Ett försiktigt hej från en gammal vän.

Jag förtjänar egentligen inte det här. Att så här många människor möter en tom ouppdaterad blogg varje dag de klickar in här (förra söndagen såg jag att närmare 950 personer var inne – tänk så enträget ni kämpar!). Jag pausade lite, som ni märkte. Så där som man gör ibland.

Men sanningen är ju att jag är en skrivande varelse. För varje litet glädjeskutt som händer i min vardag tänker jag fortfarande ”det här ska jag blogga om!”. För minsta lilla irritation tänker jag ”det här ska jag SÅ blogga om!”. Att leva utan att uttrycka sig är egentligen meningslöst, tycker jag. Att leva är ju att sätta ord på känslor och försöka leva enligt den väg som känns bäst. Att ha varit obloggad så här länge har delvis varit skönt och fritt, men också trist. Liksom får jag aldrig ånga av mig ordentligt?

I en spontan glädjerush postade jag en bild på insta igår. Bara för att jag plötsligt kände en sån otrolig tacksamhet inför allt som just nu händer. Visst, det är hela tiden mycket och jag vet, jag vet, jag vet att jag ska vara försiktig även med det roliga. Men det måste man väl ändå få vara? Jäkligt glad över att livet blåser i medvind?

Pratade om det här med en kompis igår natt när vi satt ute i den varma, mörka augustinatten. Ju äldre jag bli, desto närmare har jag hela tiden döden i mina tankar. Vet inte om det här är någon slags sen 30-års kris, eller om det bara blir så när man blir äldre. Spontant känns det som jag alltid är två tankar ifrån döden.

Jag minns när jag läste Sara Jungerstens roman #döden för många år sedan och inte på något sätt kunde relatera till huvudkaraktären Vivi som hela tiden såg döden lurandes runt alla hörn. För varje öppet fönster såg hon sina barns små skallar spräckta mot asfalten. I dag kommer jag ofta på mig själv att gå några steg för långt. Ofta är ett öppet fönster bara ett öppet fönster, men ibland blir de också spräckta skallar. Och nu vill jag verkligen understryka: Det här är inget som stör min vardag (dödsångest har jag faktiskt inte, haha). Men liksom vetskapen om att livet är här och nu, och att det kan ta slut när som helst går ofta bredvid mig.

Kanske är det för att många av mina vänner nyligen har mist nära och kära, att folk runt omkring mig har varit sjuka och att livet lär: alla får inte leva till slut. Och det här gör något bra med mig just nu. Jag menar, så fantastiskt jäkla bra att vi får leva! Att jag får vara med om allt det här som händer nu! På jobbet! Hemma! På fritiden! Barnen! Äktenskapet! Vännerna! Det är så fint att jag får vara med!

När döden med jämna mellanrum tittar till en i tanken, så hamnar man ju verkligen fundera över hurudant liv man vill leva tills man slutligen dör. Och det var egentligen dit jag ville komma i dag – det som jag också skrev på Instagram igår: Tänk så fint det är att inse att man inte skulle vilja göra något annorlunda! Så här vill jag leva. Jag skulle inte göra något annorlunda.

Faktiskt.

Både på jobbet och hemma händer det mycket nytt just nu (nej, jag ska inte skilja mig och jag ska inte ha fler barn, bara roliga, roliga grejer). Jag tycker om att leva där det händer mycket och där man kan drömma framåt. Att inte veta vad som står runt hörnet är så min grej (vem har egentligen sagt att livet ska vara lugnt och kontrollerat?). Man får hålla sig på tårna. Och därför tror jag att jag behöver er i höst. Jag behöver få prata av mig här. Att blogga är så 2012, men jag har alltid varit en late bloomer. Nu öppnar vi kranen igen!

Roligt att ni ännu är kvar!