Torsdagsbloggen.

 

Jovars, jag har haft några dagars bloggpaus. Endast av den enkla anledningen att jag har fått ett återfall av illamående. En våg av spyor vällde över mig i förrgår igen. Muntert nu så här när man äntligen trodde helvetet var över.

I helgen skall jag för en gångs skull få uppleva lite festligheter i mitt annars så stillasittande liv. Janne och Hannas gemensamma 23-års fest på Oliver´s äger rum på lördagkväll och jag har bett till högre makter om att jag skall få vara frisk och pigg. Ett annat problem är dresscoden black & white. Vitt för the ladies och svart för männen. Jag äger ingen snygg vit outfit. Det betyder såväl att jag måste inhandla en.

Om det är något man borde göra oftare hemma hos Mannil-Jung, så är det grundliga genomgångar av kylskåpsinnehållet. Idag tog jag ut det mesta, sniffade på det och slängde bort det. Vi hade en hel del som knappast var ätligt ens förra månaden. Huuu. Därefter gick jag till affären och inhandlade en hel del yummie.

Igår såg vi filmen ”The Number 23” som många i min omgivning har prisat till skyhöga höjder. Den var helt okej, men inte mer. Alla andra filmer i Makuunis utbud har jag tyvärr avverkat.

Min mor Dana fyller idag. Stora gratulationer till min favoritmamm. Som present av mig kan hon fast få erhålla titeln ”Mommo” några månader i förväg.

What to eat or not to eat.

 

Eftersom min man är lite av en storsnusare befinner sig en snusdosa här brevid våran dator. Med jämna mellanrum blåser svaga snusvindar mot min näsa. Det är så fruktansvärt obehagligt. Likadant är det med kaffe. Sedan jag blev gravid har jag utvecklat ett ruggigt obehag mot dessa två onyttigheter. Tänk att det fanns tider då jag drack flera koppar kaffe per dag och att jag kunde tänka mig att placera en prilla under min stackars läpp. Jag förundras över hur man omedvetet kan bli så här hälsosamt lagd. Samma sak är det med alkohol. Jag som i vanliga fall sku dö för en kall lonkero med 6 kg is, känner nu riktigt avsmak för allt vad alkohol heter. Så himla praktiskt. Ack, vad livet vore plågsamt om jag natt och dag gick och suktade efter en korg med Kurko. Så där som man vanligtvis gör. (Mamma och mommo, jag SKÄMTAR!)

Idag gjorde jag underverk. Jag mixade vaniljglass, en massa jordgubbar, Marianne-karkkin och mjölk till en himmelsk röra. Det satt jag och pojkvännen och sörplade i oss medan vid kollade på Scatman-videor på YouTube. Fråga mig inte varför. Men oberoende vår sysselsättning, så var min milkshake som från ovan. Något jag faktiskt rekomenderar.

Som kronan på verket skall jag visa hur jag och Nathalié såg ut på min sista färd mellan bankautomaten och krogen, innan jag gick och blev på smällen. Oh, those were the days!


Hjärndöda söndagskonstateranden.

 

För några timmar sedan skrev jag ett måttligt långt blogginlägg (visserligen av mycket lågt intressevärde). När jag väl var klar och tryckte på publicera-knappen förvandlades ifrågavarande text till oigenkännliga tecken, till en jävla soppa helt enkelt. Jag vrålade några gånger och slog tangentbordet i pannan. Nu skall jag göra ett nytt försök. Lösningen på mitt problem lär vara att alltid lägga en tom rad innan den egentliga texten. Helppo nakki.

Jag konstaterade alltså tidigare ikväll att jag återigen har en ensam hemmakväll framför mig eftersom Samppa Lappelill är nere på stationen eller ut på nåt spännande äventyr. Jag har varit besynnerligt rastlös hela dagen. Bara stirrat på Carro Klüft i TV:n. Imorgon skall jag evetuellt börja jobba igen efter en månads sjukledighet. Jag har ju börjat må bra igen. Men idag fick jag ett konstigt återfall. Jag var snurrig i magen och spydde två gånger. Men det är som sagt bara pikku juttu i jämförelse med tidigare veckor. Tillika nyttigt med arbete igen. Jag har blivit förfärligt förslappad av den här soffpotatis-livsstilen. Jag t.o.m suckar när jag måst duscha varje dag. Du vet, så där som åldringarna på Mjölbolsta gör när dom måst tvätta sig en gång i veckan.

