Uppåt.

Med tanke på att en bild om dagen är bensinen till mitt pågående bloggdrive kunde man ju tänka sig att jag hade tagit en bild igår. När det för en gångs skull hände något liiite utöver det vanliga. Det var långfredag och vi hade kompisar här på middag. Men nu får ni bara föreställa er för ert inre hur härligt det känns när man har städat och går runt och tänder lite ljus. Lägger på en bra låt, förbereder maten, kladdar på lite läppstift. När man för en gång skull känner sig riktigt uppåt. 

När barnen går runt och frågar “när kommer dom, när kommer dom, när kommer dom” och man svarar “snart, snart, snart”. Och så kommer dom (iiiik!) och så har man så vansinnigt mycket att prata om, för att det som vanligt är sjukt länge sedan man fått till det. Och så korkar man en skumpa. Kanske en till. Och så har man plötsligt ätit tre rätter och klockan är mitt i natten och både ljusen och barnen har slocknat. Och fast man inte ens i närheten har pratat klart och man fortfarande sitter på samma stol, så är det dags att bryta upp.

Någonstans här hade man kunnat ta en bild på glada vänner, prat och mat. Men det gjorde jag ju inte, eftersom jag uppenbarligen var helt inne på vänner, prat och mat. Nog är det ju alldeles underbart med folk som man har känt forever och direkt kan gå på det som bränner, utan att prata om vädret först. Omedelbart kan man skamlöst vända ut och in på sig själv utan att någon höjer på ögonbrynen.

Under det senaste året har jag ju blivit en bebis. Sakta men säkert har jag transformerats till en sådan som lägger sig med My klockan 21 och somnar vid 22. Ni kan ju tänka er hur otroligt sömnig jag har varit hela dagen. Känt mig .. nästan bakis? Tant är inte riktigt längre gjord för sena kvällar. Men var det värt det? Alla gånger. 

Nu ska jag göra något nästan lika vilt: Dricka kaffe efter 14.