Dagens kind.

En av de svåraste aspekterna med att ha bebisar är att sluta fota dem. Det har nu gått tre månader och jag svär på att det finns en bild från vareviga dag My har funnits på denna jord. Det är så svårt att sluta när man som förälder alltid tycker att man har fått världens mest perfekta barn. Men åååå siiiiiiiii så fin hon är. Klick klick. Ooooiiiih nu leeer hon. Klick klick.

Det är så himla praktiskt att det är inbyggt på det viset. Att naturen ser till att kärleken till det egna barnet är totalt blind. Oavsett hur babyn ser ut, om My kom ut och såg ut som Rod Stewart (min systers återkommande mardröm under graviditeten), så skulle jag ändå tycka att hon är fantastisk. Rod eller ej – det här är den gulligaste baby jag sett sedan .. ja, sedan jag senast fick barn.

Den obligatoriska babyserien på det:

 

2017 11 13 01.44.40 42017 11 13 01.42.05 12017 11 13 04.28.57 22017 11 13 09.24.42 12017 11 13 09.21.43 12017 11 13 09.41.05 12017 11 13 09.43.03 1

Rimligt, rymligt.

2017 11 11 08.14.59 1

 

Å ena sidan. Kanske inte fullt rimligt att läsa en bok på detta vis. Kanske inte så bekvämt heller. Varken ergonomiskt eller rofyllt. Glömmer vad jag läser för alla pratar. Läser igen. Nacken är spänd och bebin klöser.

Å andra sidan. Det kommer komma stunder när man längtar tillbaka till sina femton trånga centimetrar just här. När man visste var de fanns. Att de var trygga, mätta, varma och mina. Tänk att korven där i nacken en dag ska vara ute i samma natt som jag nu ugglar i (hemska tanke!). Tur att sänglivet nu – och länge till – är rimligt rymligt för oss alla.

Sov gott, mina vänner!

En sån dag.

2017 11 10 10.35.38 1

 

Goddagens, goddagens. Klockan är snart 11 och jag har knappt klivit ur sängen. Har fått på kaffet, men that’s pretty much it. Vaknade klockan 3 inatt av att det sedvanliga babybatteriet vid min sida var någon grad hetare än normalt. Myslikorven har sin första feber. Även om det inte bekom henne särskilt mycket, så blir man ju alltid lite på helspänn första gången bebin är sjuk. Febern försvann efter en suppare, men där låg man ju ändå och kände och pillade lite tills klockan blev ungefär stora barnens väckningstid. Unnade mig sedermera big time sovmorgon. God morgon!

 

2017 11 10 10.34.20 1

 

Utanför fönstret ser det ut att bli en betydligt bättre dag i dag! Igår var ju värsta stormen och EKLIGA regnpisket. Dagen i sig var ju dock inte dålig. Fick hänga med kaveris hela förmiddagen och sedan ännu dra med Nadia till Ernst och se ”Yo bro!” på Wasa Teater (ska skriva mer om den lite senare). Nu måste jag vakna till och vårda den lilla svettiga människan. Såg ni på insta hur syyyyynd det var om henne?

Sparas i öronen.

Det är ganska nytt för oss det här med att babyn skrattar högt. Det är lite som om världen stannar varje gång hon flabbar till. Hon flabbar inte högt så ofta (även om hon är glad mest hela tiden), men när hon gör det kan du vara säker på att hela familjen ruuuuuuuuusar till rummet där hon finns och fryser till förväntansfull is. ”Gör det igen, mamma!” ropar de i kör. ”Gör det där du gjorde igen, så hon skrattar igen!”

Men när alla kommer springande som en hord kollriga kameler kommer hon oftast av sig. 

Och eftersom jag vet att stora barnen njuter så mycket av att vara med henne, unnar jag dem allehanda stunder som innehåller den här typen av babymagi (tro mig, babyskratt är ren och skär trolldom). Häromdagen fick de komma upp igen från sängarna, fast de redan hade lagt sig, för My var på så otroligt roligt humör. Den här tiden vi har nu är så smärtsamt kort, det vet jag från förr. Också de ska få carpa skiten ur diemen. 

I synnerhet när jag ser att babyflabbet gör dem lika mjuka i magen som mig. Ibland händer det att jag ser glansiga ögon genom mina glansiga. Då kvittar det ganska hårt om läggdags fördröjs med en kvart eller så. Nå, den där kvällen fortsatte My jollra i soffan efter att de gick till sängs för andra gången. Hörde hur det naaaw-suckades inne i mörkret från deras rum. Och när My flabbade loss, riktigt högt en sista gång, hörde jag hur Milken viskade till Masse:

 

”Åååååå hennes skratt är så fint att det sparas i mina öron”

 

2017 11 07 02.34.29 1

2017 11 07 02.35.56 1

 

Önskar man kunde.

900 km landsväg med norra halvklotets bästa bilgäng.

2017 11 05 07.52.15 1

 

I helgen har jag åkt 900 km bil ensam med mina barn. ”Stackars sate” kanske någon tänker, men aj juku så fel man kan ha. Lycklig är jag som får tillbringa 12 timmar i en bil med mina barn på en landsväg. Visst, det förekommer lite tröttma i den arma mammans dåliga rygg och visst blir man lite sömnig när man kommer fram. Men om vi ska vara riktigt positiva denna afton så ska jag ge er tre orsaker till varför 900 km i bil inte är en dålig idé.

 

1. Bra diskussioner

Jag brukar ju säga att mina barn är norra halvklotets bästa bilbarn. De har åkt bil, mer eller mindre nonstop, mellan Nyland och Österbotten hela sina liv och är vana vid att det tar länge. Jag är pikulite mallig när jag säger att de aldrig gnäller. Tvärtom har vi ofta rätt trevligt när vi åker. Tänkