.. och så lite Tintin på det!

I dag var en sån dag när jag på inga vis hade feeling att varva igång min inre köksa när jag kom hem från jobbet. Sami mötte mig i dörren på väg på nattskift, kylskåpet var tomt och hungern hos de små var stor (en extraspännande dag för mig – och kanske ännu mer spännande för min man, heh – eftersom jag och Anna har föreläst på ett seminarium för polisen i dag).

Så när jag kom hem sa jag: ”Nä vet ni, alla klär på sig! Nu drar vi till Tintin!”. Det har öppnat ett nytt hak två hus ifrån oss och om det var någon gång vi skulle testa det, så var det i dag!

fullsizeoutput_c95

Att mina barn hör till de matgladaste i hela världen – det  gör mig så glad. Om det är något vi delar i den här familjen, så är det kärlek till god mat. My var så ivrig att hon stal stora slimsor av gravad lax från Milkens Skagen-våffla och tryckt in FULLT i munnen innan vi hann hindra henne (vilket kanske inte uppskattades så där storligen av den gravade laxens ägare).

fullsizeoutput_c92

Jag hoppas att vi alltid ska kunna göra så här när barnen är vuxna. Umgås över mat i vardagen. Det här borde man göra oftare. Redan nu. Inte först senare. Bara dra iväg ut efter jobbet. Så skönt att bara få stiga in i värmen hos någon annan och bli serverad. Gott var det också! Tyckte vi alla. Så himla schysst personal dessutom.

fullsizeoutput_c96.jpeg

Kan ju också tillägga att jag fick exakt 0 av 10 jordgubbar från min egen portion. Finns det förresten något som signalerar småbarnsförälder mer än mjölk med sugrör? Nä.

fullsizeoutput_c9b

Om jag häromdagen sa att jag minst en gång per vecka ska försöka vara riktigt nöjd när jag kommer hem, så kanske den dagen var i dag. I dag var en bra dag. Bra möte på morgonen. Fina diskussioner när jag föreläste (och faktiskt roligt att få lyssna på Anna som pratade om ledarskap och HR-frågor – ändå rätt sällan vi föreläser på samma plats!).  Och så god mat på det! Bara 100 meter från ytterdörren.

Allt annat får vänta. Ikväll ska vi bara vara glada!

Om att jobba med målsättningar och belöningar.

fullsizeoutput_c6a

Så här ser Finland ut just nu. I en småstad nära dig. Det är grått. Fuktigt. Och så isande kallt när vinden viner in under kappan. Den här vägen gick jag hemåt idag efter jobbet. Och det slog mig: Jag har inte bloggat på 3 dagar! Wow, det måste vara något slags rekord.

De första ljuva smekmånadsveckorna är över nu. Nu är det hårt arbete och svettigt grovjobb som gäller. Allt det vi sålde in i höstas ska nu produceras och vi jobbar som små söta svin för att hålla huvudet ovanför ytan. Lär mig mycket om mig själv (att jag är en gnällare t.ex – jag är så överraskad över hur neggig jag är, haha) och lär mig mycket om omvärlden (fatta hur många spännande människor som passerar i mitt liv varje vecka!).

I morgon fyller vi 3 månader jämt. Det är ändå en svindlande tanke att vi bara har funnits i augusti, september, oktober. Jag tycker om att jobba mot tydliga målsättningar. Och med tillhörande belöningar. I höstas satte vi en ribba som vi skulle nå över fram till jul. Om vi når dit skulle vi få unna oss någon ansiktsbehandling och massage – och sedan bastu och skumpa i Wasaborgs poolavdelning efteråt. När vi i veckan kollade siffrorna ser det ut som vi är en pikipikiliten bit ifrån. Det börjar sakta dofta spa!

*slår imaginära kullerbyttor*

IMG_4658

Däremot borde jag kanske jobba lite mer med inre målsättningar. Det är lätt att mäta sig mot budget och omsättning, men det är inte lika enkelt att mäta sin egen level. Just nu lever jag efter en strävan att åtminstone en dag per vecka gå hem och vara nöjd. Och vet ni, det är ursvårt. Anna sa senast igår att jag måste försöka räkna upp vad jag har gjort efter en dag på jobbet – istället för att fokusera på det som blev ogjort.

Håller fullständigt med (gör ju massor bra varje dag!) men det är ju tyvärr bara det ogjorda som pinar på (även om jag gör massvis av bra grejer, så är det ju inte direkt så att jag vilar i stoltheten över mina värv kvällen lång).

Sami suckade djupt när jag klockan 22, efter att barnen hade somnat igår kväll, klädde på mig jackan och tog tre Ikea-kassar under armen och sa ”ajöss, nu måste jag fara till kontoret och bygga en poddstudio”. Men så här är det nu. Jag kan inte lassa över ansvaret på någon annan (typ en chef eller så). Det som är ogjort är ogjort. Och det är enbart och blott mitt ansvar. Men en dag varje vecka – ja, då fan. Då ska jag vara nöjd! I dag var nästan den dagen.

…tills jag kom hem och insåg att jag hade glömt en viktig grej. Men hey, i morgon är en ny dag! Det jag egentligen ville säga var att jag uppskattar tydliga målsättningar och delmål. Då är det lättare att ta sig framåt (även om det uppenbarligen inte så lätt att verkställa de inre).

Belöningar är livet!

Dagens outfit: Casual.

Till skillnad från våra andra barn har den yngsta ett medfött – och senare välutvecklat – intresse för styling (det finns en mycket synlig orsak till att jag kallar det för intresse – skulle vara lite försiktig att kalla det för begåvning i det här skedet, heh). Redan innan My lärde sig gå satt hon innanför dörren och prickade in sina små oförstörda fötter i våra svettiga jätteskor.

Nu vet det här med styling inga gränser.

Oftast räcker det med mössa, handskar, en medalj (alltid minst en medalj!) och ett par skor, men ibland bjuder hon till med smycken och halsdukar (eller Samis någon gammal t-shirt nonchalant slängd över axlarna). Sedan går hon runt och känner sig urcool. Eftersom det var söndag i dag blev det väldigt casual med bara Matheos skor, en medalj och Mileas vinterhandskar.

En snabb blick i spegeln, nöjd nick. Ei muuta ku menoks.

fullsizeoutput_c3cfullsizeoutput_c44fullsizeoutput_c42fullsizeoutput_c45fullsizeoutput_c3f

Recension: Maria och demonen.

Skärmavbild 2018-10-27 kl. 18.56.42.png

Igår skulle jag gå och lägga mig i god tid vid 20.00 (skulle tidigt upp och jobba på mässan i dag), men det gick inte riktigt vägen efter att jag såg att ”Maria och demonen” hade släppts på Arenan.

Har väntat på den. Dels för att det är Ben som har gjort musiken, men också för att jag tyckte så otroligt mycket om ”Tills cancern skiljer oss åt” som J-O Svarvar gjorde för något år sedan. Den är faktiskt en av de bästa svenska dokumentärer jag har sett, i hela mitt liv faktiskt.

Men nu var det vuxenanorexi på agendan.

Om ”Tills cancern skiljer oss åt” var en skriande smärta från början till slut (aldrig varit så plågsamt att se två människor som älskar varandra rivas ifrån varandra så där hjärtskärande) så resulterade ”Maria och demonen” i spända frustrationskäkar i 80 minuter. Aggghh. Sluta ljuga för dig själv så dääääär! Man vill skaka om henne och säga ”Fel fel fel fel, du har fel fel feeeeel – hör du inte själv hur korkat det låter?”. Men det skulle förstås inte hjälpa.

Det är ju det som är det knepiga i sjukdomsbilden.

Tycker det är så smärtsamt att se hur en sjukdom totalt kan förstöra en människans förmåga att se nyktert på ett liv. Att en så där smart kvinna (dessutom utbildad på området) inte kan se hur trotsigt och envist hon håller fast vid något som gör henne illa. Viktigt att påminnas om att intelligens inte alls har något med det här att göra. Att ha en så där fin man och fina söner – och ändå sjabbla bort värdefulla dagar. Det river i en. Hur kan det finnas så där tröga sjukdomar?

Täcket blev blött när Maria pratar om äktenskapet mot slutet. Vill inte. Vill inte.

Vill inte.

Tänker också att anorexi är en så osympatisk sjukdom (nå, säg den sjukdom som inte är det!).

Läste en svensk undersökning från i år som visade att antalet personer som lider av ätstörningar har ökat med nästan 40 procent de senaste 10 åren. Hit räknas anorexi och bulimi – självsvält och hetsätning – lite oklart hur det var med ortorexin (vad ortorexi egentligen innebär brukar det ju finnas lite oklara förklaringar på). Men ändå, det är ingen liten ökning på 10 år (ugh!). Tycker det är bra att någon breddar synen på ätstörningar. Det är inte bara en sjukdom som drabbar tonåringar. Vem som helst kan. Viktigt att minnas!