Jag har ett konstant begär just nu. Begäret stavas naturell yoghurt. Nån vacker dag dör jag säkerligen i överdos. I can´t liksom get enough. Däremot får jag kväljningar när någon ens nämner lördagskorv och surskorpor. Eventuellt beror det på att jag i ett mycket dåligt graviditetsskede livnärde mig på dessa två vidrigheter. Huga. Men hemgjord jordgubbsmilkshake sjunker LÄTT.

Vad är ett läckert flicknamn? Vad är ett småtufft pojknamn?

Villaavslutning för mig själv.

Eftersom jag inte desto mer hade förberett mig på att den här jävla villaavslutningen skulle infalla just idag, så får jag skylla mig själv och spendera den i all min ensamhet. Nathalié och Linda har rest iväg till Karis och mannen i mitt liv har för avsikt att spendera natten i polisbilen i arbetets tecken. I en småsmutsig lägenhet med begränsat innehåll i kylskåpet får jag fira i bitterhet.

I själva verket är jag inte så sur som jag låter. Jag tycker egentligen att det skall bli skönt, så skönt att ligga inne och agera soffpotatis. Jag borde bara pusha iväg mig till en mataffär.

Idag intervjuade jag Gemie / Jeppe Smedman till Pappers september-nummer. Det är det enda vettiga jag gjort idag. Plus att jag har konstaterat att min mage börjat puta litegrann (om man stirrar tillräckligt länge med vilja). Snart skall jag börja svälla har jag tänkt. Imorgon inleds min trettonde vecka. Tröstlöst long way to go.

Jag är sjukt lycklig över pågående friidrotts VM. Jag är i ässe dag och natt. Men nu känner jag behov efter iste´. Ajökens.

Hyvä fiilis fuck yeah.

Humöret har återkommit. Solen i mitt sinne skiner. Jag har t.o.m besökt stranden. Likväl har jag roadtripat i Jakobstad, haft årets första picnic, träffat vänner på stan, cyklat och shoppat och Gud vet vad de senaste dagarna. Jag är mig själv igen. Plus ett kilo tyngre än förra veckan. Jajjamensan. The happy days are back.

Nu sitter jag här i solskenet och lyssnar på Jeppe Smedmans ”Emily Road”. Honom skall jag för övrigt intervjua imorgon. På villaavslutningen. Det får bli en villaavslutning i stan. Jag orkar inte aktivera mig desto mer. Ikväll skall jag gå på bio med min älskade. Das war alles. Moro.

Hell yeah.

När jag och min gamla goda vän Karin var i lågstadieåldern hade vi ett stort intresse för att klippa och klistra. Jag tror inte att vi gjorde annat än satt i Karins rum i Starkom och bläddrade i gamla modemagasin och klippte ut sådant som föll i smaken. I diverse klippböcker gjorde vi exakt klart för hur våra framtida män, garderober, hem och barn skulle se ut. Jag minns att jag hyste en stor förkärlek till flicknamnet Stefanie. Helst ville jag ju nog att min kommande dotter skulle heta Cindy Stefanie. (Det här är ett sådant läge var jag störtrodnar över min egen pinsamhetsfaktor.) Antagligen ville jag säkert att hennes största intresse var någon form av lagsport eller att hon drömde om att bli popsångare. Det här tänkte jag på idag när jag fick nys om att Karin hade för avsikt att kopiera dessa pinsamheter åt mig. Huga.

Helgen var skön. Jag mår avsevärt mycket bättre nu när jag har avslutat antibiotikakuren. Idag har jag spytt bara en gång. Dessutom känner jag mig snäppet piggare och gladare. Idag drog mamma och pappa med mig till Kuntsi (museum för modern konst). Pappa köpte en rulle av den läckra feminist-tapeten. Jag skall få en enorm tavla av den, resten skall han tapetsera i utedasset i skären. Därefter åt vi lunch och så åkte de hem igen. Mamma har försett mig med en mixer så jag har redan gjort två variationer av svingod milkshake alá Linkku. Den här veckan skall bli veckan där allt vänder. Jag skall bli normala good mood-Linn (utan spyattacker, apati, konstant trötthet och ilska) + att jag har för avsikt att bege mig ut på en större shoppingtur efter mååånga veckors paus. Idag är jag nämligen första dagen i vecka 12. Halleluja.

