Om hur det kom sig när vi blev husägare.

Det var en helt vanlig tisdagkväll i augusti. Klockan var kanske kring sju-åtta och jag minns att jag stod vid spisen och rörde i någon kastrull när ett okänt nummer ringde på telefonen.

Jag minns det så väl eftersom jag efteråt tänkte ”det här måste betyda något – för sånt här händer egentligen inte, det är för bra för att vara sant och det måste betyda att det här är början på något spännande”.

I andra änden var ägaren till grannhuset som har varit uthyrt under hela tiden vi har bott på Brändö. Folk har kommit och gått där. Bulgarer, finnar, svenskar. Har aldrig känt någon där. Aldrig satt min fot på gården. Hade ingen aning om historien. Än mindre att det var en så här härlig kvinna som ägde det.

Och nu ringde hon och berättade att hon tänkte sälja sitt hus till oss, eftersom hon hade för sig att vi letade, och för att hon tänkte att vi kunde passa i huset. På punkt ett slog hon huvudet på spiken. Vi letade för allt vad Etuovi höll. Men ugh vad trööögt det var! Hur mycket vi än sprang på visningar hittade vi aldrig något objekt som matchade i pris och skick.

Blev lite tagen på sängen eftersom det här huset inte alls var ett hus som jag normalt skulle falla för. ”Jag tycker ju om gamla trähus”. Under de här 9 åren på Brändö har jag alltid tyckt att det här huset var lite malplacerat bland alla gamla trähus. Men det var ändå något med det här samtalet som gjorde mig upprymd. Vi bestämde träff senare i helgen. Då skulle vi traska över och kika på det tillsammans.

Försökte dämpa min iver eftersom sånt som låter för bra för att vara sant oftast brukar vara det. Att jag efter åratal av husjakt mitt i allt får ett samtal om att köpa grannhuset, som är både överkomligt i pris och skick, och precis på den plats jag önskar. Och inte nog med det – här har vi en underbar dam som säger att hon vill att just vi köper. För att huset betyder mycket för henne och att hon vill att en riktig brändöfamilj ska ge liv åt det igen. Och att vi kan sälja i lugn och ro, hon har inte bråttom.

Sånt händer inte på riktigt.

Och vi åker och kollar. Allt känns pirrigt. Det är mycket som ska göras. Jag tycker om det. Gillar huset. Gillar gården. Men det är också mycket som ska göras, och jag är ju ingen husmänniska. Jag kan ingenting och jag vet ingenting. Innan vi ska gå ger ägaren en nyckel så vi kan kika på det i lugn och ro igen. Smart, är hon.

Ringer in pappa och pappas kompis Kristian för dubbelkoll. Ringer in svärmor och svärfar. De är försiktigt skeptiska, försiktigt positiva om varandra. Någonstans känner jag kanske att det inte kommer såna här chanser så många gånger. Sumpar jag den här får jag sitta i vår pyttelilla trea livet ut. Ruttna där medan väggarna kommer allt närmare.

Går i smyg över på kvällarna. Känner in fiilisen. Vi räknar och har oss. Springer till banken och konditionsgranskar. Och så håller vi andan. Det må bära eller brista. Vi ger ett bud.

Vi sitter helt tysta i soffan. Barnen har somnat. ”Herregud, hon mejlade, hon godkände budet”, säger jag. ”Okej”, säger Sami. Och så sitter vi tysta jättelänge.

Jag tror att vi båda sväljer och tänker ”Shit, vad har vi gjort?”. Vi skulle ju ha en lägenhet! Vi skulle ju inte ha ett hus! Vi kan inte sköta en gård! Vi fixar inte ett gammalt hus från 50-talet! Vi behöver inte ens 250 kvadrat! Herregud, hur mycket vatten över huvudet kan man ta? Sedan säger ingen något mera. Tror vi lägger oss. Sover på saken.

Men det fina är att ägaren är det mest flexibla som går i ett par skor. Vi får sälja i lugn och ro. Renovera under tiden. Dessvärre säljer vi supersnabbt. Bara efter 8 dagar accepterar jag ett bud. Och sedan blir det eld i baken. På en dryg månad ska vi renovera så pass mycket att vi kan flytta in. För då ska vi vara ute från Gula huset.

Skulle jag ha vetat hur jobbigt det skulle bli skulle jag aldrig ha gjort det. Under den mest hektiska jobbmånaden någonsin (Bertills & Jung har aldrig haft så här tjockt med beställningar!) har vi också renoverat, tömt och flyttat. Det har varit asjobbigt, men också fantastiskt kul. Dels för att jag har fått hänga så mycket med pappa, Kristian, svärmor och svärfar (och mamma som varit här på helgerna). Utan dem skulle det aldrig ha gått. Jag har nog sagt det förut, men jag och Sami har båda vunnit första pris i föräldralotteriet. Fatta att jag till och med pappas kompis Kristian från Karis har frivilligt jobbat hos oss i TVÅ VECKOR!

Tänk att få ha så bra människor i sitt liv!

Mycket i den här historien är för bra för att vara sann. Det var liksom inget drömhus vi köpte. Men det ha varit ett hus som har vuxit för varje dag. Jag blir glad när jag kommer in här varje dag. Även om det fortfarande är full kaos överallt.

Men omständigheterna.

Att det där där fina samtalet över kastrullen en sketen tisdagkväll ledde till detta. Att jag nu ligger här som en husägare bland miljoner av flyttlådor. På den bästa platsen på jorden. Tänk att vi fick bo kvar på Brändö! Att vi bara fick bära lådorna 30 meter över häcken! Att vi hittade superfina grannar som köpte vårt hus! Att våra familjer hjälper oss så mycket! Att allt tenderar lösa sig! Jag är så tacksam för så mycket. Chocken har lagt sig. Allt känns så rätt.

Men speciellt tacksam är jag för att vi fick det där samtalet. Har slagit mig många gånger, att det verkligen lönar sig att skrika högt om vad man önskar sig här i livet. Mitt i allt är det någon som svarar på ens önskningar! Tack du härliga människa (jag tror att du kanske läser här) som valde ut oss och sålde det här huset till oss!

Ibland händer bra grejer när man vågar hoppa på galenskapståget!

fullsizeoutput_3650

Här ser ni barndomshem 1 och barndomshem 2. Lyckliga gatan!

5 reaktioner till “Om hur det kom sig när vi blev husägare.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.