Ni vet hur det är med trollen som spricker när man drar ut dem i dagsljus? Ja, just därför tänkte jag detta kunde vara en härlig stund att skriva lite om min stegrande scenskräck. Tänker att den kanske går upp i rök då, pang boom bang.
Tills coronan kom hade jag ett mycket publikt jobb. Vi föreläste som små dårar, höll i konferenser och modererade paneler. Kanske fanns scenskräcken där hela tiden, men jag tryckte undan den för jag tänkte att den kanske försvann om jag inte låtsades om den. Eller så fanns den inte. Vete 🐱 hur det förhöll sig.
Egentligen är det inte så farligt att stå på scen. Det glömmer jag alltid bort. När jag väl har kört igång kan det till om med hända att jag njuter av det. Att showaren vaknar. Att jag får feeling och glömmer bort att vara rädd.
Men nu tycker vi ska fokusera lite på hur det ser ut just timmen innan jag ska leverera. Vi kan till exempel ta en liten föreläsning här i december. Just innan stod jag i badrummet och försökte med ALLT VÅLD komma undan. “Nej nu måste jag fejka en feber!”. Snälla, ge mig spysjuka! Ge mig lite corona! Låt barnen få noro! NÅGOT MÅSTE HÄNDA SÅ JAG FÅR STÄLLA IN. Det låter helt befängt, men tyvärr är jag just exakt så här befängd.
Tyvärr – eller ska vi säga tack och lov – är jag så samvetsgrann att jag aldrig täcks göra verklighet av mina ödesdigra planer. Även om jag verkligen, verkligen, verkligen vill komma undan där och då.
Jag och Sami lyssnade på Kevin Holmströms vinterprat häromdagen när vi körde till Vörå. Kunde verkligen relatera till det där när han frågade sig why oh why man håller på med spex och sång och humor och dans. Inte för att jag gör det, men ni fattar andemeningen. Vaaarför ska man utsätta sig för plågan?
Aj aj aj, den där risken som alltid ligger där och lurar, att allt blir en total flopp. Direktcitat från Kevin: Plötsligt står man där med byxorna nere och skäms, kallsvetten bryter ut och livsgnistan slocknar. Till skillnad från mig, så verkar Kevin ändå kommit fram till att inget känns så bra som när det lyckas. Well well, själv slår jag mest huvudet i väggen efter en föreläsning och tänker: Herregud, varför sa jag så dääääär? Nee, kunde jag inte bara vara tyst om deeeeet? Skamsköljningarna strömmar friskt. Flera dagar efteråt.
Petra som jag jobbar med brukar alltid säga att det absolut inte märks eller syns att jag är så nervös som jag utger mig från att vara (år av fake it til you make it kommer äntligen till sin rätt). Men ugh, alltså. Minns i somras efter ett långt uppehåll av föreläsningar, när jag körde genom stan och var tvungen att stanna och spy på gamla busstationen för det kändes så hemskt att köra igång igen. Men genomförde nog. Om det gick bra? Det kan hända.
För visst förekommer också stunder när jag tänker att “yes, det där gjorde jag riktigt bra!”. Att publiken gav mig riktigt bra energi och goda samtal uppstod under föreläsningens gång. Då händer det att jag tänker “wow, det var värt sitt pris!”. SHIT VILKET FLYT!
Säger inte heller att det inte händer att jag de lyckade gångerna även får hybris. Att jag får för mig att jag ska bli showartist/programledare/föreläsare på heltid.
Ni tycker att den här människan som skriver den här bloggen verkar spritt språngande galen? JA, JAG SÄGER JU DET! Logiskt är det inte. Osvårt är de inte heller.
När man stiger ut framför en publik blottar man varje gång en liten bit av sin själ, serverar den en utomordentlig chans att genomskåda hela ens väsen. Här gäller det verkligen att kunna bottna i bilden av sig själv och leva upp till publikens förväntningar. Kanske är det det som känns fruktansvärt? Och liksom obegripligt att man hela tiden ger sig in i matchen!
Nee hörni, nu hör jag verkligen att den här köksbordspsykologen har sagt sitt. Fick en liten töntig vibb här på slutet, men det var ju trevligt så länge det varade. Vi slutar med en bild från en tidig morgonnatt när jag låg i en hotellsäng och försökte framkalla noro (gick inte den gången heller). AJÖSS!
Forever Jung 
Hm, jag har gått omkring i väldigt liknande funderingar. Fast i mitt fall handlar det inte om scenskräck, tvärtom blir jag lugn av att tala inför publik. Men sociala situationer kan stressa mig, också då de är roliga. Och jag tänkte just här om dagen att: kanske det här coronaåret gjort min sociala ångest värre. Just därför att jag inte utmanats. Har blivit så bekväm med distans hit och isolering dit att minsta lilla sociala kontakt kan få mig att svettas. Huj. Måste verkligen tvinga mig själv att bli mer social när coronan är över, för trots allt är det inte bra att bli väldigt isolerad!
Ja, tror också det blir värre för mig, ju mindre jag tränar på allt det läskiga. Men snart är vi nog up and running igen! 🙂
Jag kan egentligen inte ett skit om sånt här p.g.a. väldigt lite erfarenhet men nä, min diagnos är: frisk! 😆 Ser inget knäppt alls i att du både vill och inte vill, förstår bra bägge instinkter. Tänkte också på det Helena sa, att sociala färdigheter inte tycks vara något man förvärvar en gång i livet och sen finns de med en där resten av livet, utan man måste faktiskt repetera tämligen regelbundet för att det ska löpa smidigt. Och sen har jag egentligen noll förtroende för personer som inte blir nervösa innan de kliver upp på scen. Att ta ett steg ut i nåt av det offentligaste offentliga som en scen ändå är, är ju att säga ”Hej här är jag, VARSÅGODA BEDÖM MIG!!” och vilket megalomaniskt arsel ska man inte vara för att inte känna ett uns av oro inför nåt sånt? Ew. Med det vill jag inte säga bra att du mår dåligt förstås, hehe, men sannerligen relaterbart och sympatiskt. (Och lite hybris är man fasen väl värd då det går bra!)
Ja, hur många gånger har man inte lovat sig själv att ALDRIG mer utsätta sig för det som sedan skapar scenskräck och panikångest och Gubben Gud vet vad allt!
Med åren har jag lärt mig tacka nej till framträdanden och berättar istället hur nervös jag blir. Jag kan skriva och jag kan umgås ledigt med folk, men jag vill INTE uppträda, hålla tal. Så enkelt är det 🙂