Etikett: Amning

Att sluta amma är lite som att sluta röka.

.. eller det vet jag ju inget om, eftersom jag aldrig har slutat röka (inte ens börjat). Men jag kan tänka mig att det går till ungefär så här. 

Igår slutade jag amma.

Men jag började igen tre gånger. 

Hehhe.

Det var liksom inte så lätt som jag hade föreställt mig. Har aldrig slutat amma de andra barnen, eftersom amningen alltid har slutat med mig. Den har bara lagt av innan den knappt har kommit igång. Men nu är det nog dags, känner jag. Har ammat jättemycket och jättegärna i 9 månader, men nu är vi klara.

Så vi köpte några Nan och ammade ”en sista gång” (HAHA).

Men på eftermiddagen hade jag så ont i brösten och orkade inte hämtade pumpen. Så jag sa överslätande som en gammal nikotinist ”nå, en gång till kan inte skada”. Aj että lättnaden! Kan tänka mig att det känns lika befriande som en fet cigg när man är riktigt beroende och har väntat länge. Ja ja ja. Det får vara sista gången då, sa jag igen. Bra! Skönt! Tack!

… tills det blev kväll och My inte riktigt fick tag i sömnen. Så jag tänkte tyst för mig ”nååå, en gång till kan väl inte skada”, såg mig oskyldigt omkring och ammade henne ”en sista gång” till sömns. Nå, där var det! Nu var det över! Bravo, jag! Grattis till nio jättefina amningsmånader!

Janå, det visade sig att Sami bara hade köpte två Nan. Så när det var dags för morgonvila dagen därpå och vi kanske tyckte att hon skulle få sig en flaska, så var allt schlutt kaputt (hah!). Det var bara att börja igen för tredje gången. För ingen orkade gå över gatan till Sale i regnet. Hehe. Latheten vet oftast inga gränser i detta hus.

Men i dag! I dag har jag inte ammat en enda gång! 

Med det konstaterat inte sagt att detta var slutet. Men vi hoppas!

 

2018 05 02 01.17.01 1

Ett rekord som ska belönas!

2018 03 20 03.29.03 1

2018 03 20 12.19.02 1

 

I dag när vi satt vid matbordet och schwungade in batat-kålrot-morot fick jag en hisnande insikt: Jag har snart ammat i 8 månader! Om en dryg vecka blir Mytski åtta månader. Ändå rätt huisit, va? Att den tredje gången, trots allt, blev den som funkade!

Vi börjar ha en månad av fast föda bakom oss och någon form av naturlig nertrappning i amningen pågår väl som bäst. Det ser ut att ske helt utan att någon behöver anstränga sig. My börjar ha svårt att koncentrera sig på att äta i famnen (”Vad var det som lät? Vem sa nåt? Kan jag pilla lite på ditt halsband? Kan jag kolla lite bakåt? Kan jag pausa för att prata lite?”).

Och så kryper hon iväg, mitt i maten. 

Och den riktiga maten, den som gick så trögt i början, är ju så goooooood nu. Hon sitter och hoppar i matstolen och mmmmm:ar högt av iver. Tror hon föredrar den alla gånger. Fatta hur skönt! Att vi båda är överens! No drama!

Som sista deadline har vi 18 maj när jag åker till Bratislava med mitt bästisgäng. Och det är ju en eeevighet dit. Det är lite som en present till mig själv. Varsågod Linn, det här förtjänar du efter ett sekel ett amning. En helg i Slovakiens urcoola huvudstad med dina sju bästa vänner. 

Som hittat!

”Aj, hon ville inte ha..?”

Ni vet den där störiga morsan som alltid ska dravla om hur jävla lyckat föräldraskap hon har going on. Nå, jag känner mig alltid som henne när jag ska berätta någonting om My. Ja ja ja (stäng era öron). Men när det kommer till mat så vet Mytte sannerligen hur allt däromkring ska skötas. 

