Trotsåldern i försommaren.

Jag tittar på dem över köksbordet. Oftast med höjda ögonbryn these days. De upplever någon sorts förfärlig trotsålder allihop. Alla på en gång. Tror den har drabbat mig också. För jag är så trött. Då brukar trotset smitta av sig på mig (svårt att vara pedagogisk och konstruktiv i tonen när man innerst inne vill ropa att alla ska hålla käften, helst redan igår).

I dag är det tre veckor sedan febern smög sig på i planet på väg hem från Stockholm. Sedan dess har jag varit mer eller mindre krasslig (grattis på treveckorsdagen, min ovän!). En seg bihåleinflammation spänner i pannan. Och My fick feber inatt som kronan på verket. Tusen grader i sovrummet när solen stekte in imorse. Tung luft. Och där någonstans mellan lakanen låg My i en svettpöl och var kokhet.

Bingo.

Tror att det här är kroppen som säger att den behöver softa. Och det finns faktiskt inget jag hellre skulle göra än låsa fast mig i en vilostol på Replot och .. kanske läsa en bok? Dricka 3 liter vin och bada bastu i dagarna tu. Lyssnar som bäst – för första gången på superlänge – på Innan du försvinner med Jörn och Rafael Donner. Så skönt att fly i en historia. Längtar efter att läsa. Länge. I samma stol.

Men det kan man drömma om när barnen kräver någon form av 24/7 livvakt mellan sig för att överhuvudtaget överleva varandra. De äldre, som alltid varit så härliga mot varandra, kan plötsligt inte vistas i samma rum utan att sakerna flyger, blodet sprutar och någon gråter. Och någonstans ligger My i ett raseriutbrott. Vad är det meeeed er? Säger jag minst tio gånger per dag. Vad ääär det som har hänt? 

Men kanske är det en lång, tung vinter som har hänt. Den här tiden på året brukar de (vi) vara trötta och då brukar det synas i mängden konflikter. Tills vi vänjer oss med ledigheten och varandra. Kanske lägger det sig snart.

Det verkar i alla fall gå lite bättre när vi bor på Replot. Ska snart flytta ut permanent, har jag tänkt. Tror också trängseln här hemma gör att barnen snabbare blir uttråkade och arga på varandra när de fysiskt är nära. Själv känns det också som om jag kan leva lite bättre där. Det blir tyvärr ingen semester i år och då får man bara göra det bästa man kan av kvällar och morgnar. Återhämtningen är livsviktig just nu – speciellt när man har ett jobb som inte sköter sig själv. Och en kropp som är trött.

Har gått i arbetshandledning en tid för att lära mig hantera mina resurser, mina styrkor och mid tid. Jag tycker det är skitsvårt att leva som jag vet att jag borde. Långsiktighet har ju aldrig varit min juttu. Utan jag tenderar bränna ljuset i båda ändor. Och vissa dagar gör jag det fortfarande. Skillnaden är i alla fall att jag ser det nu. Förr trodde jag att det var så ”man gjorde”. Men jag lär mig. Och jag stakar ut gränser. Trampar över dem. Har ångest. Backar. Vilar. Testar igen. Någonstans kanske jag hittar balansen. Det har varit överraskande mycket svårare än jag trodde.

Men det är i alla fall sommar. Vi är alla friska. Det finns långa, härliga, ljusa kvällar och helger som är till för vänner, god mat och långa bastubad. Fotbollsmatcher, turneringar och solstolar som väntar på min terrass.

Snart är vi här!