Ingen sol och inga vänner.

Lade klockan och ringa på åtta imorse. Sent omsider slog det mig att det kanske börjar vara dags att återgå till den vanliga dygnsrytmen (dags att inse att den här bingea-serier-och-äta-chips-till-halv-två-varje-natt-rytmen är övergående). Snoozade till 9. Steg upp halv 10. Varför lär man sig aldrig? 

Det här jullovet går till den bästa semestern i historien sedan jag blev företagare för 917 dagar sedan. Nu känner jag mig genuint utvilad. Har varit så nyttigt för mig att göra ingenting. Eller ska vi säga: ingenting som kräver av min kreativa och strategiska hjärnhalva. Nu har jag bara gjort lustfyllda och rogivande sysslor. Sånt som gör att man till slut längtar efter att tänka själv.

Ja förresten, det var solen jag tänkte prata om. My ritade en sol medan vi åt frukost. Och jag försökte återkalla solen i mitt minne. När såg vi den senast? Jag kan inte minnas att jag sett solen på Brändö under hela jullovet. Inte undra på att det känns feeerruktansvärt svårt att klä på sig och gå ut. Ungefär lika inspirerande som att klä på sig och kliva in i en hink med aska. Nu medan jag ligger här googlar jag en tiodygnsprognos och ser att den ska lysa två timmar på onsdag (gäller att vara alert mellan 9-11!!).

Läste Hanapees blogg häromdagen om hur pandemin gjort att hon känner sig helt personlighetslös. Direktcitat: Från att känna att jag har massa intressen och är en relativt kul och trevlig person känner jag liksom att jag in har några intressen kvar? Mina intressen har ju varit att SOCIALISERA. Träffa folk. Eller ”killar och disco” som jag alltid skrev i alla såna ”Mina vänner – böcker”. 

En kväll när jag var ute och sprang fick jag plötsligt ett infall att jag inte har vänner. Jag föll ner på knä i den våta snön och skrek “nooooo” så det skrålade över Metviken. Nej, det gjorde jag förstås inte, men jag blev bara så bedrövad av upptäckten. Hur kunde jag förlora alla? Sedan slog det mig att vi är mitt i en pandemi, att det antagligen bara är en känsla. Det är väl det att jag plötsligt träffar alla vänner mer sällan som gör att jag tror att de har gått upp i rök. Precis som Hanapee inser jag nu att jag hur mycket vi socialiserade förr. Gäster. Middagar. Sammanhang att träffa folk i.

Nu när jag tänker på det så är det ju inte helt förbjudet att ringa upp vänner och bjuda in dem på middagar. Det får jag helt enkelt försöka göra lite oftare tills vi får möjlighet att arrangera den här inflyttningsfesten som vi har skjutit upp i närmare ett år nu. 

Det har ju varit mycket snack om “det glada tjugotalet” som kommer att ta vid OM pandemin besegras. Wikipedia säger att 1920-talet klassas som en av de mest framgångsrika i mänsklighetens historia pga den innehöll medicinska och vetenskapliga framsteg (kan vi göra om den bedriften iom vaccinet, please?). Det glada tjugotalet präglades av en ekonomisk, social, konstnärlig och kulturell dynamik. Det låter så härligt. Synd att ekonomin är körd i botten för många, men kanske vi ändå får lite glädje i alla de inställda fester som ska tas igen sedan. Bröllop, födelsedagar och jubileum. Jag väljer att se det så. 

Fan, jag märker att jag inte kan blogga utan att nämna pandemin. Så fruktansvärt lame för er som läser. Ändå roligt att så många hänger här trots den mycket oregelbundna takten. 

In loving memory: Dinner with friends.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.