10 mycket relevanta frågor från Kissies frågestund.

En av mina mest populära frågestunder genom tiderna är frågestunden när jag svarade på frågorna från Blondinbellas frågestund (mycket oklart hur det kom sig). Och i morse när jag drack mitt kaffe tänkte jag ”nämen nuh, nu skulle det sitta fint med lite Kissie!”. Så jag googlade ”Kissie frågestund” och sa högt ”KÖR!”. Håll i hatten, kaveris. Nu blir det löjligt! Här kommer 10 frågor som ni inte hade en aning om att ni undrade över. 

 

1. Tar du åt dig av hat? Googlar dig själv?

Nu har jag det så fint ställt att jag överhuvudtaget inte befinner mig i närheten av hat (i alla fall inte synligt sådant). Så det är svårt att veta hur jag skulle reagera. Vem skulle det i så fall vara som skulle hata mig? Någon kompis? Någon granne? Någon bloggläsare? Hat är ett så starkt ord. Och jag tror jag är för mesig och harmlös för att genuint hata, men vad vet jag. Det är urtrist att googla mig, för det kommer bara upp texter som jag själv har skrivit. 

 

2. Feströker du eller röker överhuvudtaget?

Nej, det går faktiskt inte (och jag vill, herregud, inte). Jag kanske försökte någon gång när jag var 19, men det var nog alldeles för svårt. Jag kunde inte sluta hosta, det gick inte. Hur idogt jag än försökte, haha. Nå nej, rökning är korkat och vidrigt.

 

3. Tycker du att det känns som att folk “tjuvlyssnar” på dig när du sitter ute på ett fik och pratar?

– Nej, det skulle jag väl inte säga. Men visst händer det att man väljer lunchhak med omsorg när man vill prata hemligheter i Vasa. Överallt finns det bekanta i en så här liten stad (och det beror liksom inte på att jag är Kissie, ehehe). Brukar gå till Bank och Chili & Lime när jag har hemlisar – där äter nästan ingen jag känner. På August och Raawka och Sweet Vaasa är det mer eller mindre omöjligt.

 

4. Vad hände mellan dig och Erik?

– Om du menar Karins lillebror Erik, så skulle jag säga att inget speciellt hände. Vi är vänner än i dag. Menar du min kollega Sofies blivande man Erik, så spelade vi Cards against humanity och hade väldigt trevligt. Eller menar du Erik som tapetserade vårt kök? Ja, det blev mycket bra!

 

5. Äter du landets mat när du reser eller håller du dig till mat som du vet att du tycker om?

– Ja och ja.

 

6. Om du fick välja om Andreas skulle ha storlek 31 på skor eller ha dubbelt så stora öron än vad han har nu… vad skulle du välja?!

– Tycker det är väldigt diffusa frågor här nu, om ni ursäktar. Men menar vi nu min bästis Elins sambo handbollsspelaren Andreas Rönnberg? Jag vet inte hur det skulle påverka hans handbollskarriär, men jag tror det är lättare att försvara med stora öron i handboll (fast i och för sig gör det väldigt ont att få bollen i dem?). Nå, vi väljer storlek 31 åt Andreas då (förlåt Elin, det kommer se så tassigt ut).

 

7. Om du skulle bli en kändis för en vecka vem skulle du vilja vara då – och varför? 

– Donald Trump, skulle jag tro. Eller någon annan som har riktigt fett med makt. Och så skulle jag göra en helomvändning i beteendet. Bli riktigt, riktigt snäll och mjuk och förändra så mycket jag kan på bara en vecka. Som Trumpis skulle jag kanske ordna pressis och sedan ställa till med gråt- och förlåtfest. Sedan tacka för mig och avgå. Men å andra sidan skulle jag också kunna byta med Zlatan eller någon annan skicklig lirare. En man skulle det nog bli, hur som haver. Nya perspektiv och allt det där.

 

8. Är du redo att skaffa familj? Hur går dina tankar kring barn?

– Mina tankar kring barn är högst avslutade om vi säger så. Jag är mycket redo för familjeliv i dess nuvarande form. Barn + sladdbarn är livet. Vi ska inte ha fler barn och för första gången kan jag säga det utan någonslags sorg i hjärtat. Nu har jag fått alla de barn som fanns inom mig! 

 

9. Hej! Är resan delvis eller helt i samarbete med något bolag, ren spons eller privat betald? Ha det gött!

– Nu skulle jag återigen önska mig LITE MER PRECISION, om jag får be. Pratar vi om nästa veckas resa till Slovakien? Den är gjord i samarbete med min mammapeng, tackar som frågar. För att prata bloggspråk kan vi säga att hela mitt liv just nu pretty much är ett kommersiellt samarbete med Kela. 

 

10. Hur blir man lycklig ifall man är väldigt olycklig allmänt och avundsjuk på andra? Btw din blogg äger!

– Tack ska du ha, snällt! Som den livscoach jag är (buaha) så tror jag grunden till lycka ligger i meningsfulla relationer. Att ha någon som håller en i handen och som skrattar hysteriskt när man halkar i snön. Sedan tror jag också att man i längden vinner på att göra gott för andra. Jag blir i alla fall väldigt glad när jag ser att jag gör någon annan på gott humör. Och när vi snackar avundsjuka – kom ihåg! Det är så förlegat att tänka att en persons framgång förstör dina chanser till framgång. Om du gläds åt andras framgång så ger du energi åt din egen. Det är roligare på toppen om folk, även där, håller varandra i händerna.

 

Jag tackar ödmjukast Kissies läsare för mycket relevanta frågor. 

 

2018 05 08 12.04.20 1

Emilia Jansson, tips tips!

Ni kan kalla mig tipsmaskinen Jung, för även denna dag kommer jag att tipsa om bra läsning. Min bloggkollega Emilia Jansson här på Sevendays skrev ett personligt och gripande blogginlägg om att föda ett barn med downs syndrom.

Blev väldigt glad när jag såg att Emilia skulle joina vårt team eftersom jag har tyckt om hennes hudlösa, ärliga sätt att skriva om sina känslor (kanske för att jag känner igen mig i det där att bara ösa ut hjärnan på tangentbordet). Och så tycker jag det är värdefullt och lärorikt med nya perspektiv. Familjelivet är sannerligen inte enhetligt – och det är nyttigt att se hur det funkar i olika situationer (att föda ett barn med downs verkar inte riktigt vara självklart i Finland 2018). Läs, läs!

5 knep som gör din text lite vassare.

Vi blev på hälft med skrivtipsen

Första maj till ära ska jag dela med mig av några goda knep som man kan ta till när man känner att man vill vårda en text med lite extra kärlek. Nu ska ni inte tro att jag är så överambitiös att jag alltid är så här genomtänkt och noggrann (hah, oftast slafsar jag bara hit mina hjärnspyor – utan att ens läsa igenom). I den här bloggen hittar man ofta slarvfel, stavfel och bortglömda ord (det hör jag dagligen av min man, tackar som frågar). 

