Vad är du rädd för?

När jag var liten var jag rädd för mycket. Att jag skulle tappa bort mina föräldrar i butiken. Att jag skulle bli kvarglömd på främmande platser. Att någon skulle bryta sig in i vårt hus (och eftersom mitt rum var närmast ytterdörren skulle jag bli mördad först). Men mest av allt fruktade jag att jag skulle göra bort mig bland folk (ugh, bara tanken på att jag skulle måsta skaka hand med släktingar på fammos kalas gjorde att jag inte alls ville åka dit – jag var så blyg och obekväm – kände att jag inte alls kunde bottna i en så stel och konstlad gest som att skaka hand).

Men generellt kanske man kan säga att jag slösade orimligt mycket tid på obefogad oro. Blev aldrig kvarglömd. Blev inga inbrott. Blev heller inte mördad om natten.

I något skede svängde det helt och jag var plötsligt orädd för allt. Från 15 och framåt var jag närmast odödlig och fri från rädslor. Att vara ängslig och nervös är det mest förlamande som finns – och det var skönt att slippa skiten. Har många gånger tänkt att det var så praktiskt för mig att få första barnet när jag var jätteliten (nå, liten och liten, men jag var 21), för jag förstod verkligen inte att vara rädd för något. Allt var bara härligt, rolig, odödligt.

Inget förstod väl jag om hur mycket som kunde gå snett.

Tänkte på det imorse när jag startade 5.30 från Vörå (i snön – med sommardäck) att jag faktiskt är lite räddare av mig nu för tiden. Rädd för att något hemskt ska hända mig, Sami eller barnen. Körde således i snigelfart (max 60!) hela vägen till Vasa. Hade verkligen ingen lust att köra av vägen och dö när det var superhalt. Och när Sami dessutom var i Sverige.

Har ägnat minimalt med tankeverksamhet åt bilolyckor under mitt vuxna liv, men sedan jag var millimeter från att krocka för ganska exakt ett år sedan, har jag allt oftare kommit på mig själv att helspänna kroppen varje gång en långtradare susar förbi. Ingenting är särskilt odödligt längre. Har blivit livrädd för att få sladd och hamna snett i mötande körfil. I synnerhet de gånger jag har med hela gänget i bilen.

Kroppen minns och livet lär.

När vi flög hem i turbulens från Stockholm sist, tänkte jag att livet eventuellt slutar här, vi störtar och faller döda ner. Och barnen får växa upp utan mig. Här har vi flugit av och an över hela världen i 33 år utan minsta lilla tanke på att det ska hända något dåligt. Men sini nu!

Förra helgen när barnen hade somnat och lamporna hade släckts på Replot fick jag angst när jag plötsligt kom på att jag hade serverat världens guldläge för en yxmördare. Jag hade skrivit i bloggen att jag var ensam med barnen på Replot, ute på vischan! Där låg jag och stirrade i taket och väntade självupptaget på att någon skulle bry sig och orka komma ut och mörda mig. Fick slå mig själv i ansiktet för att få bort synerna för mitt inre, hur vi hysteriskt springer omkring, alldeles blodiga (typiskt första-helgen-på-stugan-syndrom – ifjol var det ju samma med vargarna!).

Brukar ibland drömma om att två poliser i uniform knackar på dörren och de behöver inte ens säga något för jag skriker reda rakt ut. Vet ju redan att han är död.

Även om det är fruktansvärt dränerande att angsta inför så här förskräckliga saker, så är det också väldigt logiskt. För sanningen är ju att jag har väldigt mycket att förlora. Ju äldre vi blir inser vi att ingenting i livet är särskilt logiskt, rättvist eller förutsägbart. Och ju fler människor som finns hos oss, desto fler olyckor hinner hända. Ju fler människor vi älskar, desto fler älskade människor kan vi förlora.

Läser den otroligt fina intervjun med Maarit Feldt-Ranta i HS. Läser om Bo Kronqvist. Hör om en bekant 12-åring som i veckan förlorade sin mamma. Det finns mycket oväntat som kantar vår väg genom livet.

Att gå omkring och vara rädd anses sällan som särskilt konstruktivt. Men å andra sidan har jag lärt mig två viktiga saker under de senaste åren: 1. Man ska säga högt det man drömmer om. 2. Man ska säga högt det man är rädd för. Allt brukar gå mer åt rätt riktning då. Känns också lättare i hjärtat.

Om jag som ung slösade mycket tid på obefogad oro, så anser jag min oro vara mer befogad nu. Det är klart som knackkorvspad att man får vara orolig för dem man älskar mest av alla! Att jag ens har så här mycket att njuta av – och helst inte förlora – är något jag får vara tacksam för. Som vi alla ska vara tacksamma för!

Nu ska vi åka hejmåt från Helsingfors. Med Anna kan man förresten aldrig vara rädd. Tryggare kvinna vid en sida finnes ej. Tjohej!