Holidays are over.

 

Härmed är julfirandet för mitt vidkommande över. Jag erhöll en oväntad rejäl dos uppskattade julklappar. Sambon och jag hade ju redan emottagit en läderfotölj, en stor summa cash och en Teneriffa-resa. Aldrig hade jag trott att jag ytterligare förtjänade dessa juveler. I paketen fanns en hushållsmaskin med bl.a juicepress, Fiskars-knivar, maffig ljusstake i metall, babykläder, böcker och en massa annat som värmde i hjärtat. Utöver det fick jag julmat så det förslog. Jag frossade i den för gravida kvinnor förbjudna frukten gravad lax. Oh Lord vad jag tog i när det kom till resten av fiskbordet. Att jag därtill lyckades klämma ner lådorna och julkalkonen plus en dos apelsinris är värt beröm. Bör också noteras att jag har ett barn i magen. Min mage rymmer bevisligen hela kvarteret. Hos oss infann sig familjen, Lottas sambo, farmor, farfar, mormor och morfar. Det var gemytligt. Och för första gången lyckades jag undvika Svensson, Svenssons julavsnitt i TV:n. Det har inte hänt på 10 år.

Tidigare idag besökte jag Karin, Magnus och Erik i Starkom. Jag hade tänkt joina dem på fest hos Magnus i Österby senare, men det var svårt att slita sig från morföräldrarnas julbord, dessutom agerade jag kusk åt mina vinpimplande föräldrar, så det blev tyvärr ingenting. Inte heller hade jag någon lust att åka via Kinnaris förfest i Karis. På hemvägen körde jag via Karis centrum för att beskåda Affes-kön som var en smärre kobra. Jag kände faktiskt ingen större avundsjuka. Istället fick jag åka hem och äta och mysa framför TV:n med den blivande mommon och moffan. Nu saknar jag min sambo som har haft en förfärligt tung helg i arbetets tecken. På torsdag åker jag hem igen. Mitt eget hem, halleluja!

Bland annat farfars garage.

Igår kväll såg jag ett garage i TV:n. En absurd känsla vällde upp inom mig. Jag började tänka på farfars garage som luktar så där underbart av bensin och bildelar och verktyg och plötsligt fick jag en sådan obeskrivlig lust för att åka iväg och tanka. Så otroooligt mycket ville jag dra bensindoft djupt ner i mina lungor. Tyvärr var klockan sent, kanske 2 på natten, vilket tyvärr omöjliggjorde en tur till Shell. Så hela natten låg jag och längtade efter farfars garage och dess underbara doft. Jag undrar om jag i framtiden skall förvandlas till de gravida kvinnor som dyker ner i blomkrukan och tuggar i sig mylla (jo, det finns faktiskt såna som gör så) eller eventuellt slås av ett oemotståndligt behov av att slicka på betongväggar. You never know.

Kanske ni läste på Aftonbladet för en tid sedan hur vanligt det har blivit att man åker på babymoon (hur jävla fånig benämning är inte det?). Alltså att par åker iväg på en resa innan barnet anländer. Jag tjatade mycket om att åka iväg på en resa i höstas men det blev aldrig av. Som känt skall ju ett 10-tal av mina vänner åka iväg till Teneriffa efter årsskiftet, likaså fick jag höra att mina föräldrar och morföräldrar skulle befinna sig på samma plats, samma tid. Min sambo och jag slog slag i saken och bokade en resa dit vi också. Men det får ni inte säga åt min mormor & morfar. Vi tänkte överraska dem på plats. Men attans vad skönt att äntligen få uppleva sol och bad eftersom min senaste sommar spenderades med huvudet i toaletten.



Nu är det jullov. Jag åker till Karis och firar juletider på söndag. Vilken fröjd med julmat. Happy holidays, my friends.

Don't you leave me.

I rädslan för att alla mina bloggläsare snart skall överge mig måste jag leverera en mellanrapport. Det var länge sedan jag spottade ut fler än tre meningar. Men mina vänner, the time has come.