Jag blir berörd av filmen (gråter några trötta fredagstårar här och där), men också störd. Det känns underbart när hon – via hästarna – närmar sig kärnan till problematiken (som tittare vill man ha ett svar – och man får ett). Men sedan går det så attans snabbt på slutet att det inte känns trovärdigt (jag vill tro, men tror inte det minsta på att hon faktiskt är frisk). Tvivlar lite så där att: sägs nu detta för att filmen ska få ett lyckligt slut? Ni vet.

Men det sagt får vi ändå vara glada för att Maria gläntade på dörren till en tabubelagd värld. Skönt att se att psykisk ohälsa inte börjar vara någon big deal längre. Allt fler vågar berätta!

Själv gick jag i alla fall till sängs med lättat hjärta. Herregud så skönt att jag inte har ångest mera! Den där känslan – när Maria vrider sig om natten – dit vill man inte igen. Fy fan. Så tacksam för att få vara ångestfri och frisk och stark! Så många som är fast i diverse demonen. Kommer alltid att känna för dem.

Klart sevärd film!

3,5 näsdukar av 5.

Här kan du kolla.

Det är inte alltid jättelätt att vara rationell.

Processed with VSCO with  preset

I den här fasen av mitt liv är det mycket att stå i. Det är svårt att få alla pusselbitar att rymmas i ett dygn. Man pusslar, man stuvar om och man ligger i. Ändå är det nästan alltid någon udda del som saknas – eller plötsligt har man tre för många. Dear Lord, så jag ömmar för min förmåga att räcka till just nu.

Jag kom från en fantastisk tid. Den här tredje mammaledigheten var något av en gudagåva för mig. Jag var så fruktansvärt zen. Så utvilad, så rofylld, så i fas med mig själv. Jag försöker komma tillbaka till den känslan. Om det var något jag var bra på i fjol, så var det att räcka till.

Varje dag (nå, inte alla, men nästan) jag lade mig kände jag: ”Wow, i dag var jag skitbra!”. Jag hann med mig själv, jag hann med vänner, jag hann med barnen. Just nu är det egentligen helt orealistiskt att jag skulle hinna med allt det (harsch fact: ingen som nyss har gjort en storsatsning som företagare kan det). Och just därför skulle jag vilja hitta någon ro i vetskapen om att det förmodligen kommer att vara så här länge nu – men ÄNDÅ ska jag kunna slappna av om kvällarna och njuta av livet.

Jag är sämst i världen på att ha saker på to do-listan och samtidigt njuta av stunden. Om det är något jag beundrar så är det folk som ba ”Tjolahej, klockan är 16.00. Workmode off!”. Och så var det inte mer med den saken. Det kunde jag förvisso som anställd. Men nu är det så mycket mer som står på spel (kan inte riktigt släppa den stressen).

Och det är ju rent korkat att tro att jag någon gång ska få to do-listan under kontroll (och det vill jag ju inte riktigt heller, eftersom konkursen då står för dörren). Därför måste jag bara träna-träna-träna på att stänga av jobbet när jag går hem. Annars blir jag en olycklig människa till slut. Ah, så det är svårt att vara rationell!

Det låter ju så lätt!

Jag är i grunden en livsnjutare av rang. En som tycker om att lata sig, äta god mat, gå långa promenader, hänga med folk, mysa med barnen, läsa böcker, se serier med Sami sent om kvällen och vara allmänt oproduktiv. När jag får min beskärda del av det är jag i balans. Nu är det svårt att hinna med alla de här sakerna som egentligen triggar kreativiteten (finns inget som får mig att dö så mycket inombords som att fylla hela livet med jobb).

Men jag har också det i baktanken hela tiden: Så som det är nu kommer det inte alltid att vara. Början är alltid hårdast. Någon gång ska vi få skörda det vi krigar i vinter. Och om det är något jag är bra på, så är det att kriga! Däremot är jag så uruuuuusel på att känna ”Wow, jag räcker till!”. Går istället omkring med ett gnagande samvete för att jag själv anser att jag inte hinner med i det tempot jag skulle vilja.

Vill.
Sluta.
Med.
Det.

Sa faktiskt till mig själv i dag när jag kom bärande på två stora väskor, en vagn och en My på väg till parkeringen – att nog banne mig får jag vara nöjd när jag har harvat en lång dag med en ettåring sedan klockan 6.30. Fixat möten och jobb. Dammsugit på kontoret, tvättat golven, dammtorkat (och till och med köpt blommor!). Jag var så trött i armarna när jag skulle vika ihop vagnen i bakluckan att jag sa ”Nee-e, i dag tänker jag inte slösa mer energi på att ha ruttet samvete – inte klokt hur duktig jag har varit i dag!”.

Bokade till och med en kvällspromenad med Jenny för att styra bort tankarna.

Wow!

Och nu känner jag mig riktigt nöjd. Men hey – det var egentligen bara det jag skulle fråga: Hur bra är du på att stänga av to do-listor som pockar på? Hur gör du för att vara fri i hjärnan efter jobbet? Har du en of-off-knapp? Har du något bra tips på hur man kopplar bort borde-tankar när man ändå inte kan verkställa dem? Jag menar, efter jobbet har jag fullt upp med att älska ihjäl en familj (kan inte verkställa ogjorda jobb då!).

Tack för att ni är mina livslevande coacher just ikväll!

Racer mitt i natten.

Aldrig känner man sig så levande (och samtidigt så död) som när man cyklar genom ett beckmörkt Vasa klockan 5 för att ta det tidiga tåget mot Helsingfors. Det är tyst, kallt, kusligt och tomt. Men tycker ändå om det. Känns som jag har ett försprång mot världen.

Smög förbi svärmor och svärfar på gästsängen i morse och stängde dörren efter mig så tyst jag bara kunde. Mötte grannen och hunden i trappan. Huomenta, huomenta. Och så trampade jag så hårt jag kunde mot tågstationen.

Någon gång här i höstas, när jag cyklade mot samma pyjamaståg, i ett lika tomt och tyst Vasa, cyklade en märkbart påverkad person upp jämsides med mig. Han vinglade, viftade med armarna och pratade högt (oklart om det var åt mig, oklart om han alls registrerade min närvaro), och jag trampade hårdare hårdare hårdare för jag blev ju lite skrämd. Har lite svårt med oberäkneliga personer mitt i natten när inga andra människor finns omkring. Men hur hårt jag än cyklade kom han ändå lika hårt efter. Och vinglade av och an bredvid mig (huu). Mumlade argt och osammanhängande.

Det hela slutade med att jag våndades med monumentalt dåligt samvete hela dagen, i och med att han plötsligt tappade balansen och föll med cykeln när han körde in i betongklumparna som finns på cykelvägen nedanför på Brändöbron. I 0,2 sekunder sade min magkänsla att jag skulle stanna och se om han var okej, men det var något med överlevnadsinstinkten som sa ”nej, kör nu för fa-aan!”. Så jag kollade försiktigt över axeln och såg att han rörde sig, och sedan trampade jag så hårt som jag aldrig har trampat mot Anna som väntade på stationen.

Sånt där kan verkligen få mig att må skit.

Att, som man skulle säga i en Hollywood-film, leave någon behind. Men har blivit bättre med åren. Tänker att jag inte får vara dum heller. Mitt i natten kan jag inte gå fram till ropande, förvirrade, synbart påverkade personer – så är det bara. I alla fall inte om jag vill sejfa mitt fortsatta liv här på jorden. Vill alltid komma hem till kvällen.

Därför cyklar jag numera i galenskapsfart genom natten. I dag gick det alldeles utmärkt. Inte en själ var ute. Där framme väntade tåget vid stationen. Vagnen var varm, trygg och tyst. Kaffet var varmt och jag fick vila en stund.

Nu väntar en fin dag!

fullsizeoutput_975

Samma plats dagtid, så harmlös, så harmlös.

Samlar på positiva förebilder.

Nu som då händer det att folk hör av sig för att fråga lite kring sätesförlossningar. Bara i höst kan jag räkna till tre stycken. De som mejlar står ofta i ett vägskäl. Våga föda fel väg eller begära kejsarsnitt. Jag brukar säga att det gick urbra för mig, att man kan lita på proffsen (rekommenderar de, så kan man bra gärna give it a go!). Efteråt händer det att de mejlar och tackar. ”Tack för att du delade din positiva erfarenhet – hade aldrig vågat testa utan den!”.

Nu som då händer det att folk hör av sig för att fråga lite kring prematurbarn. ”Tack för att du delade din positiva erfarenhet, hade aldrig orkat eller vågat hoppats utan den!”.

Du har säkert egna exempel. När man har tänkt: ”Men alltså, det gick ju för dem! Nu banne mig testar jag också!”. För egen del har sporrande förebilder en så stor betydelse för hur jag agerar framåt. Goda exempel är mer eller mindre avgörande för mig när jag ska ut på nya vatten. Om man vet att någon annan har gjort det förr – och det har lyckats – känns det ganska lugnt.

Det är görbart.

Ibland är jag så envis att jag tänker att vissa saker är görbara trots att jag inte sett någon annan göra det. Eller som en viss Nelson sa:

“It always seems impossible until it’s done.”