Nu skall jag se klart Liverpool-Chelsea. Fridens liljor.

Ähh.

Jag tror detta blir en rätt så bloggfri helg eftersom mina föräldrar är på Vasabesök hos oss. Vi var snälla nog att låta mamma och pappa sova i vår underbara nya säng, medan vi själva trängdes kärleksfullt på bäddsoffan. Det enda överloppstäckte vi har är ett duntäcke. Hela natten kändes mest som en turkisk bastu i Sahara.

Igår fick mina föräldrar äran att se min Ronaldo till partner spela match i Maxmo. Tyvärr var det fruktansvärt kallt, så jag skakade  ännu flera timmar efteråt. Jag märker nu att jag inte har NÅGO vettigt att komma med. Farväl. Så welcome till Pampas, Daniela. Farväl.

Ibland vill det sig.

Idag var faktiskt en bättre dag än normalt. Dock vaknade jag redan före halv 8 eftersom jag drömde rysliga mardrömmar om att min syster Lotta drogs in i en båtpropeller och styptes till en plågsam död. Därav hade jag dålig fiilis hela morgonen, trots att Sami anlände hem från nattjobbet vid 9-tiden och överöste mig med morgonkramar. Då hade jag redan duschat och ätit cornflakes, hör och häpna! När han väl hade somnat böjde jag mig sedvanligt över toalettstolen och sköljde ur mig allt obehag. Jag har en svag känsla av att jag låter småbulimisk i tonen, men sanningen är den att jag aldrig mår så bra som när jag just har spytt. Sorgligt, men sant.

Resten av dagen låg jag inne och småsov, läste Wallander och slöade. Först vi 6-tiden klädde jag på mig. Då körde vi iväg till Sandviken för att se VIFK besegra KPV 2-0. Jag mådde halleluja första halvlek, sämre i andra och spydde i papperskorgen när jag steg innanför hemdörren. Resten av kvällen skall jag spendera framför TV:n, inga större ändringar här inte. Jag har för mig att jag är innehavare till gnällblogg numero uno. Dessutom har jag Vasas längsta naglar.

Må som kungar, mina vänner. Imorgon kommer mams och paps.

Hjärtljud och allmänt gnäll

(Inledningsvis vill jag tacka för de uppmuntrande kommentarerna jag emottagit. En liten tröst i min knäckande vardag.)

Idag blev jag lite gladare än normalt. Jag och Sami åkte till rådgivningen och fick lyssna på hjärtljud för första gången. 140 slag i minuten pumpade knodden. Nathalié, sann expert på området, hävdar då att jag kommer klämma ut en son. Babyn och magen mår ypperligt, men det gör inte mommy herself. Återigen hade jag tappat några kilon och har nu en vecka på mig att lägga på mig lite vikt innan jag antagligen blir intagen på avdelning. Fru Doktorn hävdade att hon levde på Opera-pizza under sin graviditet. Blotta tanken på pizza får mig dock att kräkas. Inget jag kommer att ägna mig åt. Tyvärr spydde jag magen tom från äpplen när jag kom hem från rådgivningen och jag själv tvivlar hårt på att jag kommer att öka märkbart i vikt under min försöksvecka.

Min mor och far från Finlands Paris besöker oss nu i helgen. Jag har mina onda aningar om att min mor har för avsikt att tvångsmata mig. Kanske det enda rätta i det här läget. Jag trodde aldrig att jag, the matmonster of all time, någonsin skulle få problem med att hålla mat nere. Just nu känns det faktiskt som om all mat i hela världen smakar dynga. Och jag som trodde att jag var positiv idag. Bullshit.

Another shitty day in Vasa

 

Jag vaknade av att min konstapel anlände hem efter sitt nattskift. Eftersom han då oftast lider av en smärre övertändhet tyckte han det var en bra idé att brotta omkring med mig i sängen, trots varningar från min sida att jag faktiskt var tom i magen. Detta ledde till att jag störtade in i badrummet, släppte en kanonspya, satte igång ett forsande näsblod och skrek en ful svordom. Resten av dagen framskred i samma mönster. Några spyor, några forsande blodströmmar ur näsan och ett jävla gnällande. Dessutom är jag sur för att det inte finns en endaste en ingrediens i vårt kylskåp som jag skulle kunna tänka mig äta. Dagens ljusglimt kom dock när jag ringde upp min farmor. Hon har fiilis när hon vill. Det är en egenskap som jag känner att jag desperat saknar.