Min mage har förvandlats till en gravidmage. Först nu kan jag faktiskt säga att den ser gravid ut. Nu går det inte längre att dra in den så att jag ser normal ut. Nope, den rundar ut ovanför byxlinningen. Inte ens när jag ligger försvinner den. Dock kan jag faktiskt inte säga att jag har påverkats särskilt mycket psykiskt. Jag trodde faktiskt att jag skulle bli ett hormonmonster av rang, med tanke på mina hysteriska fjortisutbrott som p-piller-dramaqueen i tonåren. En kväll häromveckan trodde jag att det the big hormonutbrott med stort H hade anlänt. Jag var ledsen och deprimerad utan orsak. Jag meddelade åt Sami att han måste vara snäll med mig annars börjar jag gråta, för jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken och hade så gjort några timmar redan. Jag var oerhört chockerad över det faktum att tillvaron faktiskt kan kännas så där rysligt hopplös helt utan anledning. Livet kändes så patetiskt sorgligt att jag för att bli kvitt mina depressionstankar gick till sängs och halvt snyftade mig till sömns. Lyckligtvis var jag på ett strålande humör följande morgon och insåg att life is good. Jag hade bara haft en släng av hormonsjukan. Men förutom den ynkliga depressionen har mitt humör varit skrämmande stabilt.

 


I takt med att magen har ökat i volym och kroppshyddan lagt på sig 5 kg har jag räknat ut att vi inte ens har 100 dagar kvar av frihet. Jag tror faktiskt inte att jag har insett vilken omvälvande soppa vårt för tillfället så rofyllda liv kommer att förvandlas till. Antagligen kommer jag den första tiden att vara så fruktansvärt chockerad att jag börjar leta efter första bästa ställe att återlämna barnet till. ”Jag viiiilll inte, jag har åååångrat mig”. Men samtidigt börjar allting kännas så mycket mer verkligt nu när allting närmar sig. Och när jag tänker närmare på saken så längtar jag nog oerhört efter vårt barn. Har ändå svårt att smälta tanken på en minimal människa som är min och Samis. Att det faktiskt skall komma en person som är vår, en som vi faktiskt får behålla. Jag fattar inte hur Emmi & Anders kan se på Melwin utan att tappa förståndet. För övrigt är han den mest bedårande lillkidden jag påträfffat på evigheter. Nog har jag väl sagt att jag är säker på att vår ungi är en flicka? Hon sparkar i alla fall som en kärring.


Det här fick ni nöja er med för den här gången! Puss


Fredagsbloggen.

Hallådär mina kära. Mitt ordförråd och min formuleringsvilja är ur bruk. Jag nöjer mig med en bild för att stilla er otröstliga saknad efter mig.

Nu är jag så här fläskig runt magen. Jag har en så äcklig porrstjärnegrimas att jag inte kan avslöja mitt ansikte. Vi går snart mot v.27 och jag knappa 4 kg tjockare.

Yes.

 

Usch, jag har förvandlats till en tråkbloggare. Det är något som grämer mig djupt in i själen. Men kanske vi köper en ny dator till jul eller nåt. Förövrigt är min mage gravid. Ungen sparkar som en galning. Jag kan bli så frrrruktansvärt irriterad när jag skall sova och han/hon inte kan ligga still, så får jag ligga där sömnlös och stirra i taket. Men det är väl nåt man så småningom får vänja sig vid. Jag är ju ändå i sjätte månaden. Peace out.

Två nostalgiska tillbakablickar.

 

När jag rotade på mitt USB-minne fann jag två bilder gömda i en mapp. Jag undrar egentligen varför. Varför just dessa två?

Min vän Daniela och jag

Det här är jag och min väninna Daniela när vi förfestar hos Rönnbergs i Karis. Antagligen styr vi stegen mot Affes.

En gång på Restaurang Gustav Wasa var min mor och Nathalié lidrigt övertända. Det resulterade i denna förträffliga bild.

Konstigt.

Min far och min sambo.

 

Jag vet inte varför, men när jag låg ensam i min säng igårkväll började min hjärna gå i sällsynta banor. Jag började tänka på likheterna mellan min far och min pojkvän. Min far är säkerligen en älskvärd make på många sätt och vis, men jag skulle såklart hellre dö än sätta mig själv i min mors position. Dock ertappades jag med att lista upp sisådär tvåhundra tusen egenskaper som både min sambo och min far besitter. De är så likadana sist och slutligen, att jag hade svårt att somna.