Jag såg på Facebook att min frissa Emmas företag fyller 1 år nu. Minns så väl när jag träffade Emma på Brändö före hon och Sara tog steget ut och startade Ekta. Den där pirriga, nervösa känslan när vi åt glass runt fontänen. ”Visst stöder du mig om jag vågar?”. Men herregud, klart jag gör!

Och hur bra det fungerade för mig, när jag sedan stod i samma sits, påföljande sommar. Tänkte då mycket på Emma. Om Emma vågade – ja, då vågar jag nog också! Om Karin vågade! Om Peppe vågade! Om Sonja vågade!

Det är så mycket lättare att spegla sig i andra om man har den möjligheten.

Jag bollade bland några alternativ i våras när min mammaledighet sjöng på sista versen, men det var ändå hela feelingen kring Emmas och Saras företagande som lockade mest. Att vara en liten enhet som bygger sina egna ramar kring snällhet och jävlaranamma. Jag såg vad de vill skapa – och beundrade det.

Och precis som jag sa: Ibland är jag så envis att jag tänker att vissa saker är görbara trots att jag inte sett någon göra det. Som det här med barnvänliga jobbmiljöer, till exempel. Hoppas att vi framtiden kan få se någon tänka ”Men det funkade ju för Linn och Anna – kanske det funkar för oss också! Let’s do this!”.

Jag vet inte om det är bara jag eller om det anses lite barnsligt (och löjligt) att ha förebilder och idoler. Fast i och för sig är det kanske inte riktigt samma sak att okritiskt dregla framför Nick Carter i BSB som att se Emma driva ett företag.  Men själv tycker jag det är så värdefullt att identifiera person som jag känner igen mig själv i – och som gör någonting som jag också skulle kunna göra.

Att se att något är görbart gör underverk för motivationen.

Som när det händer bra grejer för klimatet. När något land har gjort åtgärd X som resulterat i Y. När någon kommun lyckats riktigt bra med integrering i olika former. När någon chef gjort något som har förändrat hela organisationen i rätt riktning. När det händer nydanande attitydförändringar inom idrotten. När någon människa lyckats göra något helt otänkbart – ja, då kan jag bli så inspirerad att jag går i bitar.

Just därför tycker jag det är så fint med sociala medier. Här har vi en utmärkt plattform att dela positiva historier. Som kan vara helt avgörande för hur vi vågar spela våra kort. Tack till er som delar och visar att människan är otroligt kapabel!

IMG_3557.jpg

Milea fyller för övrigt 8 i dag. Wow.

En stilla stund.

Bild 19-10-2018 kl. 18.32 #3 2

Minns ni tiden när en fullgod bloggbild var en slapp selfie med webcamen? Ja, jag minns och kan i hemlighet tycka att det var ganska skönt. När allt var lite mindre slipat och lite mer pixligt. Ikväll leker vi att det är 2007 (när systemkameror var något som enbart bekom utbildade fotografer). Hej!

Just nu sitter jag här. My har hittat en kakform som hon intensivt försöker ha ihjäl med en leksakshammare. Jag får således ”blogga i fred”. Resten åkte på hockey (Sportis spelar hemmamatch ikväll). Lotta och Mats och barnen har ju joinat i klanen nu. Så nu är vi ett glatt gäng på 11 personer som får hänga hela helgen.

Missionen är att fira Milken i morgon. Hon har tjatat och tjatat om att få åka och klättra, så siktet är inställt på ZIP Park i morgon, men uselt nog ser det ut som om Vasa bjuder på regn. Bokade för säkerhetsskull lite bowling. Få se då vad dagen bjuder på! Lyckligtvis har jag inte lovat nåt, så allt är bonus. Överraskningar är ju livet. Det är sedan gammalt. Något annat som är gammalt är Milken. 8 år. Det är inte klokt. Önskade sig sushi och musslor till middag. Så det ska det bli. Muy bueno!

Livet är för kort för att slösas på magont.

2018-10-17 09.46.23 1.jpg

En käftsmällsdag i dag! …kan man kanske säga – om man vill vara en dramaqueen. Men om man vill vara lite positiv, konstruktiv och gynnsamt inställd kan man kanske kalla den för lärorik. Och en framåtsträvande typ vill man ju gärna vara, så vi väljer det sistnämnda, va?

Det är nästan komiskt att se hur jag funkar när det kommer dåliga vibes emot. Först slår det knut i magen. Det liksom kniiiiiper till av uggghhhh. Knip, knip, knip i en kvart. Sedan går min hjärna i spinn och jag analyserar, analyserar, analyserar i mig själv. För att sedan landa i ett relativt bra lugn som låter ungefär så här: Jag gör alltid så gott jag kan – och nästan alltid gör jag det glatt.

För så är det ju!

Och då brukar uggghhhh:et släppa. Men det är plågsamma femton minuter innan jag landar där. Visst är det intressant att se att kroppen kan reagera så fysiskt på mentala grejer? Att det kan göra riktigt ont när någon säger något taskigt? Eller när man blir ledsen! Eller sorgsen. Eller bara allmänt har ångest. Som om man borde få sig en liten mental Burana för krampen.

Men det fina är att jag numera kan hantera det! Tänkte också på det i dag när jag cyklade hem. ”Wow – det gick över!” Förr var jag så känslig och lät dåliga vibes ta över en hel kväll. Våndades och hade mig. Men övning ger färdighet och rutin! Nu är jag mer rationell. Tänker att det viktigaste här i världen är att jag är snäll och proffsig. Snäll och proffsig. Snäll och proffsig. Med det kommer man långt!

Så fint att märka att man utvecklas och tacklar sin vardag på ett lättare sätt. Att livet är för kort för att kastas på magont och dålig fiilis. Mamma hade ett till peptalk när jag kom hem. Blev så uppåt att jag städade hela huset av bara farten.

Blev också så glad när jag insåg att morgondagen är torsdag och därmed mötesdag. Bästa dagarna är de dagarna när vi har huset fullt med folk! Speciellt bra folk som i morgon. Om det är något som får mig på gott humör så är det människor. Och inte bara jobbmänniskor – i morgon kommer min syster och hennes gäng till Vasa! Yass!

Egen pool.

Med min kamera (och kanske livet) som insats gick jag in i badrummet för att föreviga en bra stund. Ändå fint att ännu ha så små barn att man kan placera två av dem i samma badkar!

I dag var vi på en husvisning (nej, lugna puckar – det blev ingen affär). I huset fanns en pool och barnen (och kanske jag) försöker nu komma över besvikelsen att förväntningarna inte motsvarade verkligheten. Tur att Gula husets egen pool bjöd på glädjebad ikväll medan mamma och pappa hämtade ett lätt litet kvällsmål från Korv-Görans. Med nybadad bebbe och kebab och ris i magen kan inget gå fel!

En bildbomd i genuin bebbeglädje, varsågoda.

IMG_4320IMG_4322IMG_4341IMG_4352IMG_4367IMG_4376IMG_4398

Skön kväll!

Kvinnor är inte varandras värsta fiender.

Jag tror det är flera år sedan jag har fått så här många nya bekanta på så här kort tid. Den här hösten är som ett enda never ending bingo i bra typer. Bingo! Bingo! Bingo! Det kommer in så mycket frisk luft i mina nätverk varje vecka att det ibland nästan känns för bra för att vara sant. Nog bor det många bra typer i vårt land!

… vilket häromdagen fick mig att fundera på det här med att det – när jag var ung – sades att kvinnor är varandras värsta fiender.

”Flickor är elaka på ett annat sätt än pojkar”. Flickor kan inte kan leka i grupp. Flickor bara hugger varandra i ryggen (jämf. pojkar som alltid är ”så raka”, funkar ”bra i grupp” etc.). Flickor kan inte, flickor vill inte, flickor bara … Tänk alltså att vi gick på den myten, va? Och att man ibland påträffar folk som upprätthåller den.

Den här hösten har minsann visat mig allt annat! Herregud vad flickor håller varandra om ryggen! Sånt otroligt stöd kvinnor runt omkring oss visar just nu! Inte bara kvinnor – förstås också män (vi jobbar med fantastiska män).

Men vilket skitsnack det där om att kvinnor bara lägger krokben för varandra. Om det är något jag känner mig just nu, så är det buren av andra kvinnor.

Det känns så obeskrivligt skönt att vi sakta lösgör oss från de gamla patriarkala strukturerna som en gång sade: ”There can be only one”. Systemet som byggde på att vi kvinnor skulle konkurrera mot varandra, för att inte konkurrera med männen. Så ofta som man själv har spelat med i det här! Speciellt när man var yngre. Innan man såg igenom det och liksom förstod ”Jamen ja! Det är ju så här det ligger till!”.

Nog är det befriande när vi nu gör upp nya spelregler. Att kvinnor kan gå jämsides utan att tro att det bara finns en (1) plats för en kvinna i ledningsgruppen, i laget, i bandet, i gänget. Kvotkvinnans tid är förbi! Det finns plats för oss alla! Det finns utrymme att backa varandra. Vi ska lyfta varandra!