Men om jag vill säga något riktigt viktigt, så försöker jag tillämpa följande tips. Tipsen är ingalunda nya. Jag stal dem från en föreläsning jag höll i en skola för något år sedan. Men de funkar lika bra än i dag. Här kommer fem tips av sammanlagt 24. 

 

5 knep som gör din
text lite bättre.

 

1. Blanda långa och korta meningar. Jag brukar tänka så här: Där man behöver bygga stämning och förklara bakgrund kan man dra på med långa meningar och utsvävande bisatser. Men där man vill leverera slagkraftiga budskap: Skriv kort! Hugg av! Ryt till! Korta meningar är slagkraftigare, så är det bara. Jag tycker det är roligare med varierande tempo i en text. Och allra bäst blir det om man varvar korta och långa meningar.

 

2. Tänk rytm. Det här hänger nog ihop med förra – och ni får faktiskt skratta om ni vill, för det låter så töntigt när jag säger det, men man kan faktiskt tänka texten som en låt. Det ska finnas lite vers, lite bridge (den där delen som tappar upp energin inför refrängen), lite refräng, lite tonartsbyte och ett fett avslut. Och man märker ganska bra om man har fått till en bra rytm om man läser texten högt för sig själv. Öronen hittar mycket effektivare fel som inte ögonen ser. Läs texten högt för dig själv! Var behöver det luftas upp? Var behöver budskapet vässas till? Var behöver vi kapa av onödigt tjafs? Flyter det bra från början till slut? Hinner vi tröttna innan vi kommer till poängen? Tänk rytm!

 

3. Och sedan mer konkret: Skriv aktivt. Nå, vad är det då? Relevant fråga också för mig, eftersom jag alltid har varit oerhört svag på satsdelar och ordklasser. Men skriv hellre i aktiv form (Linn skapar magi) än i passiv form (magin skapas av Linn). ”Linn älskade verkligen Replot” är så mycket lättare än ”Replot älskades verkligen av Linn”. Ja, ni fattar. Och skriv hellre i nutid än dåtid. Ja, vi kan tänka samma tumregel som i livet: Här och nu. Passiv form är så .. ja, passiv?

 

4. Skriv inte förkortningar i löpande text. Det här är en av de första grejerna jag lärde mig från medietiden på ÅA. Undvik bl.a och t.ex i löpande text. Det stör läsrytmen och man kanske kommer av sig från kärnbudskapet. Det är inte så jättejobbigt att skriva ”bland annat”, trots allt. 

 

5. Lufta, lufta, lufta! Dela upp i stycken. Dela upp i stycken. Dela upp i stycken. Kan inte påpeka det tillräckligt noggrannt. Tycker man kan satsa på sisådär 5-10 rader när det kommer till blogginlägg. Om ett stycke ser jobbigt ut, så orkar jag inte läsa det – hur bra det än är. Texten ska vara lätt att ta till sig även för ögat. Kan läsa hur långa texter som helst, bara de känns luftiga och styckesindelningen är smart gjord (punkt 2 i den här listan fick till exempel underkänt). 

 

Skål för levande, bubblande texter!

 

2018 05 01 09.09.15 1

Bloggfamiljen.

BLOGG

 

 

För en tid sedan blev jag nyfiken på vilka andra bloggar ni läser. Satt och undrade över i vilket sällskap jag befinner mig där i era skärmar. På den här bloggens Facebook-sida, som jag för övrigt varmt rekommenderar att ni gillar, frågade jag – och fick massor av svar. Vad många bra bloggar ni läser (i det där sällskapet kände en sig snabbt som den fula kusinen från landet). Men hej – skit samma! För här kommer nu lite public service till er.

Skulle du vilja ha in lite nytt blod i din bloggrutin? Jag kommer härmed att räkna upp precis alla bloggar som ni tipsade om. Några helt nya för mig, men också många rutinerade guldveteraner. Kanske ni hittar någon ny favorit så här passligt till våren när man vill ha in nya och fräscha vindar i livet? Och eftersom ni har den goda smaken att gilla den här bloggen (eheh), så kanske ni också gillar dessa:

 

Mina läsares favoritbloggar, varsågoda.

 

 

Helgen är räddad! Trevlig läsning!

Mitt bloggande 2017.

juhlamokka

 

Jag gav er fem rubriker att välja mellan häromdagen. Skulle ju vara dumt att inte utnyttja dem när jag redan har uppfunnit dem. I dag tänkte jag det kunde vara läge för lite bloggmakt. Vad säger vi om det? Ja? Internets urstyrka är verkligen något som man kommer minnas från den här hösten. 

Jag har bloggat länge. Och jag har bloggat jättemycket jättelänge. Bloggens nuvarande form fyller 10 år i år. Mycket ryms inom dom arkivramarna (så oändligt mycket skit ryms också). Världen runt omkring har förändrats mycket under tiden. Jag själv har förändrats alldeles kolossalt som människa. Och bloggens ton har har växlat kraftigt under åren. Livet, världen, utvecklingen. Tack och lov, får vi väl säga.

Det enda som alltid har varit det samma är: Dragningen till gemenskapen, kärleken till det tomma vita utkastet, spänningen i formuleringarna, nerven i det skrivna ordet och lärdomen i diskussionerna efteråt. 

Jag tycker verkligen det mesta med att blogga är så roligt

Jag har så svårt att se ett liv utan blogg.

Vill alltid, alltid ha en blogg.

Men varför, egentligen? Vad ger den mig? Här kommer tre egoistiska orsaker till varför jag tio år senare tycker det är en god idé att fortfarande hang around:

1. Kunskap. Nästan allt jag bra jag kan har jag lärt mig på internet. Via människor på sociala medier. Via bloggar har jag lärt mig så himla mycket om att vara människa. För om det är något bloggar har bjudit på, så är det just insikten om att vi alla är så olikt lika. Men också politik, samhälle, feminism, snygga skor, mat, barnuppfostran, aktiviter, stöd, uppmuntran och hur man fluffar riktigt bra kuddar (hah!). Gemenskapen som finns i bloggvärlden har många gånger överlappat min verkliga vardag och här har jag hittat många riktigt goda vänner som har lärt mig så mycket.

