Har jag slutat blogga?

Den frågan brukar jag ställa mig ungefär varannan dag. Men det har jag väl inte? Eller har jag? Kan en blogg ta slut? Kan den det om man har bloggat över 18 år av sitt liv? Jag hoppas inte. Jag väljer att se den här fasen som en liten svacka.

Så där som äktenskap kan vara. Ibland kommer några riktigt goda år, sedan kommer några tuffare. Och sedan kommer ett uppsving igen (när barnen flyttat ut, haha!). Också i ett bloggliv finns toppar och dalar. Ibland skriver man mer, ibland hinner man mindre.

För det är inte precis som att orden har tagit slut. De bubblar inom mig, tillsammans med ihopskrynklade tankar längtar efter att komma fram och rätas ut. Så mycket som vill uuuuuut. Det är bara det att dygnet – fortfarande – har för få timmar för att man ska få in allt man vill. Vet ni? Så här i livets mest intensiva fas – med jobb, små barn och sjukt mycket hobbyer – får man bara acceptera att min tid kommer.

Eller så gör den inte det.

Men jag drömmer ännu om att det snart ska komma en tid när jag orkar stiga upp en timme före barnen vaknar, koka kaffe, lägga på lite skön musik och sedan blogga fram dagen i lugn och ro. Nu känns det ganska långt ifrån. När klockan ringer – eller My börjar skruva på sig – känns det ännu som om natten gärna fick pågå lite till (eller så är det bara jag som inte är så bra på morgnar). Jag försöker klura ut var mina bloggluckor i fortsättningen ska finnas. Förhoppningsvis kikar de fram snart.

I dag hittade jag en sådan på tåget ner till Helsingfors. Ville egentligen skriva något om vår resa, om aborträtten, om sommaren, om min coaching, om hur mycket jag brukar gråta när jag ser på gamla bilder av barnen. Men det var svårt att komma in i rätt mode på ett slutsålt tåg, i en stökig restaurangvagn. Vill jag skriva om något som är viktigt, så måste det göras med känsla. Man kan inte bara fulblogga bort det viktiga.

Därför fick ni bara ett själlöst dravel, haha. Men sånt får ni leva med. Istället ska jag lämna er med en feelgood-bild från i lördags. Hade glömt bort att det finns så här turkosa hav i Europa. Men det får vi återkomma till en annan gång! Häj!