Båda är till sättet mycket lugna och behagliga, men har en tendens att koka över någon gång i veckan och bli heta som en skogsfinne. De kan t.ex bli så där ofattbart hysteriska när de ska plocka in i diskmaskinen och det sista glaset inte ryms in. Då river de frustrerat ut all smutsig disk ur diskmaskinen och radar om allting några gånger med röken sprudlande ur öronen och djävulen i ögonen, så att det sista glaset definitivt ryms in. Och med god marginal. Själv står man där med ögonen som tefat och fattar inte hur en människa kan elda upp sig så mycket för ingenting.

Utöver detta är de båda männen överdrivet sportintresserade till tusen och har därmed en mycket varm relation till text-TV. Det finns dessutom ingen gräns för vilka idrottsgrenar dessa två kan utöva. Speciellt inom alla bollsporter finns en chans att skina. Och när de väl spelar är det på blodigt allvar. Skam den som ger sig. Något som också förenar dessa två män är deras höh höh-humor. Och man måste påminna dem många gånger i veckan att ”du ÄR INTE rolig”. Därtill är de båda mycket rättvisa, håller sig till vissa principer och är överlag rätt schyssta mot sina medmänniskor. Hemskt sällan finns det människor som verkligen avskyr pappa eller Sami. Jag tror det är svårt. Det är t.ex mycket lättare att avsky mig. Jag är mera en sådan person som man kan bilda sig ett hat mot. Och så är de båda mycket hjälpsamma till sin karaktär. Båda har dessutom skaffat sig ett yrke där de får tjäna samhället och människorna däri. Så ädelt, ack så ädelt.

Jag kan egentligen fortsätta hur länge som helst. Men en sak undrar jag över något fruktansvärt. Är pappa mot mamma, så som Sami är mot mig? Alltså när dom är ensamma där hemma i Sannäs nu. Jag undrar om det är spännande att vara gift med min pappa. Det här funderade jag alltså på igårkväll. Till sist måsta jag verkligen ifrågasätta mig själv: ”Vad håller jag egentligen på med?”. Kanske jag är på väg att bli galen. Men jag älskar ju ändå Sami och pappa Peter.

Månadens highs.

 

Det finns så mycket man tycker om. Jag skall redogöra för några oktoberfavoriter 2007. Jag älskar det faktum att det är okej att gå runt i tights och strumpbyxor dygnet runt. Som gravid är man så tacksam, så tacksam. Jag tänker på det horrorscenario som skulle uppstå för mig om modet bara favoriserade jeans och åter jeans och hårda byxmaterial. Jag skulle bli sunkkärring på heltid. Nu kör jag bara halvtid. Jag älskar kinamat. Jag har en stor förkärlek till Eva Dahlgren, eftersom det påminner mig om förr. Jag känner en stor dragning till skog och skärgård just nu. Tyvärr kommer mitt skogsbegär inte att tillfredsställas på länge. Jag har nästan fiilis för att fara och tälta.

Jag börjar bli uppspelt vid tanken på att jag har halva graviditeten bakom mig. Vecka 20 är igång. Jag har ett gott öga för stora, varma halsdukar och mössor. Jag älskar min Sunes Sommar-DVD. Helt fenomenal film. Jag kan dricka hur mycket Fun Light-blandsaft med smak av lime och citron som helst. Jag brinner av iver för att få inreda ett barnrum. Jag kan läsa ihjäl mig på Marian Keyes och diverse gravid/barn-böcker. Jag älskar min nya stora tavla bestående av ett ark av feminist-tapeten. Det är kul att jag har kunnat börja dricka en kopp kaffe nu som då utan att drabbas av överdrivna obehag.

Jag är glad över att jag är så lyckligt lottad att jag har alla syskon, föräldrar, morföräldrar och farföräldrar kvar i livet. Jag är lyckligt lottad som har en så underbart go sambo som aldrig tröttnar på mig. Jag är lyckligt lottad som har en bastu i vår lägenhet. Lika lycklig är jag över diskmaskinen. Och tvättmaskinen. Och torktumlaren. Och så är jag lycklig över att jag bor i samma hus som min skola. Och så är jag glad över att vi bor vid vattnet. Och att jag bor i Vasa och inte i Varkaus, Järvenpää eller Laihia.

