Efter en stekhet dag utomhus kastade jag mig i soffan och såg dokumentären om musikalen Hype (säga vad man vill om den, men den är en fullständigt avgörande milstolpe i finlandssvensk ungdomskultur). Jag blev så glad när jag såg den. Jag är ju inte coolare än att jag fortfarande tycker att ”Du är vad du är” är en riktigt mäktig låt. Ni ska nog se dokumentären.
Om inte annat så för att få känna bubblan.
Kom nämligen att tänka på just bubblorna. Minns ni när man var yngre och hängde riktigt intensivt med folk? Så där så att det till sist kändes som att man växte samman? Jag fick riktigt tag i den känslan när jag såg den här dokumentären. Hur ensamblen jobbar supertajt i 216 föreställningar under ett och ett halvt års tid (en månad gör de 33 föreställningar). Kan riktigt känna klistret som sitter i en grupp som verkat så länge tillsammans, och tomheten som uppstår när magin bryts.
Så där var det ju exakt när man var på handbollsresor som barn. Eller på scoutläger. På lägerskolor. På turneringar. På skribaläger. På vissa sommarjobb. Man umgicks dygnet runt med folk som man kanske annars inte hängde med, eller som man annars inte hade valt självmant, men ändå fogades man samman till en enda stor massa. Eller som när man under studietiden festade över flera dagar med samma folk. Eller när man som yngre drog ett stort gäng till någons sommarstuga över helgen. Det uppstod liksom en magisk bubbla som man aldrig ville bryta. Ingen fick gå hem.
Det fick aldrig ta slut.
Det gick liksom så snabbt och så enkelt att hänge sig till den stämningen när man var barn. En solig Sjundeå Cup. En massa tonårsindrottare i hög. Någon flätade någons hår. Någon lekte någon lek med en fotboll. Man kollade kompisars, pojkvänners, jämnårigas och småsyskons matcher. Någon hade en högtalare med bra musik. Man låg i svettiga kläder, skrattade, åt, solade, värme upp, vann. Det var alltid lika sorgligt att packa ihop när söndagseftermiddagen kom. Vemodet när man steg in i bilen. Man ville liksom aldrig att den där bubblan skulle spricka. Älskade det då. Älskar det fortfarande.
Och vemodet bottnar ju i att man liksom vet att den där samma känslan inte riktigt går att återskapa. Flera gånger säger Hype-skådisarna att Hype var en once in a lifetime-upplevelse. Och det var det säkert. Både som koncept – och för att de var först. Antagligen var det också något alldeles unikt i gruppdynamiken. Att återskapa magi är .. svårt. Jag hoppas ända in i märgen att ingen kommer på idén att lägga upp Hype på svenskis igen. För det kommer aldrig att flyga lika högt. En del av hajpen ligger ju i våra minnen och i nostalgin. Precis som jag i dag romantiserar Sjundeå Cup, handbollsresor, scoutläger och teinihelger (allt är garanterat skönare i minnet är vad det var på riktigt).
Visst har det funnits härliga bubblor i vuxenlivet också. Bubblorna existerade inte bara förr. Arbetsrelaterade bubblor är till exempel Ollis-tiden. Sevendays var en annan. För att inte tala om mitt nuvarande jobb. Men sedan tänker jag också på alla resor med mitt kompisgäng. Alla bebisbubblor. Fina tider alla. Men väggarna i bubblorna blir inte lika starka när man är vuxen. Kanske på grund av att man är just vuxen. Det är inte lika lätt att bara hänge sig helhjärtat åt en sak, åt en stund, åt en fiilis. Undantag är kanske de där dagarna som efterföljer en förlossning av ett nytt barn. Då faller nog väggarna bara några meter omkring en och tideräkningen stannar.
Jag blev bara så glad av att få titta på den här dokumentären och tänka tillbaka på mina egna bubblor. Autch vilket vemod skådespelarna måste ha känt när applåderna dånade för sista gången och ridån drogs ihop efter en så där lång och tajt framgångssaga. Riktigt smärtade i min mage.
Forever Jung 
Det var ju Nog en Stor Satsning då i Tiderna och fastän Jag inte Hann Se ”Daju Busines,” som Nämndes i Dokumentären, såg jag ändå ett Par Företrädare till Hype, dvs Musikalerna ”Ung” och ”-Show it,” av vilken i den Sistnämnda, även min då 13-Åriga Syster, Uppträdde och jo, Övningarna, kunde räcka till Halvtvå på Natten, men oandrasidan, var det Föreställningar, ändast under en Veckas Tid. Då jag Såg Hype, var det även Unga Teaterns Pelle Svanslös att Se på under Samma Vecka, så mycket Kultur den Gången, då Mormor och -Jag, fick extempore, Bekanta oss med Pelle Svanslös Scen, Nämnde Mormor även om sina Tankar till Skådisarna, att monne hon Borde Tag sig och Se Hype, vilket hon sedan också Gjorde, alltså var på den Allra Sista Föreställningen och sa, att Mycket Bra Jobbat, fastän Handlingen, var litet ”Råddig” och kanske Musiken, var en liten aning för Högljud och även Jag, tyckte Handlingen, var litet Råddig. Amina Hietikko, som Medverkade, är Bekant till mig via Läsåret på Lärkkulla i Karis, så Åntrar, att jag inte Yrkade på, att då vi var med ett Större Jäng och se på Hype, kunde vi ju har fått Bekanta oss med Scenen i Förväg, Prata med Skådisarna osv, av vilka jag ändå, Träffade Ville Pusa Några År senare inför West Side Story i Stadsteaterns Personalkafe, dit jag blev Eskorterad, även av en annan Bekant från Lärkkulla-Tiden, som Medverkade i West Side Story, nämligen Marika Krook, som till min Överraskning, hade Lärt sig Finska på helt Hyfsad Nivå. Men Tråkigt nog, då min Föredetta Grundskolas Högstadjeelever, samt en Del Personal, var på Hype, fick inte en av Eleverna Följa med, då hans Galna Pingstvänsmamma, Ansåg, att det finns Onda Andar på Teatern, så om jag Vetat Tidigare, skulle Eleven, Har ”Smuglats” till Hype, för jag Garranterar, att han, skulle har Njutit av Musiken osv. Tänk, om Hype någon Dag, kommer i sin Helhet ut på Nätet och vad vet man, om man då, kunde göra Syntolkningsljudspår till den i Efterhand!
Kan du inte fortsätta blogga om huset? 🙂