2. Makt. Det är kanske löjligt att tro att en blogg som läses av 4000-5000 pers i snitt kan ha någon slags makt, men det har funnits stunder när jag har insett att jag kan påverka vad som lyfts i den lilla bubbla som är vår. Det finns säkert många bra exempel, men om jag nu snabbt måste komma på något konkret så kan vi ta den här frågan. Fick några tackmejl efteråt när praxisen förändrades efter att jag skrev en hel del om det i samband med branden (och Ronnie gapade i radion). Tänk att man kan förändra saker med en sån här blogg! Den tanken kan ju te sig lite skrämmande (jag menar, tänk om jag någon gång förvandlas till ett riktigt RÖVHÅL). Men oftast är det positivt. Speciellt när man vill sprida medvetenhet om sånt som ligger en varmt om hjärtat (prematurbarn, utbrändhet, systerskap etc.). Med tanke på hur mycket av världens beslutande och ekonomiska makt sitter i männens händer, så får man krampaktigt hålla fast vid den lilla makt man har. Se till att försöka påverka opinionen på det lilla området man kan. Inte för att det är någon skyldighet. Men för att jag vill och kan.

3. En livlina. Krasst tänker jag också på bloggen som en slags fallskärm. I den verklighet vi lever i just nu – där fasta anställningar försvinner lika snabbt som du hinner säga samarbetsförhandling – känns det tryggt att ha en bas att stå på ifall mattan någon gång dras under mina fötter. Där vill jag faktiskt tacka er. Tack för att ni bidrar till det. Att ni läser min blogg varje dag är min fallskärm. Tack för att just du bidrar till en trygghet för mig.

… men så skriver jag också för att det är så förbannat kul. Jag älskar det finlandssvenska språket. Jag älskar att hitta på nya ord. Jag älskar att våldföra mig på det svenska språket (förlåt, Lotta Svenskberg). Ni ser ju att jag svär väldigt mycket och det är lite som .. ja, en vardagslyx? Ja! Som man också kan säga: Svordomar berikar språket. Jag älskar att berätta historier. Och jag tycker det är så kuuul att skriva ner allt som händer just nu, så jag har något att dra på munnen åt sedan när jag är gammal och grå i gungstolen. 

För att fira 10 år av bloggkärlek har jag haft som målsättning att komma upp till 3000 gillare på min bloggs Facebook-sida innan året är slut. För faktum är att det hela tiden blir asmycket svårare att nå ut (speciellt FB som numera har skithöga trösklar för att ett inlägg ska få spinn). Om du vill bidra till min fallskärmsstyrka så kan du bidra genom att lajka min sida här. Att läsa min blogg kommer alltid vara 100 % gratis, men på det här sättet kan man ge lite tillbaka till en gammal tacksam (och just nu lite självgod) bloggmuija.

Tack!

Jag är så fucking trött på människor.

2017 11 22 06.01.29 1

 

Rubriken är eventuellt i hårdaste laget. Men jag vidhåller: jag är så jävla trött på människor. Eller kanske inte på människorna i sig, utan människors usla förmåga att debattera i skrift. De senaste dagarna har det varit alldeles häpnadsväckande tydligt att vi måste uppfinna ett skolämne som heter ”argumentationsbaserad, skriftlig kommunikationsteknik”. Kanske också få in ord som progressiv eller framåtsträvande. Eller varför inte inlyssnande?

Vad säger vi om det till nästa läroplan? ”Argumentationsbaserad, progressiv kommunikationsteknik i skrift”. Eller så här i folkmun: Hur man deltar i en debatt på Facebook. Säga vad man vill om våra framgångar i Pisa, tycker den senaste tiden har bjudit på så många bevis på att Finland är ett debattekniskt u-land.

Eller den här veckan är ju ingalunda speciell. Vi har sett det här förr. I vaccindebatter. I vargdebatter. Kolloidalt silver-debatter. Alla sorts debatter som ska föras i skrift. Jag vågar inte gå så långt som att säga att de här debatterna har varit totalt förgäves – säkert har någon någonstans lärt sig någonting – men det som vi däremot har sett mycket av är folks oooobefintliga förmåga att ens försöka lyssna på varandra. 

Eftersom jag själv har band till Snappertuna har jag mycket intresserat följt med diskussionen kring vargflocken som rör sig där. Eller följde vill säga. För jag insåg ganska snabbt att det inte är någon idé att äta popcorn framför två läger vars ”debatt” gick ungefär så här:

– Skjut vargarna nuuu, ska någon måsta dööö innan något görs???? Vad säger ni sen när de har ihjäl ett barn va va va?????

– Jävla jägare, se er själva i spegeln, så här går det när man skjuter alfahanen!! Flocken är splittrad!!!!

– De här vargarna beter sig inte naturligt!! De är hybrider som ska skjutas bort!!! 

– SKJUT MÄNNISKORNA ISTÄLLET!!!

 

Ingenstans såg jag någon som sträckte ut handen och sa ”Jag förstår att det här gör dig alldeles förfärligt rädd, du som har barn som rör sig i området och allt. Finns det månne något vi tillsammans kunde göra för att minska rädslorna utan att skjuta varken människa eller varg?”. Såg heller ingen som sa: ”Jättefint att du värnar om vargen – det gör jag som jägare också. Månne vi kan dricka kaffe och se om vår gemensamma ängslan över vargstammens fortplantning kan skapa någon förståelse över lägergränserna? Jag vill föra fram argument som säger att en fällning kan förbättra situationen i området. Ses vi vid ABC klockan 18? Ps. Jag lyssnar gärna på dina argument också. Ds.”

PAH.

De kommer aldrig att lyssna på varandra. Det finns ingen vilja att förstå. De kommer att stå där och gapa om ond bråd död tills vargen tar den ena och bössan tar den andra. 

Och det är ju egentligen synd. För jag tror att om man klär av ”SKJUT VARGEN!!!!!!!!” så kan faktiskt hitta något mycket ärligare. Kanske var det bara ett dåligt formulerat ”Jag älskar mina barn och jag är så förtvivlat rädd för att något ska hända dem”?

När folk blir 1. rädda och 2. arga är det som om de glömmer att en diskussion blir betydligt mer givande om vi har en framåtrörelse. När känsloargumenten och anekdotisk bevisföring tar över vill ingen längre mötas. Då används kommentarsfälten mest som en kollektiv spya mot en piltavla. Alla vill säga något (helst så upprörande och med så många utropstecken som möjligt!!!!!!!). Det såg vi ju i kolloidalt silver-debatten i veckan också:

 

– Österbottniska hemmamammor i farten igen!! Samma som vägrar vaccin och förstör för oss andra!! I nappflaska till bebisar ännu till!!!!!!!!! VAR ÄR SOCIALEN? VAR ÄR BARNSKYDDET??? SKA NI FÖRGIFTA ETT BARN!!

– Amerikanska naturvårdsverket konstaterar att ingen toxicitet föreligger. Ni vet väl förresten att det här är Läkemedelsindustrins STÖRSTA FIENDE! Big Pharma och allt det där! En kommersiell vinstmaskin med tvivelaktig moral!! 

– FOLIEHATT!!! Österbotten har tagit på sig rollen som den faktafientliga regionen i vårt land!! Vad kallas alternativ medicin som visats fungera? Jo, medicin!!! ARGYRIAAAA!!!

