Stadens livsnerv försvinner – nu kommer landet!

Erkänn att du någon gång har tänkt tanken!

Att bryta upp, styra om helt, lämna all stress i stan, byta liv och flytta till landet med familjen. Jag kan i alla fall erkänna att jag har. Många gånger om. Som om närheten till naturen och att få jobba med kroppen skulle göra gott. Odla, ha djur (obs, jag hatar djur!) bygga och lära sig.

Jag tror att många tänker de tankarna extra mycket under den här våren. När vi sitter instängda i våra hus i stan, plötsligt erbjuder liksom landet mer puls än stan. När alla kulturinstanser och restauranger lägger lapp på luckan känns det som om stadens livsnerv försvinner. Nu är det som om landet vaknar och erbjuder något större (det säger liksom nåt att jag har grävt upp ett trädgårdsland här på gården).

Därför kommer Britas (all time favorite!) och Kalles serie ”Hjälp, vi har köpt en bondgård!” så otroligt lägligt just nu. Jag binge:ade hela igår. Så bra!

Den här påsken har varit taskig fysiskt. Jag har (igen) fått problem med något jag förmodar vara gallkramper, så ätandet är litet utmanande. Varje gång jag äter vrider sig knivar i magen och jag tror det är stress kombinerad med massiv, flottig grillpremiär i torsdags som utlöste det hele. Är väldigt mottaglig för den här typen av tv nu pga. mår kaki. Skönt att drömma sig bort i landsbygdsromantiken. 100 % feelgood.

Jag tycker det är så skönt med vanligt folk som inte alls kan något om livet på landet, som ändå köper en frikkin’ bondgård och kavlar upp ärmarna. Nu är det här tv, men skit samma, kan väldigt mkt identifiera mig med den där känslan av att man faktiskt kan mycket mer än man trodde. Man lär ju sig medan man gör. Och gör man aldrig något så lär man sig aldrig. Jag ÄR Britta Zackari här. Speciellt i det frenetiska målandet, avskyn till mössen och kärleken till röjsågen.

Min magkänsla säger att landsbygden kommer att få ett uppsving i samband med coronakrisen. Är det inte alltid så att traditionella värderingar ofta får skjuts i kristider? Typ Gud, familj, jakt, natur, odla din egen mat. Resandet är uteslutet i sommar, istället tror jag på att människan söker sig till skön natur och ställen där hon får vara ensam och uppleva harmoni. Trängseln på vandringlederna säger allt.

Vi kan inte röra oss som vi brukar. Vi kan inte träffa andra människor som vi brukar. Jag vet inte hur ni funkar, men då blir det extra viktigt för mig att ha det fint och mysigt runt omkring mig. När samhället blir nedstängt och dött – ja, då vill jag ha det levande runt omkring mig. Jag berättade nyss om trådgårdslandet jag grävde upp här på gården. Nu när jag tänker på det: Kan det egentligen vara någon form av omedveten överlevnadsinstinkt? Fattar ju att 5 vitlökar inte kommer rädda vår familj i apokalypsen, men kanske har det väckt något i oss, att vi inte längre ta vårt liv och hälsa för given.

Om det blir en lång och utdragen ekonomisk depression kan jag mycket väl tänka mig att de här dragen i oss kommer att förstärkas ytterligare. Jag förespår ingen massiv anti-urbaniseringsvåg (HAHA, vem tror jag att jag är? Alexander Bard? En tänkare?), men jag tror ändå att det ligger någonting i det här: Att kunna klara sig själv. Att kunna lita på människor omkring sig. Att stödja sin närmiljö. Bo billigt (eller vara tvungen att göra det). Hållbarhet, välmående och små gemenskaper. Allt detta som vi egentligen visste var det rätta, men som coronan snabbare tvingade oss igenom.

Jag kommer inte att sälja huset i stan. Inte heller kommer jag att bli självförsörjande, tömma råttfällor och nacka tuppen som Brita och Kalle (också lättare att våga biffen om man har tv-karriärer att luta sig mot). Men jag kommer nog att fortsätta drömma om det. Och framför allt kommer jag att fortsätta inspireras här hemma på gården. Jag ska göra den finaste bakgården som någonsin gjorts. Och jag ska odla och bygga och trivas. För mycket mer komplicerad än så är jag faktiskt inte.

Stark rekommendation på den här tv-serien alltså.

Här kan ni se första avsnittet.