Jag älskar Vischy och Lars Winnerbäck. Eventuellt i kombination. Jag tycker pinsamt mycket om finlandssvenska filmer. Exempelvis Colorado Avenue. Bara för att finlandssvenskar är så mysiga när dom försöker göra film. Jag har ständig himo på mannagrynsgröt. Det är så förbannat gott med kanel, socker och smör. Man kan typ äta hur myky som helst. Jag tycker så otroligt om när min sambo anländer hem efter ett tröttsamt nattskift klockan 8, kramas lite och somnar som ett barn. Då brukar jag betrakta honom och konstatera att han är så fruktansvärt söt. Allt för söt för att till vardags agera respektingivande polisman.

Helgsammanfattning.

 

Under helgen var min syster och hennes sambo på besök i Vasa. De är ju av det lugnare slaget, så vi hade en rätt mysig och stillsam helg innehållande lite bowling, fotboll, promenader, restaurangbesök och film. Det är dock inte länge tills jag får återse dem. Jag åker hem till västnyland om två veckor när Sami flyger iväg till England för att beskåda diverse fotbollsmatcher. I Karis skall jag äta Knäppen-kebab. Därtill skall min mor ta mig till IKEA och andra shoppingparadis, som inte finns att finna här i väster. Jag tror jag skall inhandla mina första barnprylar då. Ännu finns här inga tecken på att en baby skall flytta in i mars.

Nu återstår tre dagars ensamhet och tystnad här i hemmet. Min älskade sambo har flytt iväg till Tammerfors med poliserna. Där skall det utkämpas landskamper i futsal, dvs innefotboll. Jag tror jag skall slå igång en storslagen höststädning. Jag känner att det kliar i mina städfingrar. Det är sällsynt, ack så sällsynt. Eftersom min spis fortfarande är ur bruk skall jag mätta min sparkande mage med en smarrig dos av mikro-makaronilåda. Jag hör hur ni suktar avundsjukt.

En söndrig spis och en mage.

 

Jag skall härmed tråka ut er med ett stycke dåligt humör, för att sedan övergå till gladare toner. Den här dagen har på många sätt varit vidrig. För det första avstod jag från att gå till morgonens lektion. Jag skolkade för att få sova. När jag väl vaknade var jag så hungrig att jag måste spy. Därefter var jag tvungen att tala finska i telefonen när Sami hörde på. Det hatar jag verkligen. Jag tror nämligen att han hånskrattar inombords och tänker att jag är pinsamt dålig på finska, fastän han påstår att han inte gör det. Orsaken till att jag pratade finska i telefonen är för att vår spis/ugn är sönder, och kommer att vara det i en hel vecka. Nam nam med mikromat i 7 långa dagar. Sedan kom posten och ett brev från Kela. Jag har förlorat mitt bostadsbidrag. Min sambo förtjänar för mycket. Det är förjävligt. Jag måste börja jobba igen för att ha råd med hyran. Fast det går ju inte, för jag har redan förtjänat allt vad jag får det här året. Jag måste alltså gå i konkurs. Ack alla dessa motgångar.

Men något gott kommer ju alltid med det onda, som man kan uttrycka sig om man är lillgammal. Jag fick i alla fall slänga i mig ett litet paket med chokladrussin. Jag fikade på Café August med Pappers österbottenredaktion. Sami fick för första gången känna en spark ifrån magen. Och Nathalié lovade att ansluta sig till papperfamiljen och börja blogga med oss alla andra. Alltid något!

Jag är himla tråkig på det viset att jag aldrig lägger upp bilder på min blogg, som många andra hurtiga personer brukar. Men idag kände jag mig inspirerad. Jag försökte och försökte och försökte ladda upp några efterfrågade magbilder här på sidan, men något fel uppstod hela tiden. Därför tycker jag du skall ta en titt på samma bilder på Pixbox, som du kan finna här: http://www.pixbox.se/alb_show_id587542_page0.html. Så här ser jag alltså ut i femte månaden. Min mage är verkligen ingen vacker, rund och söt sak. Den är mest bara hårig, kantig och långt nere. Men det är en värdslig sak, sa Karlsson – han på taket.

 

En avreaktion.