– SÅ NAIVT att svälja allt staten trugar på oss med hull och hår! Tusentals människor dör varje år av godkända läkemedel utskrivna av vetenskapsmän i form av läkare. Jag har aldrig sett en blå människa trots att tusentals människor använder sig av KS. Det är myt. TÄNK SJÄLV!!! VÅGA GÅ DIN EGEN VÄG!!

 

Skulle nästan vilja klämma av med ett hårt skällsord: Muppar.

Många diskussioner och kommentarsfält har jag tragglat igenom. Och sällan har jag sett så mycket misstänksamhet gentemot Den Andra Farliga Sidan.

Jag tror ingalunda det här med rekommendationer från myndigheter är en 100 % svartvit – och lätt – diskussion. Det här blir nu ett onödigt sidospår, men ta nu det här med statsstödet och mjölken som var på tapeten i Vörå häromveckan. Jag anser Vörå gjorde fint i att slopa den fettfria mjölken (huga) – även om de blev  tillrättavisade snabbt efteråt. Enligt rekommendationerna ska daghem och skolor dagligen servera D-vitaminberikad fettfri mjölk vid måltiderna. Om vi säger som så: Man KAN ifrågasätta den rekommendationen. Även om det var staten som utfärdade den. 

Ändå förvånar det mig hur lite vid litar på varandra. 

Och hur mycket vi misstror myndigheter.

Men framför allt: hur otroligt dåliga vi är att framför de goda argument som vi faktiskt har. 

Mellan raderna har jag avläst massor av bra poänger i alla ovanstående debatter. Om vargar. Om KS. Om vacciner. Till och med om mjölk! Men de försvinner bland utropstecken, hån, misstro, vetenskapsförakt, industrihat, österbottenfobi (vissa nylänningar verkar verkligen hata Österbotten) och mänsklig arrogans. Vi vill så gärna skriva andra på näsan, att vi helt glömmer bort att vi faktiskt kan ha nytta av varandra. 

All utveckling och framåtsträvan här i världen hänger på att vi ska våga ifrågasätta det gamla. Till exempel skapa nya sätt för djur och människor att leva sida vid sida. Till exempel i en by som Snappertuna. Eller också: Utveckla nya sätt så vi människor kan leva sida vid sida. Ta nu mediciner som exempel. Men det blir ju så mycket svårare att komma dit när vi hela tiden pratar med STORA BOKSTÄVER och utgår från att den man pratar med är hjärntvättad av ”moneytalksindustrier” eller ”youtubeexperter”,

Och samtidigt misstror den som försöker ta reda på vilken väg som blir bäst. Har vetenskap och forskning någonsin stått så lågt i kurs?

Min mamma Dana jobbar med ett projekt inom karriärhantering och pratar ofta om att mina barn antagligen kommer att jobba med yrken som inte ännu är uppfunna. Vem vet, kanske är det My som undervisar dina barnbarn i skolämnet ”Argumentationsbaserad, progressiv kommunikationsteknik i skrift”. 

Som den curlande morsa jag är har redan gjort en lektionsplan:

Lektion 1: Ingen använder ett enda jävla ord – bara sina öron. 

Lektion 2: Alla raggar upp sin värsta fiende och säger: Hey, jag lyssnar på dig en stund – och så lyssnar du på mig – och så skriver vi ner allt som förenar oss i en lista.

Lektion 3: Utifrån listan jobbar vi med problemlösning.

 

Kanske behöver jag inte vara så trött på människor sedan?

Hårdvalutan.

Den senaste kvarten har jag ägnat åt att snabbspola ett dussintal poddar i hopp om att hitta en podd där det snackades om att mänsklig skörhet och svaghet har blivit hårdvaluta de senaste åren. Jag minns att jag lyssnade på ett dylikt resonemang någon natt när jag inte kunde sova här i slutet av graviditeten. Men nu hittar jag det iiiiiiiiinteeeeee.

Jag minns inte ens vilken podd det var (En varg söker sin podd? Alex och Sigge? Lillelördag?), men poängen var ungefär att ”visa sig svag” har blivit det nya stark. Att blotta sina mörka sidor har blivit det nya ljusa. Ni fattar. Pendeln har svängt. Vi vill inte längre ha blott solskenshistorier, utan vi vill ha hjärta och smärta. Det har blivit önskvärt att vara skör. I synnerhet i det offenliga.

Där vinns poängerna med svärtan.

Jag har tänkt en del på det nu i och med min förlossningsberättelse. Många har sagt till mig efteråt hur skönt det var att läsa den, efter många andra ”skräckhistorier”. 

Jag har ju alltid varit en sann vän av oversharing. Och det har funkat bra för mig. Ju mer vi delar med varandra, desto lättare känns det i hjärtat. Med tanke på hur många blogginlägg på temat psykisk ohälsa som har figurerat i gruppen Finlandssvenska bloggare de senaste året tyder på att det nog känns mindre ensamt om vi pratar högt om våra inre mörker.

Jag tror inte att folk fattade vidden av förfäliga förlossningar innan internet kom och gjorde mörker till hårdvaluta. Jag tror inte att folk fattade hur vanligt det är med psykisk ohälsa innan internet uppmuntrade oss att prata. Ja, det är väl bra, eller? 

Men precis som Carrie couldn’t I help but wonder: Om nu våra forna glansbilder av verkligheten fick oss att blotta våra svagheter – kommer då våra blottade svagheter att längta efter glansbilder?

Har slitits lite mellan de här två världarna. Å ena sidan vill jag säga att ”yes, det här med nyfödda barn är så himla ljuvligt – prova du också!”. Men å andra sidan vill jag säga ”Men! Det är inte alltid så här – det är de facto ganska ovanligt! Så skyll inte på mig om det blir EKLIT”. Fast å tredje sidan vill jag säga ”Men ni ska inte bli rädda fast det också blir jättejobbigt, för det går ju över!”. Men å fjärde sidan vill jag säga: Lyssna inte på mig överhuvudtaget.

Men till pointen: Jag tycker det har snackats så mycket om skräckhistorier vs. glansbilder i bloggvärldens de senaste åren att man till sist blir lite nojig att man är en sån som sprider sådana själv. Men just nu är jag verkligen glansbildens budbärare (som kommer att få er att längta efter sprickorna i fasaden). Som vanligt läser man på egen risk, hah!

Oavsett hoppas jag ingen ”vinner poänger med svärtan”, eller vilka andra känslor som helst. Känslor kan väl ändå bara få vara känslor, va?

 

bbbb

Det ocensurerade konstverket ovan heter
”Fläckig amningshjärna tänker till”.

Lucka 7: Reklammärkning.

julkalender7

 

Om jag har gjort en helomvändning i barnklädesfrågan, så har jag också gjort en helomvändning i dagens lucka. Barnklädesintesset är inget jag skäms över, men det här är något jag tidvis känner mig lite skamsen över.