Den bortglömda bloggen

Att sommarblogga är så gott som en total omöjlighet för mig, som tyvärr nog faller under titeln kvällsjobbande soldyrkare. Hela sommaren har hela bloggerihelvetet fallit i glömska. Dagarna har gått åt till diverse sommaraktiviteter och kvällarna till restaurangarbete. Detta betyder att jag senast bloggade någongång i maj. Kort och gått vill jag påstå att junidagarna tillbringade jag på Paradisebeachen, kvällarna på Strampen. Däremellan firade vi midsommar i Ekenäs, chillade och mådde fyrklöver. I juli hade Sami semester, jag svor över vädret och såg Metallica på Olympiastadion.

 

Där någonstans emellan blev jag också gravid. Yep, you heard me. På smällen crash boom bang. Ett helvete av spymaraton inleddes och jag såg inget ljus i tunneln. I skrivandets stund är jag inne på min fjärde raka vecka av spysjuka. Inte en endassssste eeeen dag på dessa 4 veckor har jag fått lugn och ro i strupen. Nope, allt jag äter skall upp tillbaka. Därav har jag stiftat en god bekantskap med bottnet på våran toalettstol.

Trots denna semi-depression är ingen lyckligare än jag. Lord knows att ingen i hela världen kommer att vara en råsötare daddy än Sami i mars. Efter 3 veckor av sjukledighet, 6 tappade kilon, krampande magmuskler, sönderfrätad hals och fruktansvärd tristess har jag dock lite svårt att visa det. Mina muskler har förtvinat av allt soffliggas och jag är så TRŖTT på mina egna tankar. Jag vill kunna vara ute utan att spy, vara på stranden, umgås, äta normalt och framförallt ha ork och lust att överhuvudtaget aktivera mig.

 

I alla fall har jag på känn att detta kommer att bli en spännande blogghöst innehållande ett stort antal hormonella utbrott, huvudlösa tankegångar och framförallt en fånigt stor dos av spänning och förväntan.

Auf wienerschnitzel.

Vårkänslorna till ära.

Idag har jag fräschat upp min rätt så stillastående blogg med en ny bild på mitt karistryne. Den gamla kändes rågammalt al&aagrave; hösten 2006.

Idag har jag gjort något som jag har längtat efter länge. Jag har nämligen gjort en adressförändring på Posten. Nu är jag officiellt skriven på våran kommande adress. Det återstår 8 dagar tills vårat paradis är färdigt. Jag är alldeles uppjagad av entusiasm. Men inte nog med det. Jag drar till Grekland på torsdag. Trots att jag inte har någon större lust att överföra hela flytthelvetet på min älsklings axlar. För övrigt är jag inne i en kanonperiod i mitt liv just nu. Mitt arbete på Strampen känns SŅ under kontroll, min mamma hälsar på mig imorgon, jag får snart en dunder-solbränna i sällskap av syster L8, min sambo är en sann drömprins och livet skiner i kapp med vårsolen.

…kyllä, elämä on laiffi.

 

Long time no write.

 

Just nu går det hårt för Linzucca. Jag har bara en ledig dag den här veckan. Dessutom har båda mina axlar gått och inflammerat sig. Ni kan ju gissa hur jag njuter på Strampen när jag får bära av och an på heavy-tallrikar. Jag vill hemskt ofta döda. Speciellt när nattliga kramper och avdomningar förekommer. Men jag har ju  en sjukling till partner också, så vi kan paja och tycka synd om varandra.

Denna lördag är jag konstigt nog ledig. Jag skall spendera eftermiddagen i Vörå och premiär-analysera min fotbollsgud till sambo. Tänk att jag aldrig någonsin har haft tillfälle att beskåda när han spelar fotis. Jag antar att han ser mig som en sällsynt dålig flickvän. Men nu skall jag ut och kika vad han går för! Och jag är SŅ i mitt ässe. Eat shit, Närpes Kraft.

På onsdag åker jag ner till Karis för att sedan följande dag dra vidare ner mot Grekland. Före det kommer min kära mami på arbetstrip till Vasa. Jag skall ta henne och min boyfriend till Stramps för att avnjuta en och annan läckerbit. Den som inte dricker ett glas Matua får stryk.