 

Fast jag till synes kanske verkar vara en ganska kall och hård gravidhagga, så finns det stunder då jag förvandlas till en synnerligen defensiv softis gällande min graviditet. Jag fick häromdagen höra om en gammal bekant från Västnyland som hade uttryckt sin bristande förståelse för min plötsliga graviditet. Hon kunde inte förstå ”hur jag kan vara så dum och inte skydda mig tillräckligt om jag ändå inte vill ha barn”. Hon skulle ”minsann skaffa sig ett jobb och fasta inkomster innan hon ens skulle komma på tanken på barn”. Av någon anledning gör den här personen mig så frrruktansvärt irriterad att jag härmed vill passa på att klargöra några enstaka faktum. Trots att vårt barn inte var ett planerat barn, så betyder det inte på något sätt att det vore ett oönskat misstag. Jag har väl aldrig sagt att jag inte vill ha barn. Tvärtom. Och gällande det faktum att jag fortfarande är studerande, så har det faktiskt ingen betydelse. Vem säger att det skadar att ta en paus och sedan fortsätta igen när tiden är inne? Kanske jag rent utsagt lär mig något på vägen. Jag blir förbannat störd när en del kör hårt med sina förutfattade meningar och riktlinjer på hur detskall vara. Man behöver ju nödvändigtvis inte ha jobb, villa, rymlig bil och en dreglande hund när man ror i land första ungen. Det går faktiskt himla suveränt så här också.

Och vid närmare eftertanke, vem skulle inte vilja ha den här spännande knodden som ständigt sparkar och svänger sig i magen på mig? Imorgon inleder jag min nittonde graviditetsvecka. Innan det skall jag och Sami passa på att avnjuta filmen Ganes på biografen i sällskap av de blivande föräldrarna Emmi & Anders, som förhoppningsvis får se sin son ploppa ut på måndag. Auf wienerschnitzel.

Ultraljudsdagen var kommen.

Efter mycket umgänge i barnpratskretsar den senaste tiden hade jag trissat upp mina förväntningar till tusen inför morgonens ultraljud. Förvisso anade jag att jag inte är den där övermoderliga mamman som förtjust skiner upp vid första anblicken på sitt barn och genast känner sig starkt bunden till det lilla livet där inne. Däremot hade alla försäkrat mig om att efter ultraljudet dååå, först dåå känner du att allt är verkligt. Nå väl, ultraljudsmorgonen var kommen och en sliten pappa hann just och just hem från nattskiftet innan det var dags att styra en nytvättad Audi mot Smedsbyvägen. Den manlige läkaren var av sällsynt pratsam art och informerade och guidade oss genom rundturen i min mage. Till vår stora lycka och förtjusning visade det sig att vårt barn verkar vara fullt frisk, inga som helst tecken på några skavanker. Han (som jag är så gott som bombsäker på att det är) har vuxit till sig och blivit hela 20cm lång och väger runt 250g. Trots denna fina morgon kan jag inte påstå att jag ändrade min inställning till graviditeten i märkbar utsträckning. Trots alla de bilder jag fick med mig hem. Trots att jag såg ett bultande hjärta, viftande händer, sparkande fötter och ett stort huvud. Jag kan fortfarande inte förstå att allt det där finns inuti mig. Det förblir overkligt ännu en tid…

Ännu en helg.

 

Under helgen gästades jag av tre gamla godingar från Västnyland. Pamela, Karin och Magnus anlände på fredagen och satte guldkant på mitt veckoslut. Pamela har jag inte sett på många år. Ändå känns det som om vi dagligen har pratats vid. Eftersom Pamela är en soon to be barnmorska kretsade helgens diskussioner mycket kring fenomenet graviditet. Det fanns absolut ingen hejd på samtalsämnet i fråga, och jag undrar hur mycket Magnus sist och slutligen njöt. Det var i alla fall ett rent nöje att återse allihopa och jag hoppas på att det inte dröjer lika länge tills nästa gång. Nästa gång bör inte vara Karins möhippa.

Igår samlades vi, ett 10-tal västnyländska flickor, för att fira Emmis snart övergående graviditet. Det var babyshower-dags. Vi åt så vi sprack, överräckte ett litet presentberg och samtalade om det snart anländande gossebarnet. Det utsatta datumet för förlossningen infaller om exakt en vecka och Emmi är utom sig av väntan. Håll tummarna för att han ploppar ut i förväg, så the mommy herself slipper lida!

Min artonde vecka fortsätter. Adjö.

( Tack Linda för brevet! Nathalié berättade lite news igår efter att du ringde, hoppas allt är okej! Snart får du komma hem. Ser du fram emot det? )

Det här med drömmar.