Det blir nästan komiskt när man tänker tillbaka på att det fanns en tid när man pratade positivt om att ”pojkar leker så bra i grupp”. Just män i grupp är kanske det mest läskiga jag vet nu som vuxen – och det tror jag faktiskt att de allra flesta kan skriva under (man byter inte sida på trottoaren när ett större gäng medelålders kvinnor kommer emot om kvällen). Och om vi nu ska vara riktigt ärliga: Män är fortsättningsvis allas – både kvinnors och mäns – värsta fiender, så där rent statistiskt.

Kvinnor har säkert behandlat varandra dåligt genom tiderna – MEN! Det är faktiskt inte så konstigt med tanke på att vi har varit barn av vår tid. Vi växte upp i ett system som inte gav kvinnan lika stor och självklar plats som mannen – trots att vi var lika många till antalet. Är det då så konstigt att det blev jidder i ledet? Att vi försökte fälla varandra för att nå fram? Näe.

Men vet ni? Det är nya tider nu!

Det är dags för oss att krossa gamla myter om flickor och pojkar. Vad de kan och vad de vill och vad de gör. Hur de är och hur de funkar. De är alla barn som lär sig efter vuxna i omvärlden. Vi ska lära dem att människor tycker om människor – och att vi alla ryms i den värld som är vår! Liksom ”pojkar är så raka?” – wtf, som om det fanns en (1) egenskap som överspände halva jordens befolkning? Nee-e, hela det här systemet är till för att krossas.

Om det är något jag har lärt mig i höst, så är att allt jag lärde mig om flickor är falskt. Det gäller bara att själv våga bryta det där mönstret. Att backa och våga släppa in kvinnor. Att lyfta, rekommendera och framför allt: Sluta upprätthålla myter som gällde för 20 år sedan (för att komma vidare måste vi sluta hålla fast vid envisa sägningar!).

Kvinnor är just nu mina allra bästa stöttepelare.

Och i mån av möjlighet anlitar jag kvinnor för att jag vill ge dem plats.

För nu, nu ska vi spela efter våra egna spelregler. Och på den här nya planen ryms vi alla. Glad måndag på er alla! Känner mig alldeles stärkt av koffeinet. Nu ska här ätas patriarkat till frukost!

IMG_4295.jpg

Precis som man borde ha gjort redan 1987.

Restaurangen är öppen.

Alla som känner min mamma och pappa vet att de är begåvade på matlagning. Eller begåvade och begåvade – de har alltid varit intresserade av mat och hela tiden testat nytt, nytt, nytt. Vilket har gjort dem till skickliga fredagskockar. Det är således en glädje att ha dem här. De kom i går och jag har redan fått fyra helt huisiga matstunder (inte nog med det, pappa kan numera göra wienerbröd – vem kan ens sånt?).

Jag är ju så usel på att tillreda kött (trots 32 år på jorden har jag ej lyckats bemästra konsten att steka en frikkin’ biff). Så det var med glädjeskutt jag steg över tröskeln igår och mötte detta. Biff från Åkerända (nära mina hoods).

fullsizeoutput_761

Och nej, jag ska inte uppvigla till köttpositivism i den här bloggen, men det var så länge sedan jag har ätit en hederlig biff med klyftpotatisar att jag nästan tjöt. Ah, så gott det kan vara.

Ändå är det ju tyvärr så att maten vi äter står för cirka en tredjedel av hushållens klimatpåverkan –  och där är det köttet som sticker ut. Mitt klimatsamvete fick sig en rejäl törn när FN:s klimatrapport släpptes häromveckan. Strävar efter att äta kött mer på det här sättet: Som en lyxig kant på en lördag. Att köttet kommer nära ifrån är inte fy skam det heller.

fullsizeoutput_75f

Får också tacka mamma och pappa för att vi köpte abborrfiléer vid Replotbron i dag. Åt med mos, dill och grädde. Bättre kan det knappast bli. Ser fram emot en rätt så njutningsfull vecka efter jobbet nu! Om ni någon gång ska vara avundsjuka, så är det just nu. Laxpaj fick jag förresten till kvällsmål. Hörde jag rykten om musslor senare i veckan? Sämre har livet varit!

Den här tiden på året.

Vet ni hur glad man kan bli om man har varit inomhus i tusen år och sedan plötsligt får komma ut i det fria? Nå, jätte! Och har man dessutom en ny, riktigt fräsig mössa gör det ju inte upplevelsen sämre. Det kan jag i alla fall avläsa ur den här bilden!

IMG_4248

Project Liv bor ju numera med oss på Rådhusgatan. Och Nina har en massa produkter i vårt skyltfönster. Där såg jag den – och visste genast: Det här är Mys mössa. Tycker hon ser ut som en alldeles underbar liten trattkantarell. Magnus Lindström har gjort designen och mössan är tillverkad i Finland. 100 % merinoull dessutom – what could possibly go wrong, tänker ni. Nå, inget sa jag, och köpte mössan. Här hittar ni den om ni också är sugna.

IMG_4178 2

Det var någon som frågade hur det går för vår Project Liv-kampanj när jag frågade efter bloggämnen häromdagen. Och jag kan meddela att det rullar sakta framåt! När jag sist kollade låg vi på 470 stödjande medlemmar (de ploppar in enstaka nu som då). Målsättningen är att komma upp till 1000 före årsskiftet.

Jag som just nu har en skör period av tacksamhet skulle kunna ge bort allt jag har till förmån för alla som inte bara kämpar mot snor och höstmörker, utan också går en kamp mot döden.

IMG_4202

Höstlovet började i dag för mina barn. Project Liv gör just nu en höstlovsinsats för att muntra upp barn som tillbringar sina höstlov på sjukhus. Sjukhusen i Vasa, Kokkola och Jakobstad fick ett kit som innehöll bland annat Hero-knitssockor (stickade av härliga samarbetspartners!), pärlor som man kan göra Project Liv-armband av, Project Liv-boken ”Lek, pyssel och mat” och annat småplock.

Kiten gick ut till barn- och ungdomsavdelningar, psyk- och ätstörningsavdelningar och hemsjukvården. Det här är hjärtskärande för mig, men vardag för Project Liv. Och just den delen som man som stödjande medlem understöder. Små fina insatser i vardagen.

IMG_4196

Milea fyller 8 på söndag. Den här tiden på året. Dofterna, fukten, färgerna, känslan förknippar jag bara med sjukhus. Jag brukar alltid tänka på att när hon föddes den här tiden på året, så slapp vi hem till lucia. Och vid den här tiden hade jag redan varit sängliggande i två månader. Mitt känslominne är bland det starkaste jag har. Dofter, temperaturer, färger – allt sånt etsar sig fast i mig. Kanske därför jag alltid brukar vara extrakänslig den här tiden på hösten. Väldigt lite bleknar på 8 år.

Jag har ingen aning om hur det är att vara – eller leva med – ett långtidssjukt barn. Jag vet bara att jag själv tyckte det var olidligt tråkigt att vara mer eller mindre instängd i fyra månader (hur ska det då inte vara för ett barn?). Vi ska vara lyckliga för att det finns eldsjälar som Nina i Project Liv som livar upp. Stöder. Erbjuder hjälp. Jobbar för att hålla upp stämningen. Orken. Hoppet.

IMG_4229

Ja, det finns inte så mycket mer jag behöver tillägga. Än att ni som glömde bli medlemmar sist nu får en ny chans! Project Liv gör ett så viktigt arbete. Vill du inte bli medlem kan du i alla fall köpa en My-mössa (eller något annat från webbshopen). Allt är hemåt och uppskattat i en liten förening!

Hur blir man stödjande medlem då?

Genom att betala in 30 euro till kontonumret FI76 1113 3000 6201 91.
Kontoinnehavare
: Project Liv r.f.

I meddelande-fältet kan du ange: 
Namn, adress, födelseårtal och e-postadress.

E-postadressen behövs för att du i fortsättningen kan få Project Livs medlemsbrev. Vissa banker godkände inte @, men skriv då bara ett vanligt a.
Här kan du läsa mer.

Tack för att ni stöder. Glad för att få fira höstlov hemma!

Alla har inte.

Jag har känt på mig själv att jag nu i några dagar har varit gnällig. Kan inte riktigt identifiera den klämmande skon, men kanske är det just att jag har varit förkyld och tröttare än vanligt. Och att vi har pusslat lite väl mycket på hemmaplan (det här med att avlösa varandra i dörren är inte riktigt my kind of njutning av livet).

Och så inverkar väl det faktum att jag – och alldeles säkert: min man – inte kan träna pga. snor – och då blir det automatiskt svårare att hålla sig borta från gnället. Det är så mycket lättare att vara en glad skit om man får sig sin dagliga träningsdos! Uff, har varit riktigt trött på mig själv och min neggighet.

Men sedan hände det något i kväll.

