Nyårspresent: Mera blogg, mera mjukisbyxa.

Jag såg att fantastiska Rosanna Fellmans nyårslöfte var att skämma ut sig lite mer på nätet. Och då slog det mig att jag faktiskt spontant på nyårsmiddagen sa att mitt nyårslöfte ska bli att ta in mer eget skrivande i mitt liv igen. För min egen del hänger mitt bloggande ihop med välmående. När jag vill blogga, hinner blogga, kan blogga – då mår jag allra bäst.

Men de facto är det väldigt svårt för mig att både jobba som professionell skribent och skriva andras berättelser om dagarna – och sedan komma hem och ha tid, lust och fantasi för egna berättelser. Så är det bara. Men ibland får man bara lägga sig själv åt sidan en stund. Den senaste tiden har jag valt att lägga mitt kreativa krut på jobbet (och det har ju också varit fantastiskt givande). Min tid kommer nog.

För visst saknar jag det där med att skämma ut sig på nätet. Blev riktigt glad när jag läste den formuleringen. Den här bloggen har ju alltid varit ett forum för min frustration, mina känslor, mina tankar, mina åsikter och mina vardagsbestyr. Min man brukar prata om att ”dra ripilar” med bilen – och mentala ripilar är ju exakt vad den här bloggen handlar om. Jag skriver och slirar mig genom livet.

Jag vet inte hur ni som bloggar bloggar, men jag kan liksom inte blogga med tusen barn runt fötterna och slarva in några meningar i textfältet och trycka ”publicera”. Det kunde jag förr. Nu är bloggandet mer en helig stund. Jag behöver få ligga mjukt (och tyst!) och tankarna behöver få flyga fritt. Jag behöver liksom hinna lyssna till vad jag på riktigt känner. Lägg till tre barn, tre barns hobbyer, en flytt och en husrenovering på det, så kanske ni kan gissa er till att den ultimata bloggtiden varit ytterst knapp.

Och så måste det få vara ibland.

Också det man älskar måste pausas när vardagen kräver det.

Andra nyårslöften har jag faktiskt inte. Jag har varit så ambitiös de senaste åren med köttfria månader, shoppingfritt år och gud vet vad. Nu vill jag faktiskt inte något annat än 1. vara hemma och 2. blogga. Hoppas faktiskt på ett riktigt hemmaår i år. Drömmer inte ens om en resa någonstans. Känns som om jag har flängt så mycket (både mentalt och fysiskt) att allt jag kräver är mjukisbyxor, en blogg och ett tyst soffa. Underbart!

Riktigt längtar efter att låta hjärnan rinna ut på tangentbordet. Ni vet, när man tänker på något under dagen, diskuterar inlevelsefullt med kollegor, får fatt i sina åsikter, klär sina åsikter i ord – och så kommer man hem OCH BLOGGAR SÅ TANGENTBORDET GLÖDER av tyckatyckatycka. Fy fan vad jag älskar att blogga då! För det finns ju nog minst en handfull grejer man kunde blogga om varje dag (synd bara att barnen strider så mycket, är så hungriga och så ÖVERALLT hela tiden just då när man vill skriva som mest).

Annars då? Vi har det så bra i vårt nya hus och vardagen rullar snart igång igen. Tänker mig att ett inlägg om huset snart kunde vara på sin plats igen. Har sprängt min telefon i asfalten och den är på service (under tiden har jag en låneiphone från förra seklet) men när min riktiga är tillbaka ska jag knäppa lite bilder. Barnen är som vanligt stökiga och trotsiga, men jag älskar dem förstås så hjärtat går i bitar. Understundom är de så härliga att jag förgås av kärlek, och däremellan är de så störiga att jag knappt får luft. När jag går omkring i vårt hus om kvällen när de sover kan jag ändå vara stolt och glad över hur bra vi har det. På jobbet jobbar jag med världens dreamteam. Varje morgon längtar jag efter dem. Alla de här delarna förtjänar egna inlägg.

Och min nyårspresent till mig själv ska bli att skriva dem för er.

Glada hälsningar från bloggsoffan!