”Aj, hon ville inte ha?” brukar folk säga när jag lyfter henne från bröstet när hon ha ätit klart. Allt kring mat och amning går så jäkla effektivt att folk inte hinner fatta att vi har börjat innan vi är klara. Någon enstaka gång under dessa månader har jag väl ammat längre än 5-10 minuter, men de gångerna är inte många. 

Har någon form av superkraft i mjölkproduktionen, för när Mytte hugger fast i bröstet så morrar kroppen igång som en frikkin’ motor och så SWOOOOSHAR det till i några minuter – medan bebben sväljer och stånkar som någon galning för att hinna med – och sedan är det klart, stopp, schlutt kaputt. Och Mytte släpper och ögonen ba snurrar runt av paltkoma. I regel tar det inte mer än 4-5 minuter (klockade min senaste amning till 2 min och 39 sekunder).

Jag vet inte om ni har sett den där Mamma mu och kråkan-filmen när Mamma mu kommer åt mjölkslangen inne i stallet och så sprutar de mjölk så väggarna och hela rummet blir alldeles vitt. Om vi säger som så: Släpper My taget kan ni byta ut stallet mot vårt vardagsrum (eller var jag nu kan tänkas amma). Trycket är det minsann inget fel på. 

Kanske är det därför jag tycker att det är så praktiskt med amning, och inte alls har någon lust att börja klotta med en massa mat, trots att Mytte närmar sig halvåret. För just nu går så gott som ingen tid till mat. Eller stök och kladd överlag.  Och inte nog med det – My spyr aldrig (fem gånger har hon haft lite mjölk i mungipan, men that’s about it). De där sura EKLIGA mjölkspyorna efter maten, som de andra barnen har haft, kom inte alls med detta barn. 

Fast vem är nu förvånad.

Har ju sagt att detta barn inte är från denna jord.

Men när vi kommer hem från Vietnam ska vi testa lite potatis och hans vänner. Någon gång måste man väl ge med sig. Inte för att jag skulle vara orolig för vikten (se sköna lår nedan), men för att jag tycker hon ser så bedjande ut i hundvalpsblicken när vi andra sitter runt köksbordet och mumsar. Hon är ju så snäll, så hon säger inget, utan sitter där och trånar så där ”nevermind me, skulle bara bara lite sugen, men gör eder inget besvär för min del”. Det är så urgulligt att man ibland vill räcka över fredagstacon på direkten. ”Men älskling, TA DEN!” gråter man med sallad hängande i mungipan. 

Ja ja ja, snart.

 

2017 11 25 09.44.13 2

Någons mat, någons tröst, någons trygghet.

Tiden går så fort när man har roligt, har jag hört. Den nyfödda (”nyfödda”) människan My har redan hunnit bli 2,5 månad. Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om någon plötsligt informerade mig om att hon är 2,5 år. Så är det att ha barn, har jag märkt. Swish swish swish, säger det – och så är de stora.

Den här gången gör det egentligen inget. För det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har tagit minsta lilla sekund, insupit den och lagrat den i mitt hjärta. Jag har på riktigt lyssnat till mig och mina behov, och de har flätats samman med hela familjens. Jag har kanske aldrig befunnit mig så mycket i stunden som de senaste veckorna. Då gör det inget att tiden glider framåt. För det är vad tiden är till för, trots allt. 

Jag har varit så stolt över mig själv för att jag har gett mig själv goda förutsättningar för att amma. Ja, det får man faktiskt vara, om man tycker om att amma. För det gör jag. Jag helammar henne fortfarande. Även om jag för första gången i dag såg lite oroligt på mig själv i badrumsspegeln. Det var en mycket grå människa som tittade tillbaka. Gick genast och hinkade i mig några järntabletter. Skrapade mig orolig i håret. Jag vill faktiskt inte att det ska ta slut ännu.

