Följa dem en bit på vägen.

Efter en så här lång tystnad förtjänar barnen ett helt eget inlägg. Det skrev jag i förrgår – och man får väl lov att hålla sina nyårslöften så här under den första veckan i januari, heh.

Barnen har alltid haft en betydande roll i den här bloggen. När jag började blogga var Matheo inte ens född. Swish, sa det. Och nu går han redan i femman! Utan honom skulle den här bloggen ha varit så mycket tristare genom åren. Här tog vi våra första stapplande steg. Jag som mammabloggare, han som människa.

Men nu behöver han verkligen ingen som pratar för honom längre. Han behöver inte någon som formar berättelsen om honom. Han kan berätta sina egna historier. Han har också rätt att göra det.

Jag minns när vi för länge sedan diskuterade huruvida begreppet ”Små barn, små bekymmer – stora barn, stora bekymmer” faktiskt stämmer. Kanske var det här i ett kommentarsfält, kanske var det i någon annan finlandssvensk blogg.

Jag hävdade då att jag mera är gjord för att vara storbarnsförälder än babyförälder (eftersom jag föredrar när det går att resonera med barnen, utan att de besinningslöst vrålar en i örat hur man än vänder och vrider sig). Minns att jag stördes ihjäl av alla vänta bara-kommentarer. Jag hade väl ganska små barn då, och det kanske antogs att jag drog lite väl förhastade slutsatser om något jag inte visste något om. Små barn, små bekymmer, bla bla bla. 

Nu har jag kanske lite mer kött på benen (obs, bara lite!). Vad som kommer med tonåren har jag ingen aning om. Men nu har jag testat på lite olika åldrar mellan 0 och 12, på lite olika individer. Och olika har de minsann alla varit. Vissa ljuvligare än andra i vissa åldrar. För att sedan kasta om helt.

Att vara mamma till en (eller kanske snarare två!) pre-teens har sina utmaningar, precis som det är med småttingar. Alla har sina utmaningar och sin charm. Visst, My är den överlägset mysigaste som har gått i ett par Kuoma storlek 25. Men nog är de stora i en alldeles förträfflig ålder just nu.

När man får barn tror man att det ska ta en eeeevighet tills de är stora. Men sedan går det några dagar (nå, typ!) och sedan stiger de upp själva på morgonen, klär på sig, gör sina smörgåsar, lägger sitt hår i ponnari och cyklar iväg till skolan. Utan att man själv behöver lyfta en fena. Sedan ligger man där och undrar vad som hände. Hur gick det där till? Att de plötsligt kan ta ansvar för allt själv?

Det här är ju sånt man hört gamla tanter jama om hela livet (att barnen växer upp alldeles för snabbt), och som den gamla tant jag är kan jag intyga att det ligger något i det. Men jag älskar också det. Att få ha stora barn är underbart. Lycklig är den som får privilegiet att lite, lite forma små människor på väg ut i livet. Och sedan följa dem en bit längs vägen.

Det tänkte jag på inatt när sex nioåringar sov över i vår källare. Deras fnitter som hittade ända upp till vårt sovrum, genom tre dörrar och en trappa. Att få vara med på ett litet hörn när de diskuterar, pratar och växer. De är så roliga och så smarta och så gulliga.

Visst kommer det också dagar när jag är totalt vidrig och inte alls kan hantera barnens känsloyttringar särskilt smart (för känslorna svallar minsann i en familj som består av en tvååring, en nioåring och en snart tolvåring). Och så finns det ju PMS för vuxna, nattkiftande vuxna och jullov och annat som gör att de vuxna inte heller alla gånger håller måttet för att klassas som vuxen. Well well, men jag vågar ändå vidhålla: Stora barn är min grej.

Trots det är Mys mammaledighet nog den lyckligaste tiden i mitt liv hittills. Jag har aldrig varit så tillfreds, känt mig så utvilad och haft så mycket själafrid som då. När ingen krävde något av mig (inte ens babyn herself). Hon var en fantastisk baby på alla vis. Ändå spritter det riktigt i mig nu när hon börjar prata, och det går att resonera med henne på ett helt nytt sätt. När hon berättar saker som är viktiga för henne (”Smelgås med smel och ost, inte skinka, mamma!”). Det är ju först nu hon på riktigt blir riktig! Hon är så annorlunda än de andra. En helt ny personlighet och människotyp att förhålla sig till. Äntligen ett stort barn!

Många tunga ok har jag skonats från att bära – och det dåliga mammasamvetet som många pratar om är definitivt ett av dem. Inte för att jag är någon supermamma, eller för att jag inte skulle ha någon orsak att ha dåligt samvete (helt säkert finns det sånt jag borde skämmas för!). Men när jag ser på barnen varje dag tänker jag att det inte finns någon orsak för mig att känna mig usel. De är älskade och de har sina egna meningsfulla liv. Det finns inget att ha dåligt mammasamvete över. Jag är, tvärtom, så stolt över dem att jag knappt orkar med mig själv.

Jag tror att det kunde göra gott för många vanliga, dödliga mammor. Att spegla sig själv i barnen. Ser de ut att må någorlunda fint i sina liv? Perfekt! Då räcker vi till alldeles lagom. De vill ju inte ens ha någon supermamma, de vill ju ha mig. Och jag vill ha dem. Så praktiskt!

Då kan vi gå tillsammans.

20191213_195141

3 reaktioner på ”Följa dem en bit på vägen.

  1. Vilket fint inlägg Linn! ❤ Jag TROR ju att jag känner dina kids för att jag fått följa med via blogg och Insta och åtminstone på avstånd verkar de alldeles underbara!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.