Sommaren står inför dörren och vi närmar oss den tiden på året när sommarjobbarna snart gör entré på våra arbetsplatser. Minns ni hur det var? Jag minns. Både på gott och ont.
Jag minns en arbetsplats där folk inte ens orkade lyfta blicken från tidningen vid kaffebordet för att säga hej när jag nervöst kom in genom dörren och presenterade mig. Jag var bara en i mängden oerfarna sommarjobbare som inte ansågs viktiga. Tänk att börja sommaren så, med en molande ängslighet i magen.
Såklart minns jag också arbetsplatser där jag snabbt blev en självklar del av gemenskapen och där alla tydligt visade att det var roligt att jag kom. Så här när vi närmar oss semesterveckorna: Vilken av de här har du tänkt representera i sommar?
Jag började sommarjobba som 13-åring. Två veckor förvisso, men det var i alla fall en start. Det är lika gammal som mitt äldsta barn just nu. Minns ni hur otroligt nervös man kunde vara när det begav sig? Jag var så otroligt rädd för att göra fel!
Kanske skulle jag vara värdelös på att göra glassbollar, räkna fel med pengarna i kassan och ha ihjäl någon stackars farbror när jag skjutsade honom i en rullstol. Kanske skulle jag rent av få sparken? Det är svårt att se nyktert på situationen när man är ung och grön. Svårt att veta när man duger – lätt att känna sig värdelös.
Det värsta som finns är att känna sig utanför och oduglig. Oavsett om man är 13 eller 33. Jag minns precis hur det kändes. Inte för att jag någon gång blivit illa behandlad, men ni vet vad jag menar. De där gångerna när man aldrig riktigt kom in i gänget. Man försöker artigt le åt insideskämt som man överhuvudtaget inte fattar. Ingen frågar om man vill hänga med på lunch. Man ser folk skratta iväg på kaffe utomhus, medan man själv försöker se upptagen ut för att dölja besvikelsen.
En klassiker är ju att inte bjuda med sommarjobbare och praktikanter på allehanda sommarfester och personaldagar. Det blir fredag och partystämning i korridorerna. Folk har peppat i flera veckor och snart sitter man ensam kvar. Jahapp.
Ha så kul dårå!
*cyklar ensam hem*
Nu när jag själv anställer folk tycker jag det är viktigt att med jämna mellanrum plocka fram de här fiilisarna. Hurudan arbetsplats vill vi vara när sommarjobbarna och praktikanterna kommer? Är alla välkomnande och intresserade av att ta emot våra nykomlingar? Känner de nya sig viktiga och uppskattade? Får de vara en självklar del av gänget?
För de allra flesta människor är ett sommarjobb den första kontakten med arbetslivet. Jag och mina kollegor kan utgöra den första, tongivande touchen på den här branschen. Du och dina kollegor det samma. Det är ett stort och ärofyllt förtroende vi får förvalta. Vilken bild vill vi ge de unga av det finländska arbetslivet 2021? Mina sommarjobb lärde mig i alla fall vilka branscher jag inte ville jobba i. Hur kan just din bransch bädda för att folk vill återkomma? Det är inte bara chefens eller teamledarens ansvar – det är hela arbetsplatsens. Vi alla utgör bilden.
Många arbetsplatser blev kanske utan sommarjobbare i år, men till er som får äran att ta emot vill jag hälsa följande (nu kommer jag att låta präktig, men det jag säger är 100 % sant). Se de nya sommarjobbarna i ögonen och hälsa dem innerligt välkomna. Det är de som möjliggör att ordinarie personal får vila!
Föreställ dig att det är du för länge sedan! Ge dem en positiv erfarenhet som bäddar för att de vågar prova igen – och igen. Låt dem testa, utveckla och ge förslag. Lyssna och lär. Se dem som en tillgång med nya perspektiv.
Men framför allt: Prata jättemycket med dem under de första dagarna. Ställ frågor! Var intresserad! Ta med dem på lunch. Berätta vad du förväntar dig, så att de vet var de står. Låt aldrig tvivlet ta plats.
Var den där som de minns sedan när de blir gamla (vi har alla en sådan!).
Den här sommaren kan du bli den!
Forever Jung 
Så klokt skrivet. Bra
Fint skrivet! Vi har tre sommarjobbare, men fortfarande stränga regler om distansjobb. Det har varit en utmaning att få dem att känna sig välkomna via Teams, men vi kämpar på och försöker förmedla allt det där på distans.
Mitt i prick!
Min Första Kontakt med Arbetslivet på Riktigt, var den Obligatoriska Prao-Perjoden inom Finlands Svenska Synskadade fss.fi som 16-Åring, då man inte Lyckades få Prao-Plats inom Alarmcentralen och man lävde då i Tiden 1991, då man ändast, kunde Anställas inom tex. Synskadeorganisationerna Själva, vilket Ändrades från och -med 1998, då Näkövammaisten Liitto nkl.fi även, Började Stöda den Fria Arbetsmarknaden, med en viss Summa, för att de lättare, även, skulle Anställa ”Specialfall,” vilket jag senare, försökte Utnyttja så, att då Jag Köade till Arbetsintervju inom Särkänniemi och komm också på Intervju, gav jag dem + den Obligatoriska Arbetsansökningsblanketten med Foto, Näkövammaisten Liittos Blankett, gällande, att Ansöka om Stöd, om de kunde Anställa mig, förståss med Tillhörande Pressentation av Stödformen. Andra Exempel, må vara, att man skulle måsta ha Svenskt Personnummer, om man vill ha Sommarjobb på Liseberg, vilket inte i Praktiken, går att Ordna, om man bor utanför Sveriget, så där, Rök Schansen, att Jobba som tex. Underhållande Kanin, eller Personal inom Spökhotellet, där man skulle Tro, att det rentav, skulle Uppskattas, om man även, kan finska, vilket oandrasidan, verkar Uppskattas inom Kolmorden och -Vildmarkshotellet där. Men Linn och -Övriga, som Rekryterar Sommarjobbare, Tag Rädapå, hur tex Handikapporganisationerna, kan Stöda Er med en viss Summa, för att Underlätta Er, att Anställa Sommarjobbare.