Blogga på ett tåg. Min allra bästa syssla. Hej! Tvingar mig att skriva här igen för att hålla ångan uppe. Önskar att jag kunde blogga lite mer spontant som förr. Ibland bara ösa ur, utan större mål och mening. Min största bloggidol nu för tiden är Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Känd från bland annat podden En varg söker sin podd. Rått, ocensurerat, slarvigt. Så sjukt smart människa, så slafsigt språk. Hon står liksom över perfektionismen. Goals.
Själv var jag länge perfektionist ut i fingerspetsarna. Slipade mina blogginlägg tills de var rytmiskt perfekta i mina öron. Samma på jobbet. Synd bara att ingen annan än jag märkte skillnaden på perfekt och good enough. Så jag har lärt mig. Att det senare räcker. Mår också lite bättre när jag sänker ribban. Tänk vad skönt att bara skriva blogginlägg i gemener (små bokstäver) som Caroline. Eller ännu värre – ibland versaler och ibland inte. Ingen logik! Goals igen. Att veta hur man gör det rätt, men skita i det.
Samma när någon plingar på hemma oanmäld och man knappt har kläder på. Förr fick jag magont och skrek rakt ut när personen i fråga hade gått. Häromveckan var jag sjuk. Jobbade hemma med alla barn på jullov. Håret på ända. Barnen hade lagt hela vardagsrummet i obalans. My hade inga kläder på trots att det var sen eftermiddag. Till på köpet hade hon just bajsat så hela huset var förorenat. Själv hade jag en “lång t-shirt” och håriga ben. Mitt i allt kliver en el-kabel-wifi-fiber-nånting gubbe in genom ytterdörren och ska leta genom hela huset efter en .. sladd i väggen?
Skrattade rått och sa “Välkommen till dårhuset, får jag först lägga byxor på?”. Så skönt, va. Tänkte på det efteråt, hur otroligt det ändå var att jag inte skämdes ihjäl. Men faktum är att jag faktiskt inte orkar gå omkring och leka att jag har min shit together. För det har man sällan när man jobbar hemifrån med förkylning och tre jullovsbarn. Eller ska vi säga så här: Få människor med tre barn har sin shit together. Men en krigar på.
Perfektion är ändå så jäkla trist. Alla analyser och alla hemmagjorda framtidsspaningar från diverse hobbytänkare säger ju att perfektionen lämnades på 10-talet. Nu, på det nya 20-talet, kommer autencitet, sårbarhet och oförställda fenomen att regera. Det känns ju lovande (här kan en bidra!).
Ska vi tro att de slipade flödenas tid är förbi?
Forever Jung 
Om du vill ha ”autencitet, sårbarhet och oförställda fenomen att regera” så ska du inte prata så mycket RUNT, och OM, utan bara ha ett inlägg i stil med
”någon plingar på hemma oanmäld och man knappt har kläder på. Förr fick jag magont och skrek rakt ut när personen i fråga hade gått. Häromveckan var jag sjuk. Jobbade hemma med alla barn på jullov. Håret på ända. Barnen hade lagt hela vardagsrummet i obalans. My hade inga kläder på trots att det var sen eftermiddag. Till på köpet hade hon just bajsat så hela huset var förorenat. Själv hade jag en “lång t-shirt” och håriga ben. Mitt i allt kliver en el-kabel-wifi-fiber-nånting gubbe in genom ytterdörren och ska leta genom hela huset efter en .. sladd i väggen?
Skrattade rått och sa “Välkommen till dårhuset, får jag först lägga byxor på?”.”
En blogg är en form av underhållning. Inte går man ut på en teaterscen och börjar diskutera val av scenkläder, eller säger ”jag tänkte framföra replikerna så här, för jag har hört att det är det senaste” eller nämner i en tidningsartikel att ”jag tog anteckningar från intervjun med en röd blyerts, annars brukar jag ha blå bläckpenna”.
Cut the crap. Och om du inte hittar nåt att vara autentisk kring, släng in en bild på en söt unge.
Ta inte illa upp för dessa ”tips från coachen”, det är just för att du varit en så underhållande & bra bloggare som du får dem. Slutar du, så blir bloggscenen ofelbart sämre.
Ditt inlägg ovan känns som ett försök till (omedvetet?) farväl till läsekretsen, men du vågar inte riktigt klämma fram det utan ger lite tips på andra man kan läsa i stället.
Skriv bara tre gånger om året om du inte hinner mer, men skriv på riktigt.
Ja, och så bild på söt unge. För du har ju ingen katt. 😀
Håller inte med ekorren. Det är just det att filosofera och reflektera över the shit som ger Linns texter humor och autencitet och igenkänningsfacotor. Typ Hej hej vardag som gör illustrationer som är The shit men sen babblar om vardagen runt dem och hur det uppkommit. För mig ger det en ytterligare dimension… som kaffe o babbel med en kompis då man får lätta sitt hjärta och gapskratta åt eländet
Håller inte heller med ekorren. Synnerligen osympatisk kommentar dessutom. Tack Linn för en bra blogg!