I dag är en dag som inte infaller alldeles för ofta. Ensam hemma med alla barn och tillhörande kompisar. Inget speciellt att uträtta. Inga träningstider att passa. Fint väder. Bara lunka av och an.
Gick förbi min dator som låg på vardagsrumsbordet och frestade. Kände plötsligt ett whynot. Kanske kunde jag blogga lite? När svärmen av barn ändå sprang ut på gården för att leka kurragömma (liksom wow, trodde barn hade tappat förmågan att leka!). Kanske kunde jag bara öppna ett bloggutkast för att se vart det bar.
En av mina kompisar gick på äktenskapskurs (kanske bästa namnet på en kurs någonsin?) och lärde sig där att man med jämna mellanrum skulle fråga sin partner: Hur mår du i livet? Det har vi sedermera tagit till oss i den här familjen. Det frågar vi varandra nu som då. Hur mår du i livet? Och då är alltså tanken inte att man ska gå in på dagsformen, utan mera se på livet och vardagen i stort. Så där på ett generellt plan – om vi lyfter blicken från just nu – hur mår vi i livet?
Låg ute och vilade i soffan på gården här tidigare och tänkte på att hösten nog känns i luften nu, även om det var supervarmt ute just idag. Den här tiden brukar jag vara sprängfylld av lust, energi och förväntan inför hösten. Är lite segare än normalt i år, tänkte jag när jag låg och funderade på hur jag mår i livet.
Men det är också helt okej.
Tror knappast jag är den enda som tyckte den här våren och sommaren tärde lite extra på krafterna. Träffade en annan företagare i kassakön i veckan och det var så skönt att få kasta några ord om hur utmanande det är att ladda både krafter och pengar. Att både få in så mycket jobb som möjligt, eftersom vi inte riktigt vet vad hösten för med sig – och samtidigt ladda kraft. Varken hann eller vågade ta ut någon semester i år. Men vi enades om att om det någon gång är okej att känna sig lite halvseg i tanken så är det under en brinnande pandemi.
Vi får helt enkelt hämta kraft där luckorna finns. Kanske just i utesoffan när solen skiner en lördag eftermiddag. Kanske i en målburk en onsdag eftermiddag. Kanske i en lenkki en tisdagmorgon. Jag ska verkligen vara snäll med mig själv i höst. Det har jag i alla fall bestämt. Någon sovmorgon här. Någon distansdag där.
Jag ska verkligen inte laga all mat från grunden (om jag inte får feeling förstås). Inte ha bra hår. Allra minst ha välstädat hemma. Jag ska inte vara klassförälder, Volvon får vara skitin och barnen får gå med omaka strumpor. Jag ska tillåta mig själv att vara en medelmåtta av rang. Good enough.
Istället ska jag fokusera på sånt som gör mig glad! Som att måla väggar och möbler! Springa runt Metviken! Dricka vin med vänner! Lyssna på ljudböcker medan jag påtar i någon jordplätt. Ska också försöka vara snäll mot andra. Tänka positiva tankar om andra. Säga det högt. Få fatt det skojiga i vardagen och inte låta cynismen ta över.
Ändå tror jag det är viktigt att med jämna mellanrum låta tröttheten komma. Bara låta den välla fram. Den känslan kan existera jämsides med tacksamheten över att jag har ett superfint jobb att gå till varje dag. Vi har en bra sommar bakom oss och jag har så fint gäng att luta mig mot på jobbet. Är så vansinnigt stolt över hur vi har tagit oss igenom pandemin.
Har kämpat med mig själv på många plan. Egentligen borde jag ge mig själv en fet high five, tänkte jag när jag låg i utesoffan och funderade på hur jag mår i livet. Jag har ju ofta tvivlet och självhatet som ständiga följeslagare i min vardag. Har säkert sagt det tusen gånger förr, men det gör vardagen tidvis lite motig för mig.
Egentligen kanske det verkar knasigt med tanke på att jag i grunden är en obotlig optimist. Men någon gång under sommaren fick jag helt enkelt nog av min egen röst. Allt jag skrev blev bara skit. Och de nya idéerna var bara samma gamla återanvända. MEEEEN. I höst ska jag försöka hålla huvudet kallt och inte agera på känsla.
Jag är ingen förespråkare av att man ska älska sig själv och vara sin egen bästa vän, men nog skulle ju allt vara trevligare här i livet om man ens någon gång per vecka tänkte ”wow, där fick jag till det”. Har tack och lov lärt mig att jag inte ska tro på allt jag tänker och jag ska minsann inte ”lyssna på min inre röst” när jag bedömer mig mina prestationer, hah! Nog är det ju spännande, det här med ens tankar. Att de kan vara så överjävliga trots att man egentligen är en bra människa.
Ja ja ja, nu ska jag runda av här och försöka säga något gulligt åt mig själv. Det är trots allt lördag och man kan hälla upp ett glas vin. Tänker mig att det kunde vara läge för en kvällspromenad med barnen i släptåg. Sist och slutligen är vi alla friska och livet ligger framför oss. Det bästa har inte hänt än och toppar och dalar är tillåtna. Häj från mig! Hoppas ni har det bra!
Ps. Hur mår ni i livet?
Forever Jung 
Har saknat dina bloggtankar! Här mår jag också lite som du, den här pandemin gör inte gott för mitt psyke, men jag är ändå väldigt glad över att jag haft en stabil arbetssituation och också hade möjlighet att ta semester. Trots allt detta känner jag mig ändå trött nästan hela tiden, men ändå: jag är en av de mycket lyckligt lottade på många plan.
Hur mår du i livet? Vilken bra fråga att ställa sig med jämna mellanrum. Jag tänker på och är tacksam för den tur jag hade som gick i pension precis samtidigt som alla restriktioner bröt ut i Finland. Att jag inte behövt oroa mig för ekonomin, men så har jag tänkt på alla som behövt göra det…. Till slut bestämde jag mig för att vara glad för min egen skull. Jag har haft min beskärda del av jobbigt i livet. Pandemin sätter ju käppar i hjulet för alla på ett sätt eller annat. Jag har inte kunnat träffa mina barn som bor utomlands och det har jag saknat oerhört mycket. Därutöver har jag saknat att jag inte kunnat hälsa på dem eller min övriga familj som inte heller finns i Finland. Men tänk…. vilken tur vi ändå har!!! Internet finns och det är ju en ren gåva, ännu mera nu är tidigare!!! Det är jag tacksam för! Så hur mår jag? Jag mår bra :-)!
Hur jag sist och -slutligen, Mår i Livet, ser man under det skall vi säga Närmaste Året, då Autism och -Övriga Rehabiliteringar, torde Köra Igång, bara Betalningsförbindelserna till dessa, är i Skick, för det, kan Innebära Funderingar på Nya boendeformer osv. Ändå, är det Överbeskyddandets Mentalitet, att fastän de Allmänna Bastuställen, nog Öppnat, är Bastuavdelningarna i sk Boendeenheter för Specialgrupper, Allt Fotfarande i Användningsförbud, i Matutrymmen, får det sitta bara en i Gången i ett matbord osv och man vet inte, vartåt allt detta, ännu går, så kanske, man Mådde Bättre i Livet, genom, att Söka sig till Underhyresjäst till något Hus, där man kunde mot Arbete, få all sin Logi och Arbetet, kunde innebära Bastuvärmning av Vädäldad Bastu Dagligen, om man inte får Söndagen, Lädig från detta, bara man inte Räknar Vardagshälger, till Lediga Dagar, från sådant Jobb.