Amanda skrev häromdagen att hon inte alls längtar tillbaka till tiden när hon var någons mat. Kan inte relatera till det just nu (jag kan – tvärtom – tycka att det är ett privilegium att vara någons mat, mys och totala trygghet). Men har det i smärtsamt nära minne, även om det snart är 10 år sedan, hur det känns när amningen totalt äter upp en inifrån. 

Nu kanske det låter som om jag lägger en stor värdering i att amma (det gör jag inte). Jag njuter bara så otroligt av värmen, närheten och anknytningen. Jag vill på inga vis att det här gråa ansiktet ska vara början på slutet. Jag ser så galet sliten och utmärglad ut, hur mycket jag än sover. Jag ser ju att amningen tär. Alla kilon jag lade på mig är redan borta.

Men jag vet ju också att jag kan äta som häst (det är en mkt god förmåga att ha i den här situationen). Och det tänker jag göra. Äta, äta, äta. Röra på mig. Vara ute. Dricka vatten. Få i mig mina vitaminer. Jag tar emot alla dina tips på att boosta orken (men orka dyra kosttillskott!). 

… men går det inte, så går det inte. Då får man tänka om. Ljuvliga flickor blir det ju ändå. Oavsett om de ammas eller ej. Det har vi ju levande bevis på nedan.

 

2017 10 15 02.53.34 1

2017 10 15 03.02.11 3

2017 10 16 06.35.35 1

Om amning.

 

”Från start kände jag dendär omisskänliga känslan i hjärtregionen. Det var som någon, vid varje amningstillfälle, klämde åt om hjärtat på mig och hällde is i lungorna, det knöt sig i bröstet på mig och jag kände en känsla av ångest stiga till ytan, varje gång.”

 

Så skriver Sara Rasmus om sin amning i ett blogginlägg i dag. Jag har själv tänkt skriva om amning i flera dagar, men inte kommit till skott (tror jag har dragit på mig höstens första förkylning, iiiih så det river i halsen).

Det är ju inte bara en eller två punkter med kroppen som fascinerar en så man nästan faller omkull när man tänker på det. Kroppen är ju både galen och trevlig på samma gång. Men mest fascinerande. Tänker exempelvis på mitt eget humör före och efter förlossningen. Hur kan det vara så stor skillnad? En massa kemiska sammansättningar och hormoner i mitt inre labb som har rörts om – och plötsligt är dystern som bortblåst! Pang, boom, borta!

Nu är jag inte så insatt i amning. Men om vi snackar om hormoner så har man ju i alla fall hört att oxytocin och prolaktin frigörs vid amning, vilket ska vara bra skit för moderskänslor, avslappning, moderns välbefinnande och god feeling överlag. 

Ändå reagerade jag med ett ”yes, igenkänning!” när jag läste Saras beskrivning här ovan. Bör dock nämnas att jag är fullständigt fine med amningen (har aldrig varit med om en mer smärtfri start). Allt funkar urbra så här långt. Trivs i min amning.

Men jag har många gånger tänkt på hur fascinerande de där fem första sekunderna är – från när babyn greppar bröstet och mjölken rinner till – att man kan bli så fruktansvärt low. Och sedan känns allt normalt igen. Är det någon som vet vad det kallas och beror på? Det där djupt ledsna halsgropsknipet som håller i sig några sekunder vid varje amningsstart. Säger inte att det nödvändigtvis är samma som Sara känner, men ändå. Måste ju vara nåt hormonellt jox?

Lite som en 5 sekunders snabbövergående depression. Men så på den sjätte sekunden svänger allt – och istället blir jag MEGATÖRSTIG! Ni som uppskattar Sunes sommar kan föreställa er att det här är jag. Amningstörsten är banne mig inte att leka med. Mitt i allt känns det som man befunnit sig i en öken de närmaste 31 åren. Nog är ju kroppen så himla märklig. Hela det där inre systemet får mig att baxna.