Nu skall jag gå ut i solskenet och promenera och lyssna till min mp3-spelare som är fulladdad med nya namilåtar. Powerwalk halleluja.

Bilder från modeshowen jag deltog i kan ses på fyra sidor. Och det gör du  här:   http://www.pixbox.se/alb_show_id376000_page0.html

Siksi

 

Den forna helgen innehållande 3 dagars vistelse i Botniahallen med ”Bend the rules”-showen samt jobb på vappen och första maj på Strampen har krossat min energi, rubbat mitt stabila psyke och tagit ifrån mig all ork.

Därför orkade jag inte blogga.

Nyrakad kille en måndagkväll.

 

I tonerna till min  partners rakmaskin skall jag spotta ur mig några mindre fyndiga uttal. Idag är det måndagkväll. Jag har gått i koma hela dagen. Jag var kanontrött imorse när jag skulle ta mig till SYH för att öva catwalk inför helgens modeshow. Jag vaknade aldrig till liv, trots att jag tränade, städade, tvättade och lyssnade till gamla klassiker hela dagen. Jag överväldigades av suberb kesäfiilis när Fred Johansons ”Smile, this is my selfportrait” ljöd ur min fula gredelina stereo. Det var dagens höjdpunkt.   Idag packade jag ner en massa grejer i väskor. Gud bevars vad jag avskyr att flytta. Ett himla förfärligt stressmoment. Speciellt när jag var så trött att jag slumrade till i fotöljen när jag skulle gallra i min halsbandslåda. Död åt sömnslösa nätter. Imorgon åker killen på landslagsläger. Jag får några dagar för mig själv. Just nu när jag som mest behöver hjälp att flytta bort från ghettot. Sweet.

Nu tystnade det i badrummet. My man  ser återigen stenhård och råsnygg ut i rakat hår. Yummie, säger Linn och dreglar.

Kort kort.

 

Imorse vaknade jag av att regnet piskade mot fönstret. Det var en mycket sorglig upptäckt eftersom jag hade planerat att spendera förmiddagen med att slöstrosa på stan i sällskap av mina vänninnor. Klockan 15.00 bör jag infinna mig på Strampen. Vi skall äta kick-off middag med hela personalen. Jag förväntar mig någon saltig bit att mmm:a till. Ett glas rödvin skall ju inte heller smaka fy skam. Ikväll är det även Wasa Sports Club fest på Sky. Dit skall jag gå efteråt. Likaså mina vänner. Linda har varit i sitt ekonomiska ässe hela veckan när hon har påmint mig om 1 euros cider mellan 21.00-00.00. Min fotbollskung till sambo skall även medverka i festligheterna i ett senare skede, när matchen är färdigspelad. Tyvärr får detta bli en kanonlugn utekväll för min del eftersom ca. 12 timmar jobb väntar imorgon. Mycket sorgligt.

Linn tackar för sig, lägger papiljotterna i håret och hoppas på en spännande afton. Näkemiin.

Några torsdagskonstateranden

 

Det återstår 21 dagar tills jag får slänga mina svettiga vinterkläder åt fanders och doppa mina odrägligt fula tår i Medelhavet. Min vinterbleka kroppshydda skall på sig ett rejält uppsving inför bikiniflash alá Sandö 07. Eventuellt skall jag även drinka en slibbig charterdrink och fotografera. För övrigt har jag aldrig varit i Grekland.

Inkommande lördag inleds mitt andra arbete på Strampen. Jag kommer att löpa amok mellan Oliver´s och the Stramp resten av sommaren. Igen.

Inom 26 dagar blir mitt kommande hem färdigt. Jag och sambon är utom oss av iver. Vi drömmer om ett köksbord för 4 personer i grovt, mörkt trä som befinner sig i Stenhaga. Snart är det vårt. Likväl skall vi få slumra in i en ny säng och vila ögonen på en 37 tums TV. Ack detta wunderbara liv.

Trots den lugna och harmoniska bartender jag i grund och botten är, finns det stunder då jag vill avliva. Jag fullkomligt avskyr människor som viftar med pengar i hopp om att få beställa snabbare. Jag slöar med flit och spottar tysta svordomar i mitt stilla sinne.

Linkku återgår till tentläsning och inväntar sin konstapel som snart trycker nyckeln i låset och återvänder från arbetet. Ajöss.

Familytime in Karis.

