Där själen kan få ro.

För någon dag sedan fick My sin första tand. Vilket sannerligen vittnar om att den här första eran av spädbarneri är över. Jag tycker att det känns vrickat att någon som knappt har tittat ut från magen redan ska ha tänder. Å andra sidan är det ingen överraskning. Jag har ju gjort det här förr, så jag vet att de här magiska, nykära startveckorna har en tendens att rinna iväg som sanden i ett timglas.

PANG säger det, så är det där rynkiga lilla knytet en rund boll som gabflabbar och dreglar floder över köksbordet.

För någon dag sedan var jag via labben på ett blodprov. När jag gick genom dörrarna på Vasa Centralsjukhus tänkte jag vemodigt och klump-i-halsigt att ”här ska jag ah-ah-aldrig mer få föh-föh-föhda nåt barn”. Mycket kan man säga om graviditeter (de är inte min juttu), men förlossningar och BB – det är som knark.

Kände plötsligt ett sting av sorg i bröstet. Trots att jag har vetat om det här – och trots att jag sannerligen har maxat allt den här sista gången, så kände jag ändå en sån vansinnig längtan tillbaka till den där första tiden, när babyn är riktigt, riktigt ny. 

Jag har skrivit om det här förr, att jag alltid känt en dragning till undantagstillstånden. När allt runt omkring stannar. När vad som helst kan hända. Jag älskar det. När man riktigt på riktigt känner livet i sig. Och där fyller ju sannerligen en förlossning alla kriterier. Det är som om jorden plötsligt slutar snurra. Som om klockan slutar ticka. Fåglarna plötsligt tystnar. 

 

2017 12 07 12.52.24 2

 

Den där varma filten som omsluter livet de där första dagarna en baby kommer till världen. Den där doften av nytt liv. Som är som hav och skog och jord och blod och sockervadd och desinficerade händer i ett. Silkeslena lakan på BB. Röster som viskar. Brickor som bärs in. Kinder man inte kan sluta snusa.

Och det allra bästa: Man behöver inte alls ta in världen utanför. Livet pågår bara här inne, på några få kvadratmetrar. Natt och dag flyter ihop och det spelar ingen roll. För nu är det ingen som kräver nåt av mig och det enda jag behöver göra är att finnas till.

Och så hemma! Alla dagar av pyjamas. Egen säng. Egen mat. Ny frihet. Ny familj. Ny vardag.

I den känslan får min själ ro.

Och dit kommer jag aldrig återvända. 

Det var en sorgsen insikt. 

För ganska snabbt tar vardagen hål på bubblan och förtrollningen är bruten. 

Men å andra sidan kan jag tänka tillbaka på allt det här med ett skimmer av tacksamhet. Jag fick verkligen allt den här gången. Och när jag kollar på bilderna kan jag nästan känna hur det kändes och doftade när My låg här i sängen och var alldeles varm och magiskt splitterny. På bilderna är hon bara några dagar gammal. 

 

2017 12 07 12.57.12 1

2017 12 07 01.04.18 1

 

Och det sjuka är ju att man vet att det blir bara roligare och roligare med tiden. Men visst är de speciella de där första veckorna. Och så PANG så har de tänder!

 

Få alla nya inlägg direkt i ditt flöde –
gilla bloggens Facebook-sida!