Man kan inte tänka på hur långt man har kvar när man startar, för då orkar man inte hela vägen.

Jag tror det var igår på väg hem från jobbet som jag började förstå att det här inte är någon 30 dagars grej.

Fredagstulpanerna och skumpaflaskan i passagerarsätet bredvid kändes extra viktiga igår kväll när jag parkerade bilen hemma. Satt kvar i bilen en stund för att lyssna klart nyhetsinslaget om den nya brittiska rapporten där forskarna tror att flera perioder av stränga restriktioner behövs under det kommande 1,5 året för att hålla smittorna på en nivå som sjukvården kan hantera. Någonstans sjönk det in att begränsningar är något vi kommer att tvingas leva med ett tag framöver.

Fick till slut skaka av mig och gå in. Jag hade ju faktiskt bestämt mig för att vi skulle fira  med familjen om vi överlevde den här första veckan. Ingen var hemma. Sami var ute och cyklade med barnen i parken och jag fick en stund för mig själv innan de kom. Skönt.

Stirra lite i taket. Byta om till mjukisbyxor. Pilla med maten.

Aldrig kom en fredag så lägligt. Vilken otroligt tung vecka det var, tänkte jag, medan jag började göra mat. Märker att den här osäkerheten kring samhällsekonomin åt mycket av mina krafter.

Läste på Yle när Jens Finnäs sa att så här långa och omfattande isoleringar aldrig tidigare genomförts. Ingen vet hur det kommer att påverka varken vår ekonomi eller våra psyken. Och det här är en verklighet som man måste förhålla sig till på något jäkla vänster. Vi har ännu ingen aning om hur det här kommer att påverka vårt företag – förutom att det sannolikt kommer att påverka oss.

Såg en mycket sund liknelse på Carin Göthelids Facebook, när hon liknande den här udda situationen vid ett maraton. Man kan liksom inte tänka på hur långt man har kvar när man startar för då orkar man inte hela vägen. Så därför firade vi med fisk och skumpa och drömtårta och allt möjligt gott igår kväll när alla kom hem. Den första veckan var så jäkla svajig. Så skönt att vi fixade oss igenom den!

Och nu har jag på något vis förberett mig på att ställa om vårt liv för en lång tid framöver. Inte bara några veckor. Vi säger ett år – minst – så kan jag kanske bli positivt överraskad sedan. Inte så att jag föreställer mig på total isolering, utan kanske bara att livet med socialt umgänge och resor och kultur och jobb kommer att fungera annorlunda. Det enda jag verkligen hoppas på att rutten mellan Karis och Vasa hålls öppen. Men det klarar vi nog också (avslutade nyss ett videosamtal med mamma och Lotta – i värsta fall får vi bara leka så ett tag).

En annan sak jag har tänkt på: Avundas verkligen inte de som ska ta ansvar för det här efterspelet sedan när folk har slutat vara rädda och empatiska (ugh, ilskan och missnöjet som ska hanteras sedan ifall arbetslösheten och lågkonjunkturen slår kaboom!).  Emanuel Karlsten skrev så träffande i GP häromdagen:

Föreställ er attityderna i svenska hem efter tre månaders isolering. När fler företag konkursat, hundratusentals jobb försvunnit, sparkapital sinat – men räkningar fortsätter att komma. När insikten kommer krypande: Allt det här går att rädda – om vi offrar de sjuka och gamla. När kommer vi till en gräns där pengar är mer värdefullt än människoliv?

Här är vi förstås inte ännu, men det ska verkligen bli intressant att se hur den här situationen utvecklar sig. Ingen vet – och ingen visste. Och det var någon som skulle offras oavsett. Den här situationen kräver sina offer (många företag får sätta livet till, och många familjer förlorar därmed sina inkomster).

Jag tycker regeringen och Sanna Marin har agerat förträffligt hittills. Jag hoppas hon och de andra får ro ut den här vågen med samma pondus och styrka. Men en liten oro gnager i mig om situationen utvecklas så som Karlsten beskriver. Igår såg jag en kavajsnubbe i nyheterna som förutspådde 20-40 % arbetslöshet i Sverige. En sådan situation gör mig närmast iskall. Framtidstron på Bertills & Jung är generellt i överkant, men den här typen av prognoser gör att det svajar lite i Jungs knäskål. Man får bara daska sig i kinden och tänka på Carins maratonliknelse.

Nuet är nu. Sen är sen.

Därför får man fira precis varje fredag nu! Den skumpan satt där den skulle! Den var så iskall och bubblig att det ströp sig i halsen. Ah, så god den var! En liten, liten stund av eufori att ta fasta på. Påminn mig varje fredag!