Den här gången backar vi bandet fem år i tiden. Det var ungefär då när min blogg blomstrade som mest i form av gratisprodukter. Jag svämmade över av prylar som skickades till mig (nå inte nu svämmade över, men jag fick flera paket i veckan). Det tyckte jag försås var skitbra eftersom det var den fattigaste perioden i mitt liv ekonomiskt sett.

Några läsare störde sig på att de här produkterna syntes i min blogg utan reklammärkning – och jag kunde inte förstå varför det skulle ha någon betydelse (”jag är ju alltid ärlig!”). Det var ju trots allt ändå bara de bra produkterna som syntes – om de var skit använde vi ju dem inte, allra minst rekommenderade dem.

Minns att jag tyckte många var så jävla dumma i huvudet som höll på och tjatade om det här. Men jag försökte verkligen förstå. Och skrev ett inlägg om det här. Läs! Under inlägget finns också 73 intressanta kommentarer, om ämnet intresserar dig.

Ja, det här kan jag skämmas över ibland. Att jag inte förstod vikten av reklammärkning (i synnerhet när det här i dag är en av mina hjärtefrågor).

Blev också skitarg på folk som kommenterade att jag blev utnyttjad som inte tog betalt av företagen. För utnyttjad var ju det sista jag kände mig när jag fick massvis av grejer som jag slapp betala för när det annars var risigt i kassan (att vara vårdledig är, sett till pengarna, uselt ).

Tycker det kan vara knepigt att motivera för bloggare att man inte ska ta emot gratisprodukter, eftersom jag själv vet vad det kan betyda (om man inte badar i pengar och har heltidstjänst). Men visst, företag ska betala för synlighet. Det är inget snack om saken. Men jag menar bara att jag som bloggare kan förstå varför man gör det. För att man helt enkelt tjänar på det i stunden. 

Visst, man får ännu mer om företagen betalar. Men oftast betyder det bara att man får ingenting – och företaget i fråga väljer nästa bloggare som tar emot produkten gratis. Meeeeeen – det här tror jag vi kan vända på. Så att vi alla blir vinnare i slutändan. Och det har vi pratat om förut och kommer prata om igen.

Ville bara älta min arkivskam och be om ursäkt. Ni hade rätt hela tiden. Jag hade fel. Puss!

Trafikbooster.

Förr i tiden fanns det ett sätt att hitta till din favoritblogg. Man knaprade in adressen på tangentbordet och tryckte enter. Pang, så kom man till bloggen. Nu finns det tusen sätt. Vissa ploppar in här på sättet jag just beskrev, men lika många kommer in via andra genvägar. Som till exempel Bloglovin, Sevendays-startsida, Twitter eller Facebook. 

Blir lika glad varje gång någon av mina favoritbloggare startar en Facebook-sida för sina bloggar. Så mycket lättare att få bloggarna serverade rakt i mitt flöde, istället för att jag själv ska söka upp dem.

Jag startade en egen Facebook-sida för min blogg för kanske fem, sex år sedan. Ser ibland att bloggare halvskäms för att de startar Fb-sidor – som om det betydde att man tar sig själv på för stort allvar eller tror att man är lite bättre än man är. MEN HELL NO, så är det inte. Själv förstod jag inte att skämmas – och tur är väl det. 

För rent trafikmässigt har jag haft jättestor draghjälp av min Facebook-sida. Vissa inlägg som har lajkats flitigt av folk som gillar min sida har ibland få rejält med spinn på Facebook (så funkar Fb:s algoritmer – ju fler likes, desto större spridning). Trots att min sida i dag gillas av 1800 personer, så är det inte alls ovanligt att ett enskilt, vällajkat inlägg visas för 10 000 personer. 

I början av året skrev jag ett inlägg om våldtäkt som tack via min Facebook-sida delades över 50 gånger och sågs av över 30K läsare. Läsare jag kanske aldrig hade kommit åt annars.

Vi kan sitta här och leka att statistiken inte spelar någon roll och att vi mest bloggar för oss själva, men personligen tycker jag det är så mycket roligare om det är någon där på andra sidan skärmen också. Som tar emot det jag skriver, som kommenterar, protesterar och utmanar mig. Ju fler, desto roligare.

Därför tycker jag att JUST DU som sitter där och tvekar, ska göra en helt egen Facebook-profil för din blogg, där du delar dina blogginlägg vartefter du publicerar dem. Om du absolut inte vill ha läsare till din blogg, så är det naturligtvis inte mödan värt.

Här kan du följa min blogg på Facebook. Var kan jag följa din?

Retro.

Ni som läser min blogg på dator ser att jag har en länklista under konstruktion här i högerkanten (ni som läser min blogg på mobilen hittar den längst ner under de fem nyaste inläggen). 

Att ha en uppdaterad länklista var lika vanligt (och lika viktigt) som smörgåspålägg 2008. Nu verkar den ha fallit bort i många fall, kanske för att folk läser och hittar bloggar via diverse rss-feeder, Bloglovin och Facebook. Det saknar jag lite. En länklista säger ändå en del om personen bakom bloggen i fråga. Ändå rätt beskrivande för vad hen gillar (och kanske i viss mån vem hen hör ihop med).

Jag har försökt lista mina dagliga bloggar här bredvid. Jag kan fortfarande ha glömt någon jätteviktig, fyller på den vartefter. Känns riktigt retro, på ett bra sätt. Har ni inget annat för en denna lördagkväll kan ni kanske arbeta er igenom den. Trevlig läsning!

10 bloggiska evighetsfrågor.

1. Så här tänker jag kring vacciner: Vacciner finns av en orsak. Det fria valet finns av en orsak. Alla har helt enkelt rätt att chansa sig fram till sitt eget barns bästa. Hur man än väljer blir det fel och rätt. Så som det oftast är i livet. Några vinner, andra förlorar. Har själv aldrig gått i gång på att diskutera vacciner. Kan verkligen inte säga något klokt om dem. 

 

2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här: Ännu i denna dag hävdar jag envist att personer som har fått för sig att de behöver ändra sitt yttre för att känna glädje i sitt inre har blivit lurade någonstans på vägen. Men jag klandrar ingen. Inte ens mig själv när jag faller för normer och ideal. That’s life.

 

3. Min sanna åsikt om muminmuggar: Vi har ett gäng i skåpet som vi använder på kalas och annat. Min idol är ju Tove Jansson så kan ju inte säga ett ont ord om dem. Tycker dessutom storleken på muggen är optimal. Man dricker en kopp, sedan tar man en liten påtår och så är man ohemult nöjd. 

 

4. Ska barn synas på sociala medier? Så här tänker jag: Ja, de får synas. Jag tror det här är en icke-fråga om 20 år. Men som vanligt kan jag ha fel.

