Sladdbarn.

🖤

Igår lyssnade jag på Philip Järvenpääs fina sommarprat, han pratade om när han som 18-åring höll sin nyfödda lillebror för första gången och lovade att alltid vara en trygg vuxen i hans liv. Vidare berättade Philip att hans egen mamma var femton när hon födde honom. Kom att tänka på det här med ålderskillnad mellan människor i allmänhet, syskon i synnerhet. Har återkommit till det många gånger under åren.

Ålder är ett dagsaktuellt tema här hemma. Yngsta bebben fyller tre år idag (eey, här gick det undan!). Just var hon nyfödd, nu är hon stor. Minns att jag var så osäker på det här med att ”börja från början” när de äldre barnen redan var så stora. Var rädd för att hon inte skulle passa in. Att familjen skulle ”bli så konstig”. Sladdbarn. Det klingade inte särskilt positivt då. Nu är sladdbarn ett av de ljuvligaste ord jag vet.

Fick för mig att googla. Wikipedia lärde mig:

Ett sladdbarn är ett barn som, ibland oplanerat, föds med påtagligt längre mellanrum efter den övriga syskonskaran. Det finns många skämtsamma benämningar på sladdbarn; efterskott till exempel. På finlandssvenska kallas de dialektalt allmänt för skrapabulla (skrapbulle), efter den något mindre bulle som vid bakning blir den sista då degen inte räcker till och man skrapar av bakbrädet eller kärlet man haft degen i. På finska används termen iltatähti (aftonstjärna), detta efter de stjärnor eller planeten Venus som blir synliga på kvällen redan innan solen gått ned helt och hållet.

Så här exakt tre år in i skrapabullans liv skulle jag vilja ta tillfälle i akt och muntra upp och styra om de negativa konnotationer som ännu vilar kring begreppet sladdbarn. Föga visste ju jag då att ett sladdbarn kan vara den allra finaste gåva en familj kan få.

Nio och sju år skiljer mellan My och hennes syskon. När man tittar på det så här efteråt känns det ju ganska lite, men då kändes det som en halv evighet. Två självständiga jättar, en yttepytte bebis. De stora jättarna var, som ni kanske känner till, inledningsvis inte helt övertygade om att en bebis var en jättelyckad idé, men det ändrade på sekunden hon kom. Nu när jag lyssnade på Philips prat om att vara en trygg vuxen kom jag att tänka på det här igen.

Varje morgon när My vaknar springer hon ut ur sovrummet och in i vardagsrummet, för hon vet att Matheo ligger där. Sedan kilar hon in sig under filten och ser på youtubeklipp i teven tillsammans med honom i soffan. Han vaknar alltid först, han väntar alltid där. Ibland undrar jag om hon tror att hon har fyra föräldrar.

Om My inte hade kommit till hade vi inte haft en blekblå aning om att Matheo är den babywhisperer han i själva verket är. Det finns ingen han har större tålamod med, ingen han tilltalar med mjukare röst. Hon får alltid vara med – och oftast måste jag säga till på skarpen för att de ska slita sig från varandra i vårt rum på kvällen. Bara eeen kram till (häromkvällen buzzade min mobil till just när hon hade somnat, från övervåningen messade han om jag snälla kunde skicka en bild på henne när hon sover pga. hon är så söt när hon sover).

🖤

Hon har bidragit till så mycket feelgood i huset. Det är speciellt när man ser sina barn älska och bli älskade. När de dessutom gör det sinsemellan är det lätt att känna sig mjuk i knäna. Alla blickar vi fyra stora utbyter när hon gör något urgulligt, alla menande suckar vi stämmer in i när hon gör något trotsigt. Vi tycker oftast (obs, oftast!) hon är bedårande oavsett.

Utan henne skulle vi ha gått miste om så mycket. Alla de här hysteriskt roliga lektionerna när Milea försöker lära henne åka rullskridskor i 10 storlekar för stora skor. När dockmammorna rastar ett dussintal bebisar över hela gården. När My byter outfit för sjuttonde gången samma timme. Just nu slutar Mys lekar ofta i tiktok (står och fäktar med armarna framför en liten träbit hon hittat ute i skjulet). Alla gemensamma bad. Tupplurer. Matstunder. Alla gånger Mys ögon formats till hjärtan när hon fullkomligt idoliserar sina syskon och deras vänner.

Tänk att vi fick vara med om allt det här en gång till! Det var fantastiskt att få dela de första barnen med varandra, men det var nog något alldeles speciellt att dela en baby med en hel familj. Hur kunde jag tro att det skulle vara konstigt? Det är ljuvligt att vara många trygga runt ett litet barn. Det är jag helt övertygad om att alla i min familj skriver under. Också hon.

Den där lilla varma kroppen kan vi nästan slåss om. Alla vill ha den nära sig i soffan. Utan den glada solen (aftonstjärnan!) skulle vardagen vara så trist och färglös. Hon kommer med så stor humor och bidrar till att vi alla sluter samman. Skulle alla gånger rekommendera.

Så lätt att älska en liten Myss. Sladdbarn. Kärleksbarn.