Det kom Pinks What about us i bilradion på väg till stan (asså vad äääär det med introt i den låten? klicka på den nu!) och jag fick gråtklimpen i halsen på 0,2 sekunder. Det slog över mig som en våg. Liksom herreguuud! Fatta så bra vi har det egentligen! Fine, det är förkylningar och det är långa dagar och mycket pusslas just nu. Att jag blev så känslosam och tacksam kan ju ha att göra med att det kryllar av rosacancer överallt nu.

Varje dag vi får vakna friska är en dag att vara tacksam för!

Varje dag vi får ha varandra är en dag att vara lycklig över.

Sedan ringde pappa som var så glad över att den sista cytostatika-dosen nu äntligen var över. Tänk vad fint! Förstå vilken lycka! Att han klarade det så bra nu. Vilken lycka att han och mamma kommer nu i helgen och stannar en hel vecka med oss! Jag gick omkring i Lidl samtidigt vi pratade och när jag kom till kassan och plockade upp allt på bandet förstod jag inget. Jag hade handlat så mycket konstigt (massor av produkter jag aaaaldrig köper). Men skit samma! Vilken jäkla glädje att pappa packar bilen full med verktyg (har tusen saker på kontoret som behöver fixas).

Anna pratar ofta så fint om sin pappa. Nästan varje dag pratar hon om sin pappa. Och det är så ledsamt. Men så fint samtidigt. Att han är så närvarande i hennes tankar, fast han varit död redan länge. Varje dag vi får vakna friska är en dag att vara tacksam för! Varje dag alla runt omkring oss vaknar friska är en dag att vara tacksam för.

Sedan var vi och såg på när Milea tävlade i teknik (fotboll) i Fennia Arena. Alla de här fina begåvade  barnen vi har (bröööl). Hon kvalade sig vidare till distriktstävlingarna som spelas i Seinäjoki. Men skit samma. Det skulle bara räcka med att hon finns just nu. För hon är en sån härlig människa. Tänk att vi får ha tre så här fina barn! Kestär int.

Vi har mycket snor, mycket jobb och mycket hosta om nätterna. Men vi har också varandra.

Alla har inte.

Vet ni? Ibland dänger den insikten en i ansiktet som en våt trasa. Tänk att vi är så här lyckligt lottade som får ha snoret som största fiende. Ska inte gnälla så mycket i morgon. Lovar.

IMG_4058 4.jpg

Sådan start på veckan.

Livet i hemmakontoret fortsätter där det slutade. Vid en sovande bebbe och ett glödande tangentbord. Här har dagen förflutit väl. En ergoterapeut skulle kanske ha ett och annat att säga till om mina arbetsställningar de senaste dagarna (så där halvliggande  feat. halvsittande med spänd nacke i dagarna tre), men i morgon tror jag vi är redo för en friskförklarad vardag. Äntligen!

fullsizeoutput_6d3

Ändå rätt skönt att ha ett jobb som inte kräver fysisk närvaro någon annanstans. Att driva en tomatodling eller en reservdelsfabrik skulle vara lite jobbigare just i dag. Fint att få ställa kontoret i vardagsrummet när barnen dimper ner i feber. Koncentrationen kanske inte är helt hundra när man har en gnällig knackkorv runt vaderna, men det går ju i alla fall. Och när korven väl somnar – ja, då skriver man så det börjar ryka i hårbotten!

fullsizeoutput_6d0

Sedan kom tvåan hem, glad i hågen. Då var det slut på friden! Eller som vi säger här i hemmakontoret: ”friden”.

IMG_4106

Och så kom ettan!

Häromdagen tänkte jag att jag måste ställa en spontan fråga till er som läser här: Finns det något ni önskar jag att skulle blogga lite mer om? Något särskilt ämnet? Tycker det känns värdefullt att kolla upp det med jämna mellanrum. Att ni hänger med. Tycker ibland att det blir lite too much om företagande. Men det är svårt att hålla sig från det, eftersom det upptar största delen av tiden. Lite på samma sätt som det är svårt att hålla sig från mammajuttur när man just har kläckt en bebbe.

Men ja, vad vill ni ha i den här bloggen? Berätta i kommentarsfältet!

Inne- och utelistan vecka 41.

Det är fel att säga att något är ute och inne (har jag hört). Men fick plötsligt för mig att jag är en allsmäktig gud som har mandat att avgöra vad som är bra och vad som är förkastligt – i alla fall när det gäller sånt som rör sig i mitt eget huvud. Här kommer veckans inne- och utelista för vecka 41.

 

Gul väggbond med fransar

Innelistan

  1. Tantattiraljer. Tanten är det trendigaste vi har just nu. Tänk sammetskuddar, franslampor, porslinsfigurer, väggbonader (den på bilden hänger numera på vårt office), blomhyllor och storblommiga tapeter. What would fammo like? Det ska vi ha! Vadlånga kjolar, loafers, heldräkter och scarfs. Pantertanter icke att förglömma! Broscher måste ju snart få en comeback, tycker man. Tanter – bäst!

2. Att bemöta servicepersonal med snällhet. Varje gång jag handlar med Anna tänker jag på att hon är så bra på att snällprata med kassapersonal och folk i receptioner. Det känns väldigt sympatiskt. Att kallprata (nej, att varmprata) med främlingar känns SÅ 2018. När jag var köade i butiken häromdagen var det en äldre dam som sa att jag har så vackra skor. Var glad nästan hela dagen. Säg nåt snällt åt dem du möter! Det är inne.

3. Hjälpsamhet. Det här är något som jag ofta tänker på. Man minns ju alltid de som är hjälpsamma. De som stannar och städar upp efter en fest. De som frågar om de kan hjälpa till med något (och menar det!). De som tar tag i något utan att man ens behöver fråga. Det är en sån härlig egenskap. Tänker på att det här med att vara en ”duktig flicka”  inte alltid är bara skit – det finns faktiskt sådana som ser dem. Och belönar dem. Hjälpsamhet. Det tycker man om.

4. Anna-Mari Karhunen. Tycker det är så fint att HSS Medias vd Anna-Mari Karhunen har börjat blogga på Sevendays. Uppskattar när en ledare bjuder till med något som ingen annan gjort förr. Ett klart lyft för Sevendays på samma gång. Bra! Mycket intressant att läsa om när hon headhuntades till posten som verkställande direktör.

5. Little Jinders nya. Har lyssnat mycket på henne när jag har sprungit. Tycker det är lagom melankoliskt och sorgset när jag är på det humöret (moaha, ibland vill man bara tycka synd om sig själv för att det är så tuuuuungt att springa). Tycker om Little Jinder i övrigt. Lagom urflippad människa. Tycker om folk som slirar utanför ramarna.

Bubblare: Hanapee. Sveriges roligaste människa på sociala medier.

 

Utelistan

  1. Alkohol. Jag vet inte vad som har hänt med mig den senaste tiden. Men jag har nästan helt och hållet valt bort alkohol pga. min återhämtning blir så mycket sämre om jag dricker vin. Det är förstås en stor sorg för den forna alkoholromantikern Linn Jung. Men redan efter ett glas fredagsvin störs min sömn (fatta!). Svårt för mig att acceptera. Jag, som riktigt på riktigt skulle kunna leva på skumpa.

2. Folk som för vargdebatten. Fick en sån käftsmäll i en grupp häromdagen bara för att jag i en tråd ställde en enkel (och välvillig) fråga om vilka politiker som anses driva vargfrågan konstruktivt (jag är ju nyfiken! ville bara veta hur folk resonerar nu inför valet!). En människa gick bananas (med hån och dumma gif:ar) och när jag till slut bad om ursäkt för att jag ställde frågan raderades plötsligt hela tråden. Jag har aldrig vågat skriva något i en varggrupp förr – och tror minsann att det blev första och sista gången. Debattklimatet – inte är det sunt inte.

3. Den svenska valrörelsen. Så tröttsamt att försöka hänga med i den svenska valrörigheten. Osexigare tid inom politiken har knappast sett dagens ljus. Inte ens Annie Lööf kan piffa upp det här nu. Kom till skott, ja tack!

4. Konspirationsteoretiker. Det här hänger lite ihop med punkt 2. I varggrupperna såg jag till och med en kommentar som hävdade att vargproblematiken är en språkfråga. ”Ser ett tydligt mönster här. Vargarna har utplacerats bara på svenskspråkiga områden!!!”. Man ba: Yes! Kanske Soini och Sipilä hyrde en paku och körde ut ett par flockar för att äta upp oss. Rimligt! Jajamen. Folk som ”ser mönster”. Urk. Egentligen vill de bara se problem (men det har tyvärr inte slagit dem).

5. Bianca Ingrosso pratar om sina vilda hemmafester. Bianca är en härlig och gullig människa, men jag tror att hon har pratat färdigt om sina hemmafester som 15-åring nu. På rak arm kan jag nu räkna upp minst fyra intervjuer när hon har berättat om festen som slutade med att de vaknade upp utan ytterdörr mitt i vintern.

Bubblare: First look-bilder på bröllopsfotograferingar. Har lite svårt för dem.

Mål: Tagga ner i höst.

Helg, helg, äntligen helg!