 

5. Är jag feminist eller inte? Så här tänker jag: Jag är feminist. Det betyder att jag 1. tror att det finns en massa oskrivna regler bland oss som är redo att punkteras. 2. jag vill gärna hitta dem. 3. inte alltid lyckas med punkt 1 och 2. Jag borde blogga mer om feminism, det tänker jag alltid.

 

6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar: Man kan aldrig ha för många. Så länge man står bakom det man skriver om.

 

7. Kan pojkar ha rosa kläder? Min åsikt om genustänk i kläder: En gång var jag superintresserad av barnkläder och genus. Nu får mina barn gå runt i vilka lumpor som helst de finner intresse för. De är tillräckligt stora för att avgöra sånt själv. Vad ska jag komma och blanda mig i vilka färger och mönster de tycker är snygga? Båda tycker att rosa är en färg att räkna med. 

 

8. Dop eller namnfest – vad väljer jag? Vi döpte det ena, tänkte om till det andra. Hade så fullt upp med att bli förälder att jag liksom inte orkade ta tag i min icke-tro första gången. Till barn nr. 2 hann jag liksom tänka lite större. 

 

9. Bloggska – är det ett viktigt språk? För någon kan bloggskan vara det som avgör hela språkets fortsatta utveckling. Bloggska är ibland det viktigaste språket. 

 

10. Den berömda bloggfasaden – ska man visa allt i bloggen? Har en bloggbekant (vi ska låta hennes namn förbli osagt) som en gång sa att hon riktigt njuuuuter av att folk köper den slipade fasaden. Fasader eller icke-fasader, alla sätt är goda, förutom de dåliga. Själv önskar jag att jag var lite mer slipad. Men så är jag ju så råjsig mellan varven. Går inte att rädda mera. Ni vet ju hur jag är.

 

Ps. Angående jag och idealen. Här är jag:

 

22

Ni missar väl inte Underbara Clara?

12957246 10154022433135761 1041190600 n

 

Hur går det till när man driver ett företag på nätet och hur är det att jobba som professionell bloggare och instagrammare?

 

Det bästa med att Vasabladet fyller 160 i år är all satsning på skitbra innehåll och roliga upplevelser för våra läsare. Ni har kanske sett att Vbl ordnar en föreläsningsserie nu under våren. Här kommer nu ett till datum (förutom vårt loppis) som ni ska lägga på minnet, 26 april. 

Då kommer bloggdrottningen Clara ”Underbara Clara” Lidström och internetforskaren Nyberg till Vasa och ger en föreläsning om digitalt företagande och kvinnligt entreprenörskap på nätet. Och det bästa är att föreläsningarna fortsättningsvis är helt gratis. Det enda du behöver göra är att anmäla dig här. Om Underbara Clara är i stan – ja, då kommer man. 

 

Här kommer du till Facebook-evenemanget.
Anmäl dig redan nu!

 

Förstå och inte förstå.

linnjung

Jag har alltid tänkt att det inte går att toppa inlägget när Milken föddes, men det gjorde jag igår (har jag för mig). Vill minnas att det var kring 10K som läste inlägget efter att Milken plockades ut. Såg just att våldtäktsskolan redan är uppe i 12K unika. Det säger jag inte för att fuldansa och storskryta, utan mest för att poängtera hur maffigt det är att bloggandet ännu ökar 2016. Tack alla ni som delar och gillar och har er. 

En annan reflektion från i går: Jag sa ju häromdagen att blogga är att förstå saker med sig själv. Nu vet jag en till grej som bloggandet innebär.

Att blogga är att bli missförstådd.

Men det roliga är att så här många års träning har gjort en väldigt immun mot missförstånd. Jag menar, ta nu bröstdebatten till exempel, kände att det var cirka 30 % som totalt missade poängen. Men efter alla dessa år i bloggvärldens alla diskussioner så känns det inte längre i magen. 

Förr fick jag magont utaf bara helfvetet när någon missförstod vad jag sa. När någon läste in någonting som jag verkligen inte menade. Nu är det mest ”jaja, kanske hen någon gång i framtiden förstår” och så tar man en apelsin och lägger sig i soffan. Vet ni hur skönt det är? Att kunna rida avslappnat genom stormande hav? Ja, det är ljuvligt. Så bra färdighet att ha med sig i livet!

Farhågan i går var ju att någon sluta läsa mitt inlägg halvvägs och således tro att jag totalt har lost it. Det hände några gånger. Speciellt lustigt när någon delade inlägget i Rajat kiinni-gruppen på Facebook ”ÖÖÖÖ MITEN OIS OPETTAA NOILLE UUDISASUKKAILLE MITEN KAYTTÄYDYTÄÄN SEN SIJAAN EIKÄ TYTÖILLE JA NAISILLE VÄLTYTÄÄN RAISKATUKSI TULEMISTA”. Ja ja ja. Och så åt man småfnissande en apelsin.

Att blogga är acceptera att det inte går att göra sig 100 % förstådd i alla läger.

Och att vara helt okej med det.

För det viktigaste är ändå att det fanns någon som förstod.

Det räcker.

Baksidan och Medelmåttan, ni fattas mig.

img 8470 pola

Det finns bloggare som verkligen inte borde få pausa, eller sluta blogga över huvud taget. I går gjorde Eva Frantz comeback efter några månaders paus (yes, yes yes!). Och det var inte vilken comeback som helst, det var en comeback med en av de bättre rubrikerna på år och dar: Är tanten den nya gubben? Läs!

På tal om comebacks. Vet ni vem jag saknar allra, allra mest? Malin Granberg! När ska den mest saknade superstjärnan, medelmåttan och kvinnan göra entré i bloggvärlden igen? Det skulle vara det bästa som skulle kunna hända 2016.

Nickby rapporterar.

Att en blogg uppdateras sällan är ingen dålig sak om det betyder att de få inlägg som publiceras håller hög kvalitet. ”Nickby rapporterar” är en blogg som spottar ur sig ett par inlägg i månaden, men varje gång Micaela uppdaterar är det guld. Ta nu de två senaste inläggen som exempel. Vill bara kolla att ni inte har glömt bort den.

Börja med det här och fortsätt med det här. Ja, he va he.

Precis vad jag försökte säga.

Jag förutsätter att ni läste intervjun med Jungersten i Vasabladet. Det är en totalskandal att jag var sjuk på releasefesten för Saras nya bok #döden, men ska försöka få tag i den så fort som möjligt. Återkommer med recension.

