Nu ska jag äntligen berätta om en av de där grejerna som jag gnällde över att jag aldrig hinner berätta om. Det är ju nämligen så att jag har en alldeles ny och fascinerande besatthet, eller vi kan kanske säga HOBBY, för det här en av de grejer som ger mig aaaallra mest tillfredsställelse just nu. Ni kommer kanske att lägga på luren nu när jag berättar, men håll ut, jag ska förklara.
Ni kanske inte tror att det är möjligt att bli helt besatt av sopsortering. Man ska dock icke underskatta tristessen i en föräldraledighet, för det är nämligen så att jag har blivit helt sprittsprångande sorteringsgalen. Helfrälst roskisnazi. Kallar mig avfallsguden Jung när ingen hör etc.
Nu kanske du inte känner mig, så du behöver säkert lite bakgrundsfakta för att förstå hur stort det här är. Mitt klimatsamvete har alltid varit lite dåligt. Jag kör för mycket bil, jag flyger långa flighter och jag sorterar sopor som en kratta. Jag har i flera år fått höra om gången då jag i en kalasstressad städning slängde batterier i vanliga soporna (Sami älskar att dra upp det varje gång jag skryter om mitt shoppingfria år ifjol). Och det här är en sån himla revansch. Nu är mitt sopsamvete fullständigt rent (ingen gubbstrutt kan någonsin klaga på mina batterier, hah!).
Jag var på Stormossen (alltså de som sköter avfallshanteringen här var jag bor) för en tid sedan och fick sån otrolig feeling. Fatta att vi här i Österbotten återvinner 98,4 % av allt avfall! Blev så himla stolt! Om man tar hela landet är motsvarande siffra 75 %, så vi ligger sannerligen i framkant.
Här i min sorteringsiver har jag tänkt mycket på den österbottniska talkoandan. Speciellt när det kommer till problemet med bioavfall. Ni vet vad bioavfall är, va? Matrester, bananskal, äggskal, kaffesump, förra veckans fredagsbukett – ja, allt som förmultnar.
26 % av det brännbara avfallet som kommer till Stormossen består nu av bioavfall. Så onödigt! Men jag förstår, förstås. Jag har heller aldrig förr sorterat bioavfall, utan har bara nonchalant slängt allt i det brännbara, vilket gör att hela processen på Stormossen bara blir långsammare och förbrukar mer energi. När de felsorterade matresterna är blöta går det mindre bra att bränna. Tänk om jag bara hade fattat det förr! Tänk om folk inte vet! Därför måste jag berätta!
Jag har nu skaffat mig en sån här hink (med bionedbrytbar påse) och finner barnsligt stor iver över att man med 1 kg av detta avfall kan göra energi som motsvarar att jag har på kylen i ett dygn, eller att jag tvättar en maskin tvätt. Tänk! Alla vet vi ju att Vasa numera kör 12 biogasbussar i stan och känner mig så mallig över att JAG BIDRAR! Med mina hundratals kaffesumpar körs det säkert någon kilometer, var så säker! Tycker det känns så framtiden att vi gör bränsle av mina gamla bananskal. Man ger och man får. Vi ska inte slänga potatisskalen i det brännbara – vi ska göra biogas av dem! Nu!
Ja, men tillbaka till talkoandan: Vi är ju redan jätteduktiga på avfallshantering i Österbotten, men tänk om vi ännu skulle satsa lite mer på det här med bioavfall. Tänk om alla vi som bor i höghus och diverse husbolag som har alla världens olika sopkärl skulle skärpa oss pikulite! Är helt säker på att vi skulle få ner siffrorna. Man kan ju inte direkt skylla på att det är svårt! Själv har jag skyllt på rädslan för bananflugsinvasion (HAHA!), men inte ens de har jag lyckats locka hit.
Ja, varsågoda, ta en titt i min roskis (ja, det här trodde man ju inte när man vaknade imorse, att jag skulle öppna min roskis för hela världen, men sedär, livet bjuder på överraskningar!). Brännbart avfall, bioavfall, metall och glas. Det är vad som ryms här just nu.
Oklart hur något så enkelt kan GE EN SÅ MYCKET GOD FEELING. Men har ju heller aldrig påstått att jag är särskilt invecklad som människa. Eller så är det bara en lättnad. Att skammen över hur dåligt jag har sorterat äntligen är över. Framtiden är här – också i mig!
Forever Jung 