Aldrig har jag känt att helgen kom så lägligt som den här veckan. Med en febrig och ögoninflammerad bebbe har veckan varit lite grötig. Speciellt när man själv har odlat lite kaktus i halsen. Men i dag har jag fått vila och softa. Det märks ordentligt att hösten har kommit med kraft nu. Alla näsor rinner och det börjar vara mörkt på morgnarna när klockan ringer. Har ni märkt?

Ändå tycker jag att orken är hyfsat schysst. Pratade faktiskt om det i morse när jag började morgonen hos min bästa frissa (var med och gjorde lite innehåll till deras kanaler). Att mina erfarenheter efter utmattningen har gjort det så mycket lättare för mig att mäta min ork. Jag vet minsann hur det känns att ha noll ork. Och hur man märker när man är på väg i fel riktning.

IMG_4012 3

Jag har säkert aldrig i mitt liv jobbat så här mycket som nu. Men det behöver jag också göra (man kan som känt inte bromsa sig ur en uppförsbacke, hah). Som jag ser på det är det en slags investering i mig själv och i min framtid (förlåt för urtöntig sägning). Men den här gången har jag också återhämtningen med mig. Förr sket jag i sånt. Vila, vadå?

Jag tror att man kan kan gå an som en dåre, om man ser till att sova och lata sig mycket efter jobbet. Har kanske aldrig i mitt vuxna liv sovit så mycket som under det gångna året (snittar 8-9 timmar varje natt – vilket är helt lagom för mig just nu). Så skönt att få vakna och oftast känna att man är .. färdig? Och inte så där som i veckan när vi skulle till pyjamaståget och hade sovit dryga två timmar.

IMG_4024.jpg

Under hösten eller vintern kommer det säkert dyka upp ett klipp när jag pratar om ork och kraft i Ektas flöden. Håll utkik!

IMG_4016

Speciellt nu under hösten märker man ofta att det kommer dippar i orken. Och ibland önskar jag också att man skulle få gå i ide under svarthösten. Eller i alla fall få vara lite mindre produktiv. Dessvärre finns det inte riktigt utrymme för sånt i ett system som bygger på att vi ska maxa skiten ur oss (jobba jobba joo-oobba). Istället får man kanske varva ner lite mer på fritiden. Tänker i alla fall jag göra i höst!

Målsättning: Kanske börja se på tv igen? Ni vet, slötitta så där som förr i världen. Kanske vore det nåt?

Kort rapport från vagn två mot Vasa.

Sitter på tåget från Helsingfors och känner in dagen. Det var en bra dag i dag. Även om jag trodde att någon skämtade med mig när klockan ringde 3.30 imorse. My har ögoninflammation och hög feber – och jag var så odisciplinerad när jag skulle lägga mig i tid – att det bara blev cirka 2-3 timmar av skönhetssömn innan klockan ringde (kände mig ungefär lika fräsch och munter som en flådd hyena med tandvärk).

Och när jag en timme senare messade Anna medan jag sömnigt lade på mig skorna tänkte jag för andra gången ”NÅGON MÅSTE SKÄMTA MED MIG!” när det visade sig att jag var en timme för tidig. Anna skulle hämta mig halv sex – inte halv fem. Så det var bara att ta av sig skorna igen och tupplura i soffan.

Nååå, när jag slöscrollade i soffan meddelade Facebook att Anna har födelsedag. Det är så fascinerande med folk som inte pratar vitt och brett om sina födelsedagar (liksom hur kan de låta bliiii att nämna det?). Då var det bara att knalla sig upp ur soffan och uppfinna en födelsedagspresent och en dikt. Man är ju inte direkt stans vassaste poet i ett starkt lampsken vid köksbordet lite över 5, men jag gjorde mitt hårdaste.

Vi fick trots allt ha frukostkalas i restaurangvagnen (med planering och varm croissant!) och senare under kvällen ha ett fint möte med födisskumpa och sushi på Hanko Sushi. Det var en lång dag med många nya människor. Det är alltid roligt, men när den nattliga uppladdningen var lite bristfällig blir man lite TLÖTT mot kvällen. Men jag var ändå så nöjd med livet att jag gick och köpte mig en ny kappa. Jag är närmast urusel på att köpa kläder åt mig själv (den här mörkblåa jackan med guldknappar som jag bär i skrivande stund köpte jag 2012!). Om ni skulle se hur lite kläder jag har skulle ni tro att jag skojar. Nåja, nu kan ni vara stolta! Jag har en ny stylish kappa.

Jag och Anna jobbade på varsitt håll i dag (fatta att Anna föreläste i gott sällskap av Anna Pascalidou, Pekka Haavisto och Navid Modiri!). Det var ingen shitty födelsedag, det. Stolt!

Nu tog min mentala akku slut.

Tre timmar kvar till Vasa.

In i drömmen.

Hej!

Slår hårt mot den finländska landsbygdsromantiken.

Österbotten.jpg

Ofattbart varför ingen kommundirektör ringer och ber mig göra inflyttningsannonser i dagar som dessa. När copywritingen sitter som ett smäck! Ja ja ja. Måste ha att göra med att mina grafiska kunskaper ännu är på Paint-stadiet.

Ah, hur som helst är det så ledsamma dagar för folk som sitter inne nu. I slutet av förra veckan gick Vasas grannkommun Korsholm ut med ett meddelande till allmänheten på sin webbsida: ”På grund av den senaste tidens ökade vargobservationer i Vikby-, Tölby- Helsingby-, och Solfområdet har Korsholms kommun beslutat att bildningens utomhusverksamhet, i form av utflykter till mulleskogen och skogspromenader, tillfälligt avbryts”.

Hörde att samma grej hände i Laihia efter gårdagens sågspånsbanaincident. Inga skogsutflykter för barnen just nu. För att inte nämna Oravaisvargen som snusar runt skolbarackerna. Gulligt, va.

”Ja, förr bodde vi i stan här nära, men sedan flyttade vi till landet för att barnen skulle ha det roligare”, sa en kund häromdagen. ”Men nu bor vargarna med valpar några hundra meter in i skogen. Så nu är det inte så jätteroligt längre”.

Förstår inte hur folk pallar.

Speciellt inte Träskelins i Solf.

Vad skulle du göra om du var i samma sits, frågade jag Anna i dag.

”Flytta?” sa hon.

Den österbottniska landsbygden lever brandingmässigt rätt svajigt nu. Det som förr var ett av de hårdaste korten – lugnet, skogen, åkrarna – har plötsligt förvandlats till något som vi lite drar oss för. Speciellt så här i bär- och svamptider. Men det gäller knappast bara Österbotten. Det finns förstås andra delar av Finland som just nu har det tufft med landsbygdsromantiken. Vägarna är knaggliga, utflyttningen är stor och vargen ylar runt hörnet (ser framför mig hur turistchefen kallsvettas i något mappfyllt kontor).

Avundas ej de som ska hålla imagen god utåt. Tycker egentligen det här är så sorgligt för hela landsbygden. Ja, hela landet. Finland 2018 förtjänar inte den här konstiga sitsen vi plötsligt har hamnat i. Att barn (nå, ett fåtal men anyways) inte kan gå till mulleskogen, gå hem från skolan eller vara trygga på sina egna gårdar. Fine, inte är det ju nån faaaara för de flesta. Men ni vet. De som lider, de lider. För man kan inte garantera att vargen inte är där – för ofta är den ju just det. I alla fall i de vargtäta områdena som jag nämnde här ovan.

Dagligen kommer det nu observationer om vargar som inte är skygga för människan. På något vis så absurt att de nu söker revir mitt i bebyggelsen. Aldrig har man varit så nöjd över att få vara en riktig betongråtta på Brändö (fast det får jag väl så småningom äta upp när de står och ylar här på Smulterö, pah).

Om vår lagstiftning ska se ut på det här sättet i framtiden tror jag vi kommer ha väldigt svårt att leva upp till den där levande landsbygden som det ofta talas om. Tyvärr är jargongen så makaber i vissa fb-grupper att det nu snackas om att någon måste dö först, för att vi ska få tillbaka vår levande landsbygd. Ja, mycket är fint här i livet, men just det är inte det. Jag vill ju tro på att vi kan få en levande landsbygd där alla får vara .. ja, livslevande?

Vill faktiskt inte att någon just nu ska ”bli ett med naturen”. Inte i den här kontexten. Det – om något – vore makabert.

Ska nu kila i säng och fila på en ny inflyttningsannons. Tror ni jag var nåt på spåren med Livslevande landsbygd? Bara att ringa (tittar på dig kommundirektören Svante – och Max Jansson och Rurik och Mikko och hela gänget). Tidig väckning i morgon. 4.55-tåget till Helsingfors. Ja ja ja. Hej hej hej!

Företagarens falska frihet?

Varje dag när jag cyklar till jobbet (ja, jag cyklar varje dag pga. har maxat antalet parkeringsböter för vad som kan anses vara rimligt på två månader) känner jag en sån ofantligt bra känsla i magen. Liksom tänk att jag får börja min morgon helt i lugn och ro. Det är så skönt att få parkera cykeln, låsa upp dörren, lägga på kaffet och fläka ut sig i fåtöljen. Aaah.

