Äntligen börjar sommarpraten!

Jag åkte bil i knappa sex timmar igår. Då händer det att man måste lyssna på något för att överhuvudtaget överleva. Började med några poddar och några kapitel av en ljudbok innan det slog mig att sommarpraten kört igång igen!

Nu hör jag redan att halva gänget suckar. Eftersom jag har redaktörat några säsonger nu vet jag att sommarpraten tenderar dela folket. Många tycker de är klyschiga och förutsägbara (finns faktiskt få saker som är roligare än parodier på introspeakarna i kombination med vinjetten – jag hör er, det finns mycket med sommarprat som är roligt att driva med!).

”Det är ju bara jag fick cancer och alla mina barn dog”, sa en bekant häromdagen. Så brukar folk säga. Och det händer förstås. Lite som att det efter varje säsong finns någon bekant som prompt måste påpeka att ”sommarpraten nog minsann är bättre i Sverige”. Ja, ja, ja. Vissa är, vissa inte. Det kan vi argumentera om i all oändlighet! Men det var ett sidospår. Min tanke var att prata lite sommarprat, med er som inledningsvis inte suckar direkt.

För faktum är ju att sommarpraten brukar höra till de mest lyssnade programmen på Arenan under året. Gissar att situationen också är liknande i Sverige. Sommar i P1 måste ju rimligtvis ligga i topp? Vi är många som genuint gillar. Både de svenska och de finlandssvenska programmen.

Långt innan jag själv fick äran att vara redaktör för mitt första sommarprat lyssnade jag på så gott som alla program. Varje sommar. Varje kväll. Jag är definitivt inte en av dem som hävdar har man hört ett, har man hört alla. Tvärtom. Jag skulle genuint vilja lyssna till alla människors sommarprat.

Så ja, ni kan tänka mig att jag blev till mig när jag satt där i bilen med cirka 300 km kvar och insåg att jag hade massor att ta igen! Benjamin Ingrosso, Li Andersson och Niklas Strömstedt! Kopplade i hörlurarna, tryckte på farthållaren och swischade fram genom landet.

Det är något med allvaret och ambitionen som gör mig tårögd varje gång. Att alla de här människorna har tagit sig tid att tänka, skriva och berätta något som är viktigt för dem. Ibland kanske saker de aldrig sagt högt förut. Byggt upp en storyline och omsorgsfullt valt musik. Bara de som har sommarpratat vet vilket hästjobb det är att få ihop hela paketet, att ge så mycket av sig själv. Sätta sig på ett fat för hela befolkningen. Kanske därför jag så storligen beundrar alla som gör det. Och blir rörd när jag får ta del av resultatet.

Li Anderssons sommarprat var inte ens särskilt sorgligt, men jag satt med gråten i halsen hela tiden (sådan har jag tydligen blivit). Har alltid beundrat Li. Speciellt trevligt att hon spelade Frida Hyvönens ”Kvinnor och barn”. En stark öppning på säsongen.

Jag var kanske inte lika ivrig på att trycka vidare på Benjamin Ingrossos när jag lyssnat klart Lis (där tänkte jag slarvigt ”ähh, jag tror jag vet precis vad jag får”). Men å andra sidan vet man ju förstås att P1 inte öppnar med halvmesyr. Så tji fick jag! Svenskarna – och jag – fick precis vad vi ville (bl.a en ny take på skilsmässan Ingrosso-Wahlgren, barnperspektivet). Både han och Strömstedt som jag fortsatte med gick under det klassiska sommarpratstemat ”hitta sej själv” (uttala gärna det sista med stockholmsk konsult-accent). Jag var inte det minsta besviken fast jag hade lagt huvudet i pant på att ”jag redan vet vad han kommer säga”.

Och så där funkar det ju. Alla har något. Och på förhand har man ingen aning om vilket som blir ens personliga, årliga favorit (visste exempelvis inte ens vem Anna Takanen eller Björn Lindeblad var innan de sommarpratade). Därför måste man helt enkelt lyssna på alla.

Så himla roligt att säsong är i gång! Vi får diskutera hur den förlöper under sommarens gång.

Här kan du hålla koll på finlandssvenska veckoschemat.
Här kan du hålla koll på svenska veckoschemat.