 

Det är så spännande det här med drömmar när man är gravid. Jag har nog aldrig varit så här sinnesjuk, metalt rubbad och tärd i psyket som jag är varje morgon när jag vaknar. Det senaste veckorna har jag drömt allt från att ha blivit jagad av förhistoriska, halvmeter långa kreaturer till att ha medverkat i porrfilm. Däremellan drömmer jag ofta om att jag blir ensamstående änka eller att jag föder barn med svåra och ovanliga missbildningar. Exempelvis att mitt älskade barn föds med tår i ansiktet, utan ögon och dylika hemskheter. Detta lär dock vara normalt. Aldrig kommer du att ha så fantasifulla drömmar som du upplever under graviditeten. Tyvärr är det inte allid så njutbart att vakna med gråten i halsen och upptäcka att du är äckligt kallsvettig och konstatera att din partner inte alls är på vidare bra morgon-trösthumör.

Pissråtta.

Jag skall fälla några tråkord om min graviditet, eftersom jag inte känner att något annat står mig varmt om hjärtat idag. Den senaste tiden har jag endast upplevt två bieffekter beträffande graviditeten. Jag gick på fest i helgen och somnade först vid 4-tiden på lördagsnatten. Dagen efter hade jag en sällan skådad kanonkrapula, dock utan intag av en endaste droppe alkohol. Men det är det här med tröttheten. Jag spydd t.o.m. Jag är så trött, så trött hela tiden. Jag kan sova mig igenom en hel vecka om jag så vill. Den andra krämpan är korsryggssmärtor. Jag går omkring och gnäller och gnäller och gnäller, för det gör så ooont. Jag är inte så positivt sinnad som man önskade att man var just nu. Jag fasar för hur oerhörda smärtorna skall bli när min mage blir BIG. Det här var faktiskt en blogg av det gnälligaste slaget.

 

Jag längtar till fredag för då kommer Karin och Pamela till Vasa för att förgylla min negativa tillvaro. Då skall jag bli lycklig som en knarkare.

Kaninkvinnan.

 

Här i huset mittemot bor en typ 23-årig kvinna som dagligen rastar sin kanin i koppel runt kvarteret. Jag tycker det ser så jävla fjantigt ut. Jag minns själv när vi pinade in våra kaniner (som vi hade för 10 år sedan) i koppel och dom blev helt tokiga. Dom sprang omkring som galningar och försökte strypa sig själv i kopplet i hopp om att slippa sitt miserabla öde. Hur som helst så förstår jag inte glädjen med en citykanin.

..och så var det bra igen.

 

Jag har haft en sådan där småasig vecka. Ni vet en sådan vecka när man bara har acne och man inte orkar vara sams med sin sambo. Den bör dock inte förväxlas med menstruation, eftersom det fenomenet är ett minne blott för en gravid ragata som jag. Idag rensade vi dock ut den förorenade luften som har spänt i atmosfären här på Strandgatan 3 de senaste dagarna. Det har osat av ångest och kyliga konversationer i vårt annars så trevliga hem. Efter lite skrik, ryslig irrrrrritation och tårdrypande kramar konstaterade vi att vi sist och slutligen älskar varandra obehärskat. Det känns som om 87 kg föll från mina axlar. Och i det ögonblicket var det dags för tentläsning. Åhhååjajaa.

Trist torsdag.

 

Jag mådde pyton när jag vaknade. Därför spydde jag några gånger istället för att spendera en normal torsdag. Till sist rev jag mig väkisin ur sängen och gick och handlade apelsiner och sånt med min sambo. Nu är jag ensam här hemma med en sällsynt rastlöshet som jag inte vet hur jag skall bota. Därför tyr jag mig till datorn i hopp om att finna något spännande att sysselsätta mig med.

Jag bär på en stor skam. Jag har fastnat för finska Big Brother. I själva verket tycker jag att det är så SKIT och att alla människor där är avskyvärda, men jag kan bara inte låta bli att lägga på SubTV varje dag klockan 22.00 eftersom jag inte har något bättre för mig just då. Allt dom pratar om är strunt, hela serien totalt meningslös och deltagarna så überfinnar. Jag borde straffas. Dock skäms jag inte för att jag dagligen avnjuter svenska Idol 2007.

