit och hade så fruktansvärt roligt. Det är speciellt att studera i en mindre studiestad där packet är lite mer samlat. Kan dock inte påstå att vi deltog i många studierelaterade evenemang – tror vi gick på exakt en sitz under alla år. Men det jag försöker säga är: Vasa var en otroligt välkomnande miljö att komma till 2005.

Men laestadianerna lyste tyvärr med sin frånvaro. Inte hittade jag heller någon som gick i kyrkan. Än mindre någon som pratade om Gud (snacka om falsk marknadsföring). Det närmaste jag kom religiösa österbottningar var fortfarande Britten som jobbade i församlingens barnklubb i Karis när jag var 5. ”Vi sätter oss i ringen” och medhavd saftflaska motsvarade verkligen inte det excentriska sektledarskap jag hade byggt upp för mitt inre.

Däremot välkomnade Österbotten oss med en otrolig värme. Vet inte hur många gånger jag under det första året sa meningen ”Men nog ääär ju folk så trevliga här!”. Det var en så djärv kontrast till den ganska okänsliga, hårdkokta machostilen vi kom ifrån. Det var helt nytt det här med att ingen var sarkastisk, utan istället genuint intresserad. ”Hej! Roligt att träffa dig! Vem är du?”.

Om vi snabbspolar bandet igen, så kan man säga att jag, så här 14 år senare, valde att stanna här. Under perioder presenterade jag det som att jag ”fastnade här”, med en antydan om att det inte riktigt var frivilligt. Längtade hem när de flesta av mina vänner som flyttade hit med mig flyttade hem igen. Ingenting kändes lika roligt då. Magin över den fantastiska staden Vasa svalnade. De åkte hem med examenspapper, jag satt hemma med oavslutade studier och en nyfödd bebis. Vem var jag nu? Vad gjorde jag ens här?

Men gav Vasa en ny chans. Studerade klart. Jobbade mig in i nya cirkar. Fick nya vänner, bekanta, kollegor, grannar. Nya människor via barnen, via fotboll, via vänners vänner. Och plötsligt insåg jag att jag återigen bodde i en region full av potential. Ju äldre barnen blev insåg jag också att Vasa är en otroligt bra stad för familjer och barn att växa upp i. Allt är nära och utbudet är stort. Lätt att bygga upp ett kontaktnät, samtidigt som man kan gå många, många varv runt stan utan att känna en enda. Nu är det inte bara Sami som vill bo här, nu är Vasa också mitt val. Brändö i synnerhet.

Och som vanligt: allt är oftast så roligt som man gör det. Och just nu tycker jag det finns massor av människor som ser att det finns bitar som fattas i Österbotten. Men som tar tag i det. Fyller ut hålen och skapar ett Österbotten som folk vill bo och leva i. Bristen på attraktiva, nytänkande arbetsplatser var något som jag själv tyckte fattades förr. Jobbar på det som bäst. Har också många kompisar, och en man, som jobbar med att skapa goda förutsättningar för junioridrotten här. Vill man ha något, så får man se till att dra sitt strå till stacken. Det har jag alltid uppskattat med Österbotten. Handlingskraften, kreativiteten, förmågan att se potential. Och viljan att ta itu med den.

Jag mår bra av att verka i en sådan miljö. Tycker om det lilla och det stora i Österbotten och jag är så vansinnigt stolt över Österbotten i många sammanhang. Även om jag alltid har haft lite svårt att identifiera mig som österbottning, än mindre att mina barn faktiskt ÄR infödda österbottningar. Men nu är det nog bara att LÄGGA SIG STOLT OCH PLATT, för kronan på frikkin’ verket kom nu i veckan när det framkom att jag är en av tio nominerade till Årets österbottning. Blev så jätteglad. Vilket jättefint erkännande!

Speciellt den sista meningen var fin. En positiv och personlig bild av Österbotten. Och det var egentligen dit jag ville komma i dag. Min bild av Österbotten har minsann förändrats genom åren (trots att jag bosatte mig med en kyrka som granne har jag fortfarande inte hittat mina sekter – måste kanske leta mer norrut). Jag tror att jag, som utomjording, många gånger har en bättre bild av Österbotten än vad många infödda österbottningar själva har.

Upplever många gånger en klädsamt ödmjuk hemmablindhet, eller ett rent förakt, mot hemstan, hembyn, heimani. Ett försiktigt mindervärdeskomplex. Kanske har det att göra med samma fenomen som gör att jag har svårt att se mig som österbottning. Vill ändå inte riktigt erkänna. Som om Österbotten skulle vara något sämre.

… vilket är ju helt befängt. Österbotten är så jäkla bra på så mycket. Vi har ju alla anledningar att vara stolta över oss själva, vår härkomst och vår iver som jag just nu upplever att pyr under ytan. Österbotten kommer hårt på så många fronter. Kulturen, tekniken, innovativiteten. Ser framför mig att vi snart kommer att vara i framkant när det kommer till nya innovativa arbetsplatser. Ni vet, att oanvända uf-lokaler på landsbygden kommer fyllas med nytänkande frilansnätverk som sitter mitt i skogens lugn och jobbar över hela världen. Ja ja ja, drömma kan man alltid.

Tack för den här fina nomineringen!
Ska leva på den ett tag till.