Men tills dess vill jag bjuda på ett litet stycke från ifrågavarande intervju. Sög på dessa ord som en godis. För att nu än en gång gå tillbaka till den bloggska debatten:

 

 

BeFunkyCollage

Måndagspris.

blogg


Vete fan vad jag
har för hybris, men just i dag ser jag mig som den allsmäktige bloggdomaren. Känner att jag vill dela ut några priser som inte kommer att finnas på galan i november. 2011 eller 2012 satt jag i bloggprisjuryn med Catzo, Hanna Gullichsen och Paradise-oskar (HAHA, salig blandning minsann). Det var krävande och svårt och superkul. Om det inte skulle finnas något röstningsmöjlighet och jag skulle få vara diktator. Då skulle jag dela ut dessa specialpris enligt följande (nu är ju inte alla bloggpris, men ni fattar).

 

Årets samhällsblogg: Linnea Portin. Ju mer jag läser av Linnea desto mer övertygad blir jag. Jag tycker att hennes blogg har allt jag efterlyser i en blogg. Personliga, välskrivna reflektioner. Så gott som inget nonsens. Yta, djup och snygga bilder. Oerhört rolig blogg också. 

Årets instagrammare: NK Flights. Jag tycker det är det överlägset bästa instakontot just nu. Helt sjukt snygga flygbilder över Österbotten. Vet faktiskt inte vem som ligger bakom kontot, men uppenbarligen är det en konstnärlig pilot med bra fiilis.

Årets kolumnist: Nadia Boussir. Say no more. Tycker Nadia skriver de mest hysteriska krönikorna. Ta nu den senaste till exempel. Redan när jag öppnade mejlet och såg rubriken ”Prioritering porslinssnippa” föll jag under bordet. Hon skriver det som många inte ens täcks tänka. Modigt, rakt och gälit. Så hysteriskt bra.

Årets låt: Månskensbonden – Döpt i Kyroälv. Tycker ju fortsättningsvis att den är en av årets bästa låtar. Det räcker för mig. Här skulle jag dock vilja ge ett litet tröstpris till Vasas flora och faunas – Leevi & the leavings.

Årets viktigaste blogg: Amanda Audas-Kass. Det finns egentligen ingen som så tydligt lyckas förmedla vikten av gråzoner. Ingenting är svart eller vitt. Det mesta är mitt emellan. Det finns ingen som skriver så bra om respekt, förlåtelse och förståelse som Amanda Audas-Kass. Tror alla skulle må bra av en daglig Amanda.

Årets kreativa person: Sofie Björkgren-Näse. Tycker det är så häftigt vad hon har byggt upp kring lettering. Allt Sofie gör blir så sjukt snyggt (påminn mig att jag måste fota syrrans nya tatuering nästa gång vi ses, den har Sofie gjort). Är det ens möjligt att skriva så snyggt?

Årets roligaste blogg: Jag brukar ju inte skratta hejdlöst när jag läser bloggar, men det händer ibland när jag läser Johan Hagströms fotoblogg. Det är något med superglada medelåldersmän som pratar Kokkola-dialekt. 

Årets podcast: Magnus och Peppes podcast. En bra podcast symboliseras alltid av att man kommer på sig själv med att avbryta och protestera. Man vill liksom in i samtalet och avbryta. Tycker Magnus och Peppe alltid tar upp sådant som jag vill prata om. Bäst är förstås när de bråkar. Men oftast blir det insiktsfulla diskussioner. 

Och så var det ju det där att årets inredningsblogg fattas. Där tycker jag vi har en självskriven vinnare. Jag har ju redan sagt att hon är Frida Ramstedt of Svenskfinland. Anna-Lena Nyfors-Norrgård. Bra trendspaningar varvat med bilder från eget hem. Bra språk, mycket text (det är man inte bortskämd med i inredningsbloggar!) och stilrent intryck.

 

Tack för att ni gör mina dagar till bra dagar.

Galan – mina gissningar.

Meeeeen, era latmaskar. Jag hade förväntat mig minst 20 kommentarer fyllda av gissningar inför bloggalan när jag kom hem från simhallen nu ikväll – OCH INTE ENS EN ENDA AV ER HADE GISSAT. Ingen hade bemödat sig med en gissning. Uselt. Jag tänkte först straffa er med inte publicera min lista.

Men så är jag ju faktiskt gjord av godhet, hallonbåtar och blomsterängar. Därför kommer här mina gissningar (nödvändigtvis kanske inte dem jag helst skulle se som vinnare, men de jag tror kammar hem storpokalerna).

 

Årets mode-/skönhetsblogg:
Michelle Kjellman eller Jannike Snellman-Sundström

Årets tränings-/hälsoblogg:
Lina Björkskog eller Sara Back

Årets familjeblogg:
Carola Ekman

Årets personliga blogg:
Tidstjuven

Årets kreativa blogg:
Någon videobloggare (just nu tomt i hjärnan).

Årets foto-/videoblogg:
Anna Snickars

Årets blogg:
Carola Ekman

Årets inspiratör:
Nadia Boussir, Malin Båtmästar eller Ila Nordman

Årets författare:
Malin Klingenberg

Årets artist:
KAJ

Årets företagare:
Polkuped.fi

Årets mediepersonlighet:
Catariina Salo eller Christoffer Strandberg

 

Så – bakläxa till er!

 

Kategorier jag tycker saknas i denna lista: Årets inredningsblogg, Årets samhällsblogg, Årets kolumnist, Årets instagrammare, Årets bästa blogginlägg, Årets roligaste blogg och Årets viktigaste blogg. Men hej, de priserna kan jag dela ut här i min blogg. Vi säger till helgen, va?

 

Galan.

 

Skarmavbild 2015 10 12 kl. 12.30.45

I går släpptes kategorierna till den kommande finlandssvenska bloggalan i Vasa. Här på jobbet har jag redan skrivit en lista över vem jag tror kammar hem priserna i respektive kategorier (jag ska avslöja dem ikväll när jag kommer från simhallen, hinner inte just nu för ibland måste jag faktiskt jobba också). Ni får vänta med spänning.

Kan i alla fall avslöja att den listan innefattas av en Carola, en Malin och en Lina. Ni kan ha en liten gissningstävling i kommentarsfältet istället. Vem tror ni vinner i dessa kategorier?

 

Årets mode-/skönhetsblogg
Årets tränings-/hälsoblogg
Årets familjeblogg
Årets personliga blogg
Årets kreativa blogg
Årets foto-/videoblogg
Årets blogg
Årets inspiratör
Årets författare
Årets artist
Årets företagare
Årets mediepersonlighet

SHOOT!

Carola Ekman.

SetWidth800 carola1

 

Har haft lite fullt upp i kväll, men vill ändå springa in lite snabbt här och kasta lite bloggkonfetti över min bloggkollega Carola Ekman. Tycker det är så rysligt roligt att hon har gjort en riktig raketkarriär under det senaste halvåret här på Sevendays. 