 

Efter drygt tre månader av vistelse i pampuschland har jag återvänt till Karis för en 5 dagars visit. Än en gång konstaterade jag att så gott som allting är sig på pricken likt. Dock inget negativt med det. Däremot gladdes jag för systeris skull som funnit en genomnice man, som jag nu hade äran att träffa. Likt sin syster föll även hon för en polisman. Tillika förvånansvärt löjligt, men ack så fiilis. Tillsammans med modern har vi kommit fram till att vi troligen hade en besynnerligt otrygg uppväxt eftersom vi nu båda dras till beskyddande mansgestalter 😉 Nämen allvarligt så har syster gjort ett bra val. Nästan lika perfekt val som jag.

Min mamma och pappa har köpt fyra biljetter till Metallica i juli. Jag och pojkvännen fick två. Hell yeah, sa vi. Syster och hennes kille är också på väg. Jag undrar om pappa ska headbanga.

Jag hade tänkt sola på vår nybyggda terass under min vistelse här i söder. Varför skiner inte solen? Jag måste hitta på andra aktiviteter. Igår shoppade jag med mormor, cruisade med morfar, åt gröt made by Mats och pratade med min Vöråprins. Idag skall jag besöka farmodern och farfadern i hopp om ett sött bakverk att lägga på bikinikroppen.

Nu skall jag surfa efter ett par passliga Chanel-shades inför terassäsongen. Och eventuellt ägna en tanke åt det kommande sambolivet, som jag så sjukligt längtar efter.

Adios homies.

 

Modeshower och syskonresor.

Och så gick ännu en vecka utan att jag hann skriva en blogg. Jag undrar hur jag gjorde under de perioder då jag bloggade så gott som varje dag.

Under helgen inföll Pampas nationaldag och alla dess aktiviteter. Jag jobbade mestadels och fick endast bevittna förstörelsen ur ett nyktert perspektiv från fel sida av baren. Fast i och för sig är jag inte helt säker om jag hade varit så pigg på att stå framför baren iklädd en fånig halare och dra en tre-dagars-putki. Nä faktiskt inte. Istället sålde jag drinkar som en tok och undrade hur folk utsätter sig för att dansa ensam på ett bord och åla och kråma sig för sig själv. Ytterst generad vore jag dagen efter.

Snart reser jag och min syster till Grekland på syskonkvalitetstid. Skönt att inleda våren och sommaren med en rejäl solbränna. Halleluja.

Jag drömmer ofta om att min blivande sambo dör i tjänsten. Det gjorde jag även idag och vaknade fullkomligt olycklig och svettig. När han inte låg brevid mig som han brukar blev jag totalt panikslagen, men jag kom slutligen fram till att han reste iväg på arbetstrip tidigt samma morgon. Jag har en god förmåga i att alltid minnas mina drömmar. Det är som att gå på nattlig bio. Always funny.

Ikväll skall jag öva inför modeshow – Bend the rules. Jag är kanonfånig på en catwalk har jag för mig. Hur skall jag ta mig ur?

 

Måndagsbloggen

Den nya veckan skall härmed inledas med en blogg. Jag har en ledig måndag idag. Därför sitter jag framför min pojkväns snuskigt långsamma  dator och försöker kläcka ur mig något halvlustigt.

 

Helgen är alltså förbi. På fredag var jag småsugen på en iskall lonkero. I sällskap av Tix och Sami traskade vi iväg till Oliver´s för av avnjuta en sådan. Eventuellt två. Kanske tre.  Det var evigheter sedan jag senast unnade mig själv lite festligheter, så vi fortsatte t.o.m vidare till Fontana. Där var det heeelt okay också. För att avsluta kvällen på ett värdigt sätt kilade vi in till McDonalds på hemvägen. En ordentlig helkväll som bidrog till att jag sov till 14.00 följande dag, innan jag och boysen körde till Botniahallen för att kontrollera VIFK:arnas vårform.

 

Lördagkvällen tillbringade jag med Sami. Vi  åt franskisar och knackkorv och njöt som idioter. Igår, söndag, skrev vi på kontraktet för våran drömapartment som blir klar i maj. Vi var löjligt nöjda. Därefter körde Sami på match och jag deltog i baarimestaruuskisat -07  i bowling. Oliver´s Inn deltog med Krista, Feki, Janne och jag. Vi vann första omgången, men slutade olyckligtvis bara fjärde i finalen. Dock en goodie insats med tanke på att ca 20 lag deltog.