Och det är ju trevligt att se att de gosiga kinderna på kinddrottningen här nedan bara blir gosigare och gosigare. Det gör att man eventuellt kan stå ut med femsekundersdeppen och ökentörsten ett tag till (dock är jag glad att jag lade på mig 20 extrakilon för den här amningen ba river av mig kilo efter kilo varje dag – borde ha satsat på 30 istället). Nå väl, vi tar väl en bulle till! Dags för kaffe!

 

2017 08 17 10.12.09 1

My, snart tre veckor.

Amningsrum och amningsrum.

Såklart läste jag kommentarsfältena angående restaurang Aunes nyinrättade amningsrum. Det finns ingenting som är så underhållande som just kommentarsfält om offentlig amning på Svenska Yle. För det pågår så många fascinerande diskussioner parallellt. 

Dels är det gruppen som diskuterar huruvida det överhuvudtaget är lämpligt att ha ammande småbarn med sig på restaurang (”Stökigt och oroligt för ett litet barn bla bla bla”) och dels är det gänget som störs av blottade bröst på restauranger (”Ni säger att det är naturligt, men skulle ni dra fram röven och bajsa där också va, va va va?”). Och så är det förstås de som tycker att Aune gör fel i att förpassa ätande barn till ett avskilt rum (”Come on, det är 2017, inte okej att ta ställning mot offentlig amning!”). Och så finns det några som tycker amningsrum är ett välkommet alternativ.

Och så finns det allvärldens dårar och genier där emellan. 

Nu vet jag inte hur det ser ut i just det här fallet, men någon skriver att amningsrummet i fråga är en stol inlyft i en toalett (sanningshalt okänd). Om det stämmer vet jag inte hur mycket just det amningsrummet bör få titulera sig amningsrum. Men det är en annan diskussion, det också. 

Trots att det här med amning är högst aktuellt i mitt liv så svallar inte mina känslor så där ofantligt när jag tänker på fenomenet amningsrum, även om jag är 1000 % pro offentlig amning. Det som får blodet att koka är att Aune skriver att de måste hitta en kompomiss mellan de som inte vill se ammande kvinnor amma och kvinnor som ammar (vidhåller att de som inte vill se ammande kvinnor kan lägga en sjal över huvudet). 

Amningsrum ser jag dock som något bra i stadsbilden. Tyckte ofta att det var besvärligt att amma på trånga caféer när trycket många gånger var så oerhört högt (alla som har haft bra tryck i boobsen vet att man lätt kan skjuta en mjölkkanon genom ett helt rum och se strilen landa i ansiktet på en okänd – det kan upplevas besvärligt, hah). Mina barn har varit med mig överallt och har ammat där det har passat, men innan man har fått in tekniken och rytmen och vanan, så kan det vara riktigt skönt att dra sig tillbaka och få till det (utan att åka hem). Skiter i om folk tar illa upp av mina bröst (kan som sagt låna dem en amningssjal), men för egen del skulle jag tycka att det var mer myz än trappan mitt i Rewell center.

Som så många gånger förr tänker jag på hur mycket allt här i världen handlar om hur man presenterar och lägger fram det. Aune sköt sig i foten big time den här gången – måhända hade diskussionen landat helt annorlunda om de hade sagt ”Mammor och barn! Välkomna att amma i vårt nya, lugna amningsrum om det känns så!”. Istället för att inleda med en lång beskyllande harang om att folk har klagat och vi måste hitta en kompromiss och bla bla bla. Liksom ALL kommunikation ska man behöva styra upp själv, pah. Nåja, nu har jag ingen lust att äta där. Alls, faktiskt.

Däremot skulle man ju gärna åka dit, beställa en kaffe och amma lite råjsigt med ett fånigt leende över bordet. Nå neh, nu ska vi inte vara så där. Lyckligtvis finns det ett land fullt av amningsvänliga och barnkära restauranger. Tack för det.