Många startar eget på grund av den så kallade friheten.

Men när man tänker på den närmare kanske man inte kan anklaga vardagen som företagare för att vara särskilt fri. Jag menar, egentligen är du hundra gånger mer fri som anställd. Ingen som kan kräva något av dig efter arbetstid, ingen som plötsligt kan sänka din lön om du inte levererar under en period, ingen som kan kräva dig på jobb när du är sjuk. Du kanske till och med har förmåner. Hälsovård, socialskydd och vikarie när du är borta. Till och med pensionen är tryggad. Att vara anställd är tryggt. Lätt och fritt, faktiskt.

Ändå är det många som söker sig bort från det. Till friheten.

”Friheten”.

Som företagare är det trots allt lite mindre fritt (och lite mer hardcore) när pensionen och lönen ska tjänas in. När barnen har feber. När övertiden tickar på. Och räkningarna ploppar in.

Allt hänger på oss. Att vi ska vara i toppform.

Vi ska sälja. Vi ska producera. Skriva. Utveckla nya idéer. Resa. Boka möten. Projektleda. Moppa golv. Köpa toapapper. Ordna evenemang (och diska efteråt!). Betala hyra. Räkningar. Pensionsförsäkringar. Marknadsföra! Synas! Finnas! Offensivt driva företaget framåt, men samtidigt hålla oss till stram budget.

Och däremellan vara varandras vikarier.
Till på köpet har vi gått ner i lön.
Och upp i arbetstid.

”Men vad är DET för en sorts frihet?” undrar kanske någon.

Relevant fråga!

Men för mig handlar väldigt lite om friheten. Och allt om värderingar.

Jag kan vakna varje morgon och se mig själv i spegeln och mötas av ett riktigt nöjt fejs. Det går inte att mäta i pengar att man får åka till jobbet och veta att där är högt till tak (och då snackar jag inte om de 300 cm mellan golv och tak, utan mentalt). Det går inte att mäta i arbetstid att alla kollegor som kommer in genom dörren tycker det är riktigt härligt att de får hänga med mig.

Jag kan se mig själv i ögonen och veta att det jag nu jobbar med gör mig gott. Jag står bakom allt vi gör och känner sån makalös stolthet över det arbetsklimat vi jobbar fram. Vi tycker om varandra och är stolta över varandra. Inte bara jag och Anna, utan alla våra roomies och samarbetspartners. Jag behöver aldrig axla för stort ansvar, i alldeles för stora stövlar. Eller ja, stora stövlar klampar vi runt i varje dag. Men båda turvisas om att se till att vi hålls på vägen. Klamp, klamp låter det när vi ångvältar oss fram i det okända.

Jag var rätt trött en kväll och lät väl uppgiven på chatten (lång text, lång kväll) när Anna bara sa: ”Men hej vi gör ju det här tillsammans, vi fixar det! Jag gör det här – du gör det där. Vi hjälps åt med det här nu, så hörs vi om en stund!”. Bara en sån grej. ”Hey, I got you!”. Det känns så snällt i kroppen när man jobbar med back up-människor.

Det finns inget i det här nya livet som är särskilt fritt eller kommer gratis. Men det finns mycket i det nya livet som jag mår bra av. Just nu struntar jag i yttre omständigheter, som att arbetsmängden har ökat och lönen har gått ner. Jag vill tro att allting ändå jämnar ut sig med tiden. Om man bara vågar välja det som känns rätt och snällt och som ligger i linje med ens egna värderingar.

Och banne mig om det nu inte ska finnas ett stänk av frihet i det?

2018-10-02 09.40.59 1.jpg

Under rosa himlar.

IMG_3982

Det var en så magiskt vacker solnedgång utanför vardagsrumsfönstret i kväll. Fin avslutning på en riktigt bra dag! Det här var en dag med regelrätt flow. Så där som man önskar att lite fler dagar vore.

Klockan 9 knackade min nya roomie Elin på dörren till kontoret. Vi flyttade in henne och stationerade henne vid det fjärde bordet. Så roligt att vi har alla på plats nu! Och framför allt är vi glada att ha Elin med oss som är grafisk designer. Skulle vi ännu få en fotograf skulle vardagen vara ganska lattjolajban. Nu hoppas vi få hjälpa varandra framåt! Jag (och My) jobbade någon timme och sedan fortsatte My med fammo och faffa. Jag jobbade vidare och fixade igång inför kvällens föreläsning. Ekonomföreningen Niord kom och lyssnade på en liten show om opinion och kommunikation. Makt, inflytande och sociala medier.

IMG_3948.jpg

Njuter så när vi får besök på kontoret. Just innan alla kommer när man pillar med tekniken, tänder ljus, kokar kaffe och bara känner goda vibrationer från väggarna. Vi har föreläst överraskande mycket nu under hösten, men det här var första gången vi ordnade en hemma hos oss. Vilken tur att vi haffade 20 klaffstolar på Jysks sommarrea!

IMG_3932

Behövde inte ens flytta våra vanliga möbler som jag inledningsvis trodde. Utan vi fick inklämt alla stolar hur bra som helst! Sedan kunde folket och Aromas catering komma. Yes! Det blev en givande kväll för egen del. Fina människor i publiken.

Och hur fin solnedgången var när jag kom hem känner ni redan till. Men hur tacksam jag är för att mina svärföräldrar springer här mer eller mindre varje dag kan jag inte tjata tillräckligt om. De är just nu helt avgörande för att jag kan göra det jag gör. Ingen Gösta och Mona-Lisa – inget Bertills & Jung.

Men nu ska jag kasta kläderna och krypa ner med sovande bebbe! Natten!

 

Botemedel mot måndag.

Måndag morgon kan vara en besvärlig dag att börja veckan med (om man nu råkar vara lagd åt det hållet som tycker det är skönt med ledigheter). Därför tänkte jag den här morgonen, den allra första dagen i oktober, leka att bloggen är instagram och panga den full av bilder på en av världens just nu gladaste människor.

Det är något i hennes ögon som gör att man (åtminstone jag) inte kan vara sur särskilt länge! Jag vill speciellt att ni fäster er uppmärksamhet på bild 4. Är hon inte den ultimata farbror-grannen next door? Som man vågar fråga om hjälp när bilen har stannat?

Processed with VSCO with b5 presetProcessed with VSCO with b5 preset2018-09-30 09.44.21 1.jpgProcessed with VSCO with b5 presetProcessed with VSCO with b5 preset

Ja, sedan kan man inte vara sur längre! Ha nu en riktigt bra dag!

Om jag ändå hade…

En orsak till att jag uppskattade babytiden alldeles monstruöst den här gången var det faktum att My sov som en annan konung. Om hennes crazy nights inte ryms på ett finger så här långt, så ryms de i alla fall på en hand. Inatt vid femtiden väckte hon mig och jag hade svårt att somna om (själv somnade hon förstås om omedelbart, hmpf). För att söva mig bättre pluggade jag en podd i öronen. Blev veckans Fredagspodden.

Det lilla jag hörde innan jag återigen sjönk in i dvala var att de pratade om ”om:et” som snuttefilt. ”Om jag ändå hade en pojkvän”, ”om jag ändå hade ett jobb”, ”om jag ändå hade pengar”, ”om jag ändå fick ett barn” och ”om jag ändå vore smal”.

– Om jag ändå vore ..
– Om jag ändå hade ..
– Om jag ändå hade låtit bli ..

Om om om. Om:en som stoppar oss från att bli nöjda. Och när vi väl har kommit fram till om:et, nått upp till den eftersträvade målbilden – ja, då kommer nya om. Såg förresten första delen av  Mia Skäringers serie Kroppshets igår kväll. Som passande nog heter ”Vi är ju hjärntvättade att tro att vi inte duger”. Hänger lite ihop med den här tematiken. ”Om jag ändå gick ner lite i vikt, så..”.

Amanda Schulman var inne på det i podden också, att lyckan som tillstånd är en av de största myter av vår tid. Att många tror att lyckan kan bli ett permanent tillstånd som genomsyrar hela livet, när lyckan i själva verket tar sig uttryck i små, små fragment i vardagen. Små ögonblick här och där. Ett jobb, en pojkvän, pengar eller 10 kilo mindre – de skapar sällan de där långvariga lyckokänslorna vi eftersträvar.

Tänker på mina egna om just nu. Jag har fått gå igenom några smällar för att kunna släppa om:en som tär på mig. En snabb genomgång av mina nuvarande handlar de facto om faktorer som fungerar upplyftande istället för nedbrytande. Det enda akuta om:et handlar kanske just om balans. Om jag ändå fick umgås lite mer med mina kompisar, gå på fler skogspromenader och ha mer kalas i vardagen. Just i uppstarten av ett företag blir det mycket jobb kvällstid och mycket som ska processas i hjärnan.

Om jag ändå hittade lite mer balans.
… och det tror jag absolut är möjligt!

