Ring en vän.

Igår när jag kom in efter en fullkomligt vidrig lenkki var jag, trots min urusla kondition, relativt glad i hågen (man tenderar ju vara ovanligt glad när man har sprungit). Hade försökt locka med grannen, men hon jobbade sent – och tur var väl det, för jag var tvungen att stanna kanske 50 gånger på 5 kilometer. Hur kan ens springform totalt haverera bara för att man råkar lata sig i 8 veckor?

När jag kom in och slängde mig i soffan för att vila fick jag mitt i allt en stark längtan efter min bästis Karkki. Jag gjorde något så oldschooligt som att ringa henne. Ringer mina vänner alldeles för sällan. Visst, med de flesta av mina kompisar chattar vi regelbundet. Men det är ju inte riktigt det samma. När jag lade på hade vi sladdrat i 49 minuter. Var riktigt dubbel-upplyft efteråt. Både motion och relation (någonstans långt borta applåderade en självhjälpsguru). 

Med Karkki pratade vi också lite om den förlorade stilen. Jag kan inte minnas när jag senast i mitt liv har varit så här ful. Och ja, jag fattar att man inte ska säga så om sig själv. Men nu är det SANNINGEN. Jag är liksom så glåmig, så i utväxtskedet av ett hår. Mina kläder är alla gamla. Samtliga i osynk med varandra. Hela jag är en stillös uppenbarelse. En kombination av pandemi och this-time-of-the-year. Längtar så efter att ett brytningsskede ska träda in. Typ en vår eller så. Tänker att någon form av ny vårstil behöver ta mig med storm. Eller så peakade min stil här, hos Mary och Iras -88. Med vita sneakers och puffärm. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.