 

Detta var alltså min helg. Nu väntar en ryslig vecka – pampasveckan. Mycket jobb, little time. Anna mun kaikki kestää.

Här kommer jag.

Jag skyller alltid på tidsbrist när jag inte bloggar. Idag har jag inte tidsbrist. Tvärtom. Jag har brist på sysselsättning och är fem före att explodera av rastlöshet. Jag är ensam hemma hos min hardworking boy, som är ute på polisuppdrag.

Jag tänkte tidigare att jag skulle köpa nåt yummie att äta eftersom jag skulle spendera hela kvällen framför tv:n. Av någon anledning fick jag ett sjukt behov av ananas när jag slött strövade omkring i rea-paradiset Minimani i Vöråstan. Jag köpte en och slukade en hel ananas inom loppet av en timme. Det ångrar jag nu bittert. Jag har rysliga smärtor i muntaket och det kliar idiotiskt i munnen. Someone, please kill me.

På sportlovet var jag på Åland. Jag hälsade på min gode vän Jonas. Sedan dess har jag inte provat på nattlivet. De senaste 3 veckorna har jag varit duktig och jobbat bort helgerna eller spenderat dem i famnen på Sami. Imorgon skall jag äntligen få avnjuta en läskande, iskall lonkero. Ack, va jag har väntat. Oliver´s Inn imorgon everybody. Pelle Pop är i stan.

Jag är på jakt efter en vårjacka. Jag har letat med ljus och lykta efter en tunnare och fräschare sak nu när det så småningom börjar dofta bränd asfalt. Idag kvittrade fåglarna riktit fånigt utanför Samis. Våren gör intrång. Men var fan gömmer sig jackan?

Min inredningsiver har snart nått kulmen. Vi skall besöka vårt blivande hem på strandgatan 3 på söndagen för att skriva kontrakt. Jag har fortfarande inte fattat att det här är sant. Småsak det här med att vi har fått drömmarnas lägenhet, men gooosh vilken 10-poängare till sambo.

Jag skall avsluta dagens skriverier med att uppmana alla finländare att imorgon (first thing in the morning) plocka upp en spillrans ny Papper. Njut, min vänner.

Jag älskar köttpiroger. Så himla saltigt och gott.

 

 

Rysligt dålig start.

 

Jag trodde verkligen på mig själv då jag skrev att jag har för avsikt att börja idiotblogga. Mitt bloggande har tagit en mjukstart. Kanske det blir bättre. Kanske inte.

Anyway, jag har news. Jag skall bli sambo. Och nä, inte sambo som sambo med Nathalié eller Joggmeister eller någon sån. Utan med min pojkvän. Det gick himla fort. Vi har fått den underbaraste av hyddor. Den är belägen på Strandgatan, byggt 2007 (inte ens klart ännu), bastu, balkong, 68 kvadrat, aircondition, tvättmaskin, torktumlare, diskmaskin och hela faderullan. Vi snackar big time lyx för Sami och Linn. I maj smäller det. Halleluja.

Im back in the game.

Efter månader av tystnad skall jag återigen uppta mitt bloggande. Till min stora förskräckelse förlorade jag i höstas lägenheternas lägenhet pga av ärliga och ocensurerade bloggerier, därav denna tid av försiktighet.

Jag och mina tre väninnor hade för avsikt att flytta in i en sällsynt lyxig och nyrenoverad nittikvadrats lägenhet med löjligt högt till tak och rundande megafönster mitt i Vasa centrum framför hovrätten. Två veckor innan planerad flytt meddelade hyresvärden att vi inte längre var välkomna efter att han fått nys om min blogg på ett stängt forum (hum hum). Där stod vi och snyftande, svor, skrek, grät, ylade, spottade och slutligen konstaterade ”Kyllä leidit, vi e hemlösa”.

Aldrig, aldrrrrrrrig, aldrrrig skulle jag blogga mer. Men ack så fel jag hade. Här är jag igen. Ņ Jesus, vad jag har saknat att få skriva av mig med jämna mellanrum. Jag skall börja idiotblogga igen. Nu när jag trots allt har ett stadigt hyresavtal.Så jepp, det ordnade sig med lägenhet en tid efter. Jag blev inte uteliggare i pappkartong utanför Fontana som jag länge befarade. Jag flyttade in i en fyra i Vöråstan med min alldeles wunderbara väninna Nathalicious.