Mitt mkt goda bloggflow förstördes pga. att jag var tvungen att klämma åt all male-panelerna sist (om vi säger som så: jag är inte mentalt rustad för att tackla mothugget). Därför kanske jag gör ett nytt försök nu som mest går ut på att skriva om vårkänslor, tulpaner, sol och tapeter.
Nå, inte riktigt, men när jag vaknade imorse hade jag en så fruktansvärt bra känsla i kroppen. Kanske var det för att det första mina öron hörde var mitt äldsta barn som gjorde frukost åt det yngsta. Att jag visste att jag kunde slumra en stund till. Såg dessutom att solen stekte i fönstret. Ah!
När jag äntligen orkade palla mig upp för att fylla kaffekokaren låg de två vakna ihopkrupna under ett täcke framför Barnkanalen. Att han orkar vara så där snäll med henne övergår mitt förstånd. Att han ger henne både smörgås och makt över fjärrkontrollen.
Mellanbarnet kom snart ner för trappan, med håret på ända som vanligt (hon har ett långt trassligt hår som vållar den här familjen rätt mycket huvudbry). Halvt vaken-halvt sovande hasade hon in i köket, som bara hon gör. Stort hår, små ögon.
Utanför skiner solen starkare än på länge och jag har egentligen inget annat för mig denna lördag än att städa upp kaoset vi har orsakat i veckan. Se ett av barnets fotbollsmatcher. Snacksa framför mellofinalen (och som vanligt zappa hysteriskt mellan UMK-finalen – måste de komma samtidigt?). Sidospår: Sverige kommer inte att placera sig i topp 10 i årets ESC, men jag hejar på Anna Bergendahl.
Så ovanligt med en helg där jag faktiskt hann göra det mesta av mitt jobb i veckan. Nästan alltid släpar jobbet med in i helgerna nu för tiden. Men den här helgen släpper jag allt. Andrum behövs. Och nu pågår mitt. Kanske också därför jag plötsligt såg datorn och tänkte att nu kunde det vara härligt att kasta sig i sängen och säga hej till er som tittar till den här bloggen ibland.
Beundrar folk som ännu 2020 bloggar regelbundet (stor kärlek till Ellen och Amanda som gör att jag ännu håller någon slags kontakt till det som förr gick under benämningen den finlandsvenska bloggvärlden). Tror någon slags dödlig bloggcorona har tagit många forna bloggare på fall under det senaste året. Men har insett att det inte alls gör mig något. För deras berättelser lever ju oftast vidare på andra plattformer. Och det är ju inte formen blogg som gjorde mig förälskad i dem, utan det var ju deras förmåga att berätta historier och deras personligheter som gjorde att jag blev ett fan (att jag får ta del av dem på insta funkar lika bra). Ta nu min kaveri Anna-Lena som exempel. Har knappt märkt att hon har slutat blogga när hon är så aktiv på insta. Nu vet jag inte hur vi kom in på det här ämnet, men så här spretigt blir det när man släpper en orutinerad bloggare på tangenterna.
Jahapp, om man skulle stiga upp från sängen och ta tag i luncheriet (det absolut mest utmanande med helger – att ansvara för näringsintaget från morgon till kväll). Men liiite lättare är det nu när man får göra det i solljus. Sänder mina hårdaste hushållskrafter till alla trötta föräldrar där ute!
Forever Jung 
Nej men hurra! Vad glad jag blev över att du har bloggat!
Jag gick genom XXL i lördags, fick syn på en pistol och kom att tänka på en rolig bloggträff i Vasa för många år sedan, med delar av just oss från den där första finlandssvenska bloggvågen. Hur roligt det var att vara en del av den världen, och att jag kan sakna det ibland, samtidigt som jag själv inte har nån blogginspiration alls numera.
(Att pistolen fick mig att tänka på träffen berodde förstås inte på att vi var beväpnade, utan att Marica instruerade oss i hur man jagar grävlingar.)
Allt jag kan om grävlingsjakt har jag lärt mig av Marica! ❤