Jag skall surfa på sista-minuten resor ikväll. Jag tycker att jag och Sami mycket väl skulle förtjäna lite kvalitetstid tillsammans. Aldrig någonsin har vi fått åka på semester ensamma. Och det tycker jag vi borde passa på att göra så länge vi ännu är bara vi två. Och så tycker jag förstås att jag förtjänar en liten trip som plåster på såren för att halva min sommar for till skit pga mitt sjukliga illamående. Sami får förstås åka på fotbollsresa till England i oktober, då tänker jag åka hem till Karis. Rättvist så det förslår.

Ajökens.

En sjutusans lättnad.

 

Jag har mången gång blivit tillfrågad om jag inte kunde lägga upp ett par gravid-mage-bilder här på bloggen. Dessa bilder har uteblivit pga av att det är fullkomligt onödigt att beskåda min mage i sitt nuvarande tillstånd. Den putar så pyttelite att ni i så fall var tvungna att använda er av förstoringsglas. Jag ser ut som jag normalt ser ut (med en extra ölmage på köpet). Jag återkommer när jag sväller på allvar. Annika däremot, hon har en rejäl hylla under sina svällande mjölkbomber, den kan beskådas på hennes blogg. Finns länk till henne under ”Länkar”.

Idag var jag ledig från skolan. Istället var jag hyperaktiv och fixade allt sådant som har blivit ogjort av ren och pur lathet. Hyreskontrakt, Kela, bibban, tentböcker, uppsägning av gymkort, dataproblem och allt fixade jag i ett nafs. Nu kan jag lugnt slänga mig i soffan och avnjuta en kväll av tentläsning och väntan på att min älskade konstapel anländer hem från arbete och fotboll. Och så ska jag äta ruispalat i määängder. Såklart.

Åååh så skönt.

Mommy

 

Idag tog jag mina första stapplande steg in i den okända mammavärlden. Efter att ha genomlidigt min första skoldag utan att andas, insåg jag slutligen att now is the time, jag måste köpa mammabyxor. Mina jeans är för trånga, oberoende om jag vill eller inte. Efter skoldagens slut begav jag mig till H&M´s mamma-avdelning för att utforska oupptäckta marker. Till 90% bestod innehållet av äckligt förutsägbara plagg som framkallade otäcka rysningar. Dock fann jag ett guldkorn bland många äckel, ett par svarta underbara byxor som jag kan dra upp till brösten om jag så vill. Det kändes som ett befriande mirakel när jag drog dem över höfterna utan att jag pusta och stånka i evigheter. Fuck vanliga byxor, jag har funnit en ny livskamrat. Dock är jag lite sorgsen över det faktum att jag inte är en av de många qute mommys som kan bära upp ett par hängselbyxor. Min gravida vän Annika har aldrig varit more kissable än när jag såg henne i hängselbyxor i somras. Jag börjar fnissa hysteriskt när jag föreställer mig själv dylika byxor. Jag är helt enkelt inte den där gulliga mammatypen.

Sorry!

 

Jag lät äckligt hatisk i mitt senaste inlägg. Det avspeglar inte riktigt mitt verkliga jag, som i dagens läge mår rätt så bra. Jag jobbade två dagar i början av veckan, men blev därefter sjukskriven. Jag är en sådan som man vanligtvis avskyr på en arbetsplats, en sån som alltid är ynklig och sjuk. Men jag var inte redo för att jobba ännu. Jag spydde lite här och där. Men när jag väl är hemma går allt mycket väl. Igår köpte jag hela sista säsongen av ”Sex & the city”. Jag och Nathalié stirrade i timtal. Det är ju så bra, så bra, så uttjatat bra. Sami har varit bortrest till Lahtis några dagar för att spela Polis-FM i fotboll. Ikväll anländer han hem igen. Därför skulle jag städa och feja här imorse, men jag blev inte helt klar för jag öppnade diskmaskinen och spydde därefter. Den luktade spunk. Därefter pausade jag med några avsnitt av Carrie & co. Sedan kände jag mig snuskig och tjock, så jag duschade, fönade håret och gick till biblioteket och mataffären. Det är så jävla fräscht utomhus den här tiden på året. Man blir som en ny äckligt frisk och fräsch människa varje gång man sticker ut huvudet genom ytterdörren. Jag känner att jag saknar den skarpa bloggtouchen nu. Jag pratar bara skit.