Kan på många sätt identifiera mig med Carola. Ni vet, ung frispråkig morsa med blogg och mycket åsikter. Känner att jag var ungefär som Carola för några år sedan. Sedan klippte jag mig, fick jag ett jobb och blev tråkig bla bla. Är så lycklig att det ändå finns någon som håller den där specifika flaggan i topp. Carola och jag har så gott som lika mycket läsare just nu. Och det har hon verkligen jobbat svinbra för de senaste månaderna. Mängden blogginlägg den kvinnan spottar ur sig dagligen är svårslagen.

Det är dags att inse att vi har en ny bloggdrottning i Svenskfinland! Och ingen är lyckligare än jag. Bästa, provokativa, bjussiga Carola. Rock on.

 

 

Efterlyses: Bloggsolidaritet.

När vi ändå var inne på temat bloggande igår, så skulle vi också kunna ta upp en annan diskussion som dyker upp med jämna mellanrum (det har också tio år i bloggvärlden lärt mig: alla diskussionsämnen cirkulerar – alla brännheta debatter återkommer med några års mellanrum). I dag ska vi prata om den gamla bloggtrasan reklam på bloggar. 

Vi backar några år. Ungefär till 2009.

De första gångerna jag kontaktades av företag som ville skicka gratisprodukter till mig blev jag superglad. Tackade och tog emot med öppna armar. Visade dem i bloggen och tyckte det var toppen. Att få hem svindyra kvalitetskläder till barnen, helt gratis, passade min studentplånbok alldeles ypperligt. Tyckte det var världens win-win. 

På ett rationellt plan förstod jag ju att många företag stod där och gnuggade händerna. Förstås tyckte de att jag och många andra var världens kap. De kunde gott muta loss föräldralediga bloggare med en uppsättning kläder och så skötte vi marknadsföringen helt gratis. Men jag orkade aldrig känna mig utnyttjad. Tyckte det var fine, fair enough (har senare också förstått att det finns en omvänd irritation – bloggare som hela tiden hör av sig till företag och tigger gratisprodukter).

Och ska jag vara ärlig, så visste jag inte ens hur man skulle göra för att ta betalt för att skriva blogginlägg. Jag förstod ju att det egentligen var så man borde göra. Men hur gjorde man det rent praktiskt? Banners kändes ganska begripligt, men liksom inlägg? I något skede tog jag ändå mod till mig och hörde av mig till Suomen Blogimedia och jag fick genast en plats (tack för det bästa Noora Shingler!). Så det löste sig ganska snabbt. Någon annan fixade den biten till mig. Skönt.

Att företagen gynnades av min gratisreklam under mina första bloggår, det är ingenting som rör mig i ryggen. Däremot förstod jag kanske inte att jag sabbade för dem som verkligen satsade och kämpade för att sälja reklam på sina bloggar. Jag förstörde marknaden för ambitiösa bloggsystrar. Det som de kämpade för att sälja – det gav jag bort gratis. Det önskar jag att jag hade tänkt på redan då.

Det kan jag nämligen sucka lite avmätt åt i dag, när man är fem före att sälja in ett riktigt bra blogginlägg till ett företag, men så får man avslag, för företaget i fråga fick ändå tag på någon annan som var villig att göra det gratis mot en produkt. 

Däremot blir jag jättejätteglad när jag ser att det förekommer blogginlägg som jag vet att företag har betalt för. Och där det högst upp står klart och tydligt ”Inlägget är ett kommersiellt samarbete med xxx”. Företag som syns i samband med professionellt utformade blogginlägg får alltid plus i kanten. Tycker det signalerar att företaget ligger i tiden, känner till spelreglerna och vågar satsa. Företag som syns i samband med smygreklam och luddiga länkar får alltid minuspoäng i min bok. Där kan vi bloggare verkligen styra upp marknaden. Vi kan erbjuda företag professionellt utformade annonsplatser. 

Summa summarum: Jag inser att det i vissa fall är omöjligt att stå emot när någon vill överösa en med gratis och gott, men jag tycker ändå man kunde tänka till två eller tre gånger. Kunde man till exempel tänka sig att avstå den där ena gången och istället gå in för lite bloggsolidaritet? Kunde man tänka sig att skaffa ett FO-nummer och fakturera i alla fall pikilite? Vi bloggare har så otroligt mycket att erbjuda för hela den finländska ekonomin som står och haltar. Både för oss själva och för företagen runt omkring oss. 

Men för det krävs det att vi tänker bloggsolidariskt. Sluta göra gratisaffärer. Sluta tigga produkter. Berätta vad som är reklam. Gör det proffesionellt. Gör det roligt. Våga fråga. Våga satsa. Våga erbjuda dina tjänster. Visa hur bra bloggannonsering är. Våga ta betalt. 

 

teamwork

TEAMWORK!

Män, var ÄR ni?

 

IMG 20150409 122309

IMG 20150407 131430

7D

 

Den vanligaste kritiken mot Sevendays är att vi inte har tillräckligt med innehåll som intresserar män (vad som definiterar ett ”manligt intresseområde” kan säkert diskuteras i all oändlighet). Nå väl, i början av mars efterlyste vi nya bloggar i hopp om bättre balans.

Antalet ansökningar blev som känt tresiffrigt (!). Vet ni hur många män som sökte? Fem! Här hade vi verkligen hoppats på stordåd, men det är väl bara att konstatera att bloggvärlden har en orubbligt stark kvinnlig dominans – i alla fall i Svenskfinland. 

Vi har nu kokat ner alla ansökningar till 30 (imorse stod vi här framför skåpet och fajtades om vår personliga favoritlappar). Nu börjar det vara riktigt svårt! Ännu ska över hälften bort.

Men fortsättningsvis behöver vi flera män. Har du någon på lager som vi kunde kvotera in? Kan tänka mig att låta en duktig manlig bloggare gå förbi kön – bara vi skulle få in lite fler män. Trots att verkligheten kanske faktiskt ser ut så här. Att 99% av bloggarna är kvinnor. Det kan inte vara så här svårt!

Tipsa mig nu om alla män ni känner!

Tre saker i bloggvärlden som kunde förbättras avsevärt

 

1. Bloggare som uppenbart skriver sponsrade inlägg men som aldrig någonsin antytt det (2015 borde vi veta bättre). Det spelar ingen roll om du fått ersättning i pengar eller enbart i produkter. Dina läsare förtjänar att få veta. Att ingen tvingat dig blogga om gratisprodukterna? Säg det ändå! Ingen blir ledsen. Så länge du är ärlig, öppen och schysst.

 

2. Bloggare som skriver sponsrade inlägg – och lägger den allra viktigaste meningen ”inlägget skrivs i samarbete med..” sist i inlägget. Så får man inte luras.

 

3. Bloggare som bloggar affiliate-länkar efter affiliate-länkar utan att antyda ett ord om det. Många finska bloggar jag läser skriver ibland ”Inlägget innehåller affiliate-länkar”. Det tycker jag är superschysst och påverkar inte hur jag klickar.