Den fasen vi just nu går igenom är krävande. Man lär sig mycket nytt och det tar tid att hitta rutiner och arbetssätt. Mina om handlar kanske mer om att skala av än att lägga till. Om jag ska orka leverera på topp i trettio år till behöver jag jobba smart. Då behövs många kompisar, många skogspromenader och mer kalas i vardagen. Men om:en ska inte finnas för att hindra mig från att känna wow-känslor just nu.

Men å andra sidan: Jäkligt lätt att säga för en priviligerad människa.

Frisk. Gift. Tre barn. Jobb. Stabilitet i vardagen.

Det är klart som korvspad att det är lätt för mig (och för Amanda och Hannah) att säga att man ska släppa om:en som hindrar en från att vara nöjd. För de som inte lider av ensamhet, ekonomiska bekymmer och längtan är det lätt att komma viftande med glad och nöjd-flaggan. Har man till exempel inget jobb är det svårt att få ihop vardagen i Finland 2018. Och är man helt och hållet ensam (och på riktigt längtar efter sällskap) känns det knappast jätteroligt att kila hem efter jobbet på fredag – hur mycket man än har ett jobb. För att inte tala om de som kämpar med sjukdom.

Min point: Ibland finns det faktiskt om som man inte bara kan blunda för.

Men i de allra flesta liv finns det alldeles säkert om som man direkt kunde spola ner i toaletten. So what om du inte flyger till Bali i vinter (du kan se dig som en miljöhjälte!). So what om byxorna inte går att knäppa (köp en storlek större!). So what om du inte fick det här jobbet (se det som bra träning – nästa kanske blir ditt!). So what om ditt hår är kort och stripigt (du kanske är snäll och frisk istället). So what om folk på insta ser ut att ha det så bra (gå en solskenspromenad istället – lyssna på en bra podd!).

Alltså nu låter det här som om jag tror att jag är någon frikkin’ Dalai Lama (urk), men här och nu blir inte bättre av att vi lägger vår tid på att jämföra oss med andra (eller med ett våldsamt pressat framtidsjag, för den delen). Men här och nu blir definitivt bättre om vi istället tänker: Vad kan jag göra för kul i dag för att göra dagen så bra som möjligt?

Om jag kanske gick på loppis! Om jag kanske städade min garderob i sällskap av en stor kaffe! Om jag gick ut till parken med barnen! Youtube-yogade! Gick till bibban! Yes!

Eller om jag helt enkelt kanske lade mig ner i soffan och läste en bok.

Så jäkla ledsamt det här med att vi tror att en massa yttre (och ofta befängda) omständigheter ska göra oss så mycket gladare.

Trött på det.

Faktiskt.

2018-09-30 11.34.15 1.jpg

Prova nåt nytt: En accepterande inställning, till exempel. Eller skateboard.

Ibland vill man inte ens läsa en bok.

peaceful.jpg

Kanske var det här den bloggfattigaste veckan i mannaminne. Kvällarna, när jag normalt brukar blogga, slukades av jobb. Och sedan är det ursvårt att komma igång igen. Speciellt efter den förra diskussionen där jag lite föll av kärran mot slutet. Hade så mycket att göra på jobbet, att jag till slut gav upp på att svara på kommentarer. Wow, det kom så många!

Meeen misströsta icke. Vi ska nog komma tillbaka till den diskussionen (herregud, så det finns mycket att tala om!). Någon kväll slog det mig att jag borde bjuda in representanter från alla partier och ordna en riktig hejdundrande föräldrafest på kontoret där vi skulle kunna prata om den här frågan. Bjuda in alla österbottniska morsor och farsor och bloggare och samhällsdebattörer och så skulle vi berätta för alla hur vi skulle vilja ha det. Vet inte heller riktigt exakt var alla partier står i den här frågan. Här finns så många aspekter att belysa. Jag skulle vilja att det här skulle bli en av de riktigt stora valfrågorna (ändå blir det säkert nå tråkigt). Men ja ja ja, har så många jobbprojekt att slutföra just nu, så det får bli en annan gång. Och än är det långt till val!

Red suede shoes.jpg

I mitt flöde ser jag nästan uteslutande bilder från Bokmässan i Göteborg. Övriga år har jag känt ett sånt besynnerligt sug efter att åka. I år är jag så ofantligt glad att jag bara får ligga här i soffan den här helgen. Behövde få en riktigt lugn dag där jag bara får göra lustfyllda saker och vila. Tänker konsekvent vägra att öppna mejlen och jobba. Tänker inte ens läsa en bok. Kanske inte ens gå ut. Ljuvligt! Skorna under soffan vittnar om att jag var ute en sväng igår efter jobbet med kompisar på ett event på Gustav Wasa. Det var kul, men resten av helgen ska jag bara zzzzzzzz.

Som grädden på moset har jag lite problem med mina fötter. De gillar inte riktigt att jag springer på asfalt. Måste hitta mjukare underlag. Just nu känns de nästan lite överansträngda. Vilken lycka – inte ens träna måste man! Aj aj aj. Häll upp mer kaffe! Här ska det latas!

Varför ska vi själva få välja om vi är så dåliga på att göra det?

Wow, jag blev överraskad efter mitt senaste blogginlägg!

Eller kanske egentligen mest förvånad över att det var några här som inte välkomnar en reform kring föräldraledigheten i Finland. Nu är jag kanske inte den mest insatta i den här frågan, men för mig har 6+6+6-modellen känts som det enda självklara valet inför framtiden. Jag tycker det känns lite lame att vi alltid fastnar i ”familjerna ska få välja själva” – och så var det med den saken.

Istället skulle vi kunna djupandas i en påse och öppna upp lite mer kring den här frågan. Varför ska vi egentligen få välja själva när majoriteten av oss väljer så.. ja, så ojämställt? Så som vi alltid har gjort? Tänk om vi skulle få till en riktigt konstruktiv diskussion här och nu!

Jag skulle gärna se att vi införde lite mer svensk flexibilitet in i vårt system. En reform som inte bara innefattar babytiden, utan också skulle omspänna småbarnspedagogiken (fatta att svenska barn från tre år uppåt får vara 525 timmar gratis på dagis per år – det betyder ungefär tre timmar per dag!). För att inte glömma större möjlighet till flextider för föräldrar!

Nu blev det ju ingen reform under den här regeringsperioden (Sannfinländarna var ju – föga överraskande – mycket bestämda i sitt motstånd till förändringar i föräldraledigheterna – Centern likaså). Men nästa år har vi nya val!

6+6+6-modellen går ut på att göra om hela föräldraledigheten så den skulle förlängas till 18 månader. En sex månaders period skulle användas av mamman, en av pappan och den tredje skulle föräldrarna kunna dela mellan sig som de vill.

Att öronmärka en period för papporna har stött på överraskande mycket motstånd (återigen: ”familjerna ska fritt få välja!”). But I could not help but wonder: Hur mycket är ”det fria valet” i praktiken baserat på könsfördelningen av arbetet och dess historia? I många familjer är det självklart att mamman använder ledigheterna (strukturer är som känt osynliga).

Det är ju egentligen oss kvinnor det handlar om! Så ser jag på hela den här diskussionen. Vi behöver en reform för att förbättra kvinnors villkor i Finland. Nu och i framtiden. Som sporrar jämställdhet, satsar på småbarnspedagogiken och lyfter kvinnors position på arbetsmarknaden.

20–44-åriga kvinnor har en tio procent lägre sysselsättningsgrad i Finland jämfört med Sverige. Att det förekommer stora skillnader mellan kvinnor och män på den finska arbetsmarknaden kan härledas till just vårt nuvarande familjeledighetssystem. Kvinnor halkar efter och pensionen lider (högst sannolikt kommer pensionen att sjunka ytterligare innan vi kommer dit – ska inte gå in på antalet fattiga, kvinnliga pensionärer i dag – men kanske ändå något att ha i bakhuvudet: hur vill vi ha det om 30-40 år?)

Men baaarnen då? Brukar någon alltid undra.  Jag själv inklusive. Därför är jag också för en kvalitativ småbarnspedagogik – i synnerhet om den är gratis och oberoende av föräldrarnas ekonomiska ställning. Att satsa på barnen så som de konservativa partierna ser på det  (genom att hålla mammorna hemma) är att göra det på kvinnornas bekostnad. Det känns inte som ett modernt land på väg in i framtiden.

I nuläget lyfter mammor 98 procent av dagpenningarna för familjeledighet. Det har knappt ändrats alls under de närmaste 20 åren. Läste någonstans att det tar 200 år innan vi når break even i den här takten.

Jag förstår att det känns läskigt att reformera någonting ”som har fungerat bra”, men sanningen är ju den att det inte alls har funkat så bra. Jag skulle vilja ha en reform som bygger på att göra det bra för barnen, som uppmuntrar pappor att ta mer ansvar på hemmaplan och som sporrar mammors karriärutveckling.

Också för sådana här vanlisar som du och jag!

Som trots allt tycker att familjen är allt.

IMG_3502