Vaknar till liv.

Det var sen eftermiddag och i det skyddade hörnet nere på gården där jag låg var det så hett att jag fick ta av mig både jacka och gummistövlar. Solen stekte så hårt att det inte ens gick att hålla ögonen öppna. Det var bara att luta sig tillbaka och stänga ögonen. Låta solen tina en inifrån ut.

Så trött i ben, armar och axlar efter helgens målnings- och trädgårdsjobb. Så fruktansvärt skönt att bara kasta sig i en solstol.

Fick riktigt flashbacks från hur det är att ligga på en strand i något annat land. Förvisso hörde jag inga tunga, varma vågor rulla fram och tillbaka. Men måsarna sjöng och småfåglarna kvittrade så frenetiskt att det nästan kändes som en tidig morgon, kanske i Thailand. Svala, men varma vindar fläktade runt hörnet och barnen lekte en bit i från. Enda som fattades var doften av solkräm och någon svängig musik att vicka tårna till.

Varje år, den här tiden på säsongen, går jag helt upp i varv när jag tänker på att vi har hela den finska sommaren framför oss. När man ännu bara kan föreställa sig hur allt ska bli. I fantasin är ju allting alltid mycket bättre än i verkligheten, och jag föreställer mig att den här sommaren ska bli ovanligt underbar. Våren är min bästa tid och jag njuter verkligen när jag får se allt, inklusive mig själv, vakna till liv och grönska.

Ni som har läst den här bloggen länge vet att jag är en människa som alltid fryser. I nio av tio fall kan du räkna med att jag har kallt. Förutom några veckor i juli, då får jag slappna av (om det är ett bra år, vill säga). Därför har jag kommit att glorifiera allt vad semesterresor och högsommar heter. För jag älskar verkligen att ha varmt.

Därför händer det också otroliga grejer inom mig på våren. Det är som om humöret har varit fruset hela vintern – och nu smälter det sakta. Mitt i allt kan jag bara bli 100 % glad av att låta ansiktet grillas i solen! Skit i att jag blir rynkig och läderhudig som 40-åring. Låt mig bara få vara glad och snäll en stund, va.

Ovanför mig, i den supergamla eken, såg jag ännu inga spår av grönska, men vinbärsbuskarna och syrenerna har gröna fina knoppar. Gräsmattan börjar sakta men säkert grönska och nu är det fem före innan tulpanerna spricker. Det är så roligt att föreställa sig hur många bra stunder som ska komma på den här gården i sommar.

Kanske får man så småningom börja träffa vänner igen. Då ska vi grilla i vår nya grill och dricka vin i hörnsoffan tills solen går ner (kanske till och med tända en brasa i eldstaden!). Alla rabarberpajer. Alla soliga frukostar. Alla fredagkvällar med familjen. Lira lite fotboll, läsa lite böcker och rensa lite rabatter. Jag tror INGEN FÖRSTÅR hur pepp jag är på att få ta mig an den första sommaren som husägare. Jag trodde faktiskt inte att en egen gård skulle göra mig så här gott.

Eller så är det vårkänslorna som talar.

Kanske svär jag över alla misslyckade sådder och gräsmattshelvetet som ska klippas när ni frågar mig efter midsommar. Men so be it, det här med att glädjas i förväg har alltid varit min styrka. Och nu ser jag så många bra bilder när jag ser sommaren för mitt inre. Så många sommarprat jag ska lyssna på (och känna absurd stolthet över – ni fattar inte vilken otroligt bra säsong vi gör just nu!) medan jag pillar på i trädgårdslandet. Så många kryssmål jag ska göra i målet vi fick ärva av grannarna i dag. Och så ska jag säkert måla staket – och ännu mera staket – ända tills armarna faller av.

Och så ska jag ligga här i hörnet och föreställa mig att vi snart får en sommar som får Asien att blekna i jämförelse. Aj hörni, livet, inte är det helt skit inte.