Som en omtumlad gladboll landar jag här.

Här sitter jag och känner efter. Efter en hektisk och omtumlande vecka har jag landat i fredagssoffan.

Jag har skrivit om det här förut, för länge sedan, att jag alltid varit en människa som dragits till undantagstillstånden. Det är något i känslan när man plötsligt frikopplas från verkligheten, och faller fritt, som gör mig berusad.

När jag gick i skogen som liten och föreställde sig att jag inte skulle hitta hem. Samma sak var det när jag låste ut mig. Älskade den där känslan när jag inte riktigt visste vad som skulle hända sen.

Det fanns också någon skräckblandad förtjusning i sjukhustiden med Milea (hur morbid tanke det än må vara). Friheten i att så länge befinna sig i en parallellvärld. Sida vid sida med den riktiga, men ändå frikopplad. Utanför. Onåbar. Fri

Nu gäller inte de vanliga reglerna.

Lite här är vi nu. Hela samhället vilar i en bubbla som inte går att spräcka. Alla tittar lite osäkert på varandra. Inget vet och alla väntar. Åkte tåg från Helsinfors igår. Varje gång någon nös frös hela tågvagnen till is.

Corontänen molar runt hörnet. Virusets effekter på mig själv och min familj har inte (ännu) tagit sig ända in. Men effekten på oss småföretagare gör mig förstås svajig (den här typen av osäkerhet på marknaden för väldigt lite gott med sig). Ändå väcker det här något i mig. Går igång på det. Som om ytterligare ett hjärta sakta vaknar till liv någonstans där inne.

Nu ska vi överleva det här.

Läser om alla förödande permitteringar, avbokningar, uppskjutningar. Har ju alltid trivts i uppförsbacken – och det vet jag att Anna också gör. Ändå kniper det förstås i magen när jag läser att stora företag som Viking Line planerar att permittera all finsk personal. Men också att frilansare som Christoffer Strandberg avbokas 20 gig i ett huj. Att börsen störtdök på torsdagen och att ekonomer nu varnar för en kraftig nedgång i ekonomin.

Telefonen har gått het i dag. Många B-planer på gång. Minst lika många nya A-planer. Jag tror vi har hittat vår uppgift i den här krisen. Det finns massor som behöver göras nu och jag tror vi har en given roll. Nu finns inget utrymme att vänta och se. Nu måste vi snabbt agera. För nu gäller inte de vanliga reglerna.

Känner mycket med alla frilansare som står där med avbokningar nu. Artister, bröllopsfotografer, föreläsare. Vem är vi nu utan våra kunder och vår publik? Extra tacksam idag för att ha ett dreamteam att jobba med. Nu hoppas jag vi alla hålls friska och håller framtidstron, så vi tillsammans kan hitta sätt att överleva. Här tror jag många dras med samma orosmoln. Hur många månader håller kassan utan kunder?

Ändå njuter jag i hemlighet nu.

Känner att jag lever.

Snart är jag kanske död (hah!), men jag kände i alla fall jag levde ända in i slutet. Nästan längtar till måndagen. Känner att vi har så mycket bra grejer på gång nu som kommer göra österbottningarnas liv i karantän lite roligare!

Och vet ni, snart är det nog över – och vi kommer att våga kramas, umgås och leva som vanligt igen! Under tiden måste vi bara försöka tänka på hur bra det ska bli på andra sidan. Som vi ska äta ute och gå på konserter i sommar! Som vi ska sova på hotell, åka buss, gå på teater och leva life sedan! Ska sätta så mycket sprätt på upplevelser och underhållning att hela besöksnäringen står sig i ett decennium framöver – bara vi överlever detta.

Skickar en varm fredagskram till alla företagare och frilansare out there! Så här fredagen den trettonde blir det förhoppningsvis aldrig mer.

Häj!