Är det så konstigt att vi inte var intresserade?

2018 03 28 12.40.21 1

 

Medan jag målade en stol i morse (har lite målarhysteri på gång just nu) lyssnade jag på senaste avsnittet av Blankens Swanberg-podden. De pratade bland annat om hur provocerande lite kvinnor det finns i den vanliga kristendomen som vi känner till. Skrattade högt när de refererade till det som ”gubberiet” som pågår i bibeln. En massa historier om en massa män, män, män. Som förvisso gör bra grejer (Jesus och hans tolvmannaposse var ju inga asshole), men visst är det ju trist att man som kvinna hittar rätt få medsystrar.

Såklart finns det sköna brudar där också, men i regel tror jag de sitter lite i baksätet (kan ju inte komma här och hävda någonting eftersom mina bibelstudier är rätt så obefintliga). Men de stories jag minns så här på rak arm är nog rätt så gubbiga. Noas ark, den barmhärtige samariten, Jona och firren, David och Goliat, Mose och de tio budorden etc. Eller hette han Moses? Eller vad det en annan som flöt i vassen?

Nu har jag ju inte hört till kyrkan på snart tio år, så jag vet väldigt lite om vad som pågår där. Men nästan varje gång jag hör snackas om nåt, så är det ju i regel bra grejer (kyrkans utlandshjälp är ju t.ex svinbra – och överlag gör ju kyrkan mycket gott för utsatta människor och jobbar hårt för medmänsklighet). Cecilia sa, mest på skämt, att kyrkan skulle ha mycket att vinna på en pikiliten rebranding. Kanske ta bort lite av gubbigheten. Fattar förstås att man inte kan göra det bara så där (vore ju intelligent att komma här och föreslå att man ska radera Gud ur bibeln, hahaha). Men ändå ett intressant spår.

Hela vintern har jag också, som jag sagt många gånger förr, lyssnat mycket flitigt på Genushistoriepodden och blivit så stöööörd på att jag inte har fattat att historia kan vara så otroligt intressant. Visst, jag tyckte om historia i högstadiet, i gymnasiet, på universitetet, men det stör mig ändå att det finns så otroligt mycket mer som man kunde ha läst om. Jag förstår – återigen är jag inte fullt så korkad som jag låter – att det finns en självklar poäng i att läsa om krig, landsgränser, slag, kungar för att förstå den samtid vi lever i. Men nog var det ju oskäligt många gubbar i våra historieböcker. 

Men det förstod jag kanske först när jag fick höra en annan bit av historien just tack vare ovanstående podd. Och först då blir man ju superirriterad! När man inser vilken historienörd man kunde ha blivit – om någon hade öppnat de ögonen!

Jag gick aldrig riktigt i gång på antikens Grekland eller första världskriget. Men hade någon kommit dragande med lite mer kurser om vardagen och den lilla människan hade jag inte varit svår. Tänk någon kurs om hur till exempel barnföderi och familjeliv sett ut genom historien (rekommenderar till exempel avsnittet ”Föda barn 1700-2017”), om kvinnliga aktivister, om arbetsliv, om maskulinitet/feminitet genom historien, om häxor, skönhetsideal och fulhet, om kvinnornas vardag i krigen, om prostitution och makt, om minoriteter. En hade sluktat det i ett NAFS.

Och ja, jag fattar att mycket är för smalt för att dra igång framför 20 galna femtonåringar. Men ändå! Varför snackade man så lite om vardagen och den lilla människan? Eller är det bara jag som har dåligt minne?

Nå väl, tur att man på äldre dagar hinner lära i kapp (till exempel genom barnens bok ”Godnattsagor för rebelltjejer” som ni ser där uppe). 100 berättelser om fantastiska kvinnor. Väntar nu på att någon ska dra ihop en liknande om bibeln! 

Fast först ska jag måla lite till.  

Häj!

Att lyssna på.

På 450 km hinner man nöta många tankar, konflikter, poddar och radioprogram – i synnerhet om 450 km i princip går ut på att nöta 80 km/h bakom ett band av husvagnar (alltså vad var GREJEN med alla tusentals husbilar och husvagnar i dag?). Vanligtvis tar det typ fem-ish timmar att köra hem, i dag tog det sex.

Men eftersom mitt semester-jag är lugnet självt, gick det ändå hur smooth som helst. Jag matade barnen med choklad och lyssnade på allt som kom i min väg. Regnet droppade melankoliskt när vi körde genom landet och jag var allmänt mottaglig och öppen i sinnet. Först lyssnade jag på ”Blankens Swanberg” som är min nuvarande favoritpodd, tillsammans med ”Vad har Peppe lärt sig under veckan som gått” (som lyssnade jag på efteråt). Det var inte på grund av mitt fenomenala humör som jag tyckte de var så bra, utan de är båda på riktigt, riktigt högklassiga. Lärde mig (återigen) så mycket nytt om populärkultur och journalistik. Har ni ännu inte hakat på grejen med podcasts ska ni börja med dem.

Sedan lyssnade jag på Ingalill Mosanders sommarprat (och tänkte på att jag borde ha en sommarserie här i min blogg som recenserar sommarprat, har faktiskt lyssnat på alla, både svenska och finlandssvenska, och en har ju tusen saker att kommentera). Mitt drömjobb i hela världen är förresten att bli producent för sommarpratarna.

MEN SEN:

Sedan slängde jag mobilen och lade på bilradion. Och just då började Hannah Norrenas ”Hon som inte rodnar”-avsnitt. Och jag vet faktiskt inte vad det berodde på, men jag blev så vansinnigt berörd av det. Liksom inte gråtig eller så, men det kändes som om allt Hannah sa gick rakt in i hjärtat. Liksom tusen aha-upplevelser i minuten. Jag var så innerligt mottagligt för allt hon sa. Jag tycker mig ha lyssnat på det tidigare, men jag kan inte ha haft samma mood på, för nu kändes Hannah som en som jag skulle behöva gå hos en gång i veckan. Vilket otroligt klokt avsnitt. Kände mig alldeles uppfylld av vishet. Speciellt fastnade det som Hannah sa om att lyssna på sig själv. Tror hon sa något i stil med ”Om du har frågan, så vet du redan svaret, du måste bara lyssna noggrant inåt”. Redan det att du ställer dig själv en fråga indikerar på att svaret finns där inne.

Tack Hannah och Frida för god söndagskänsla i magen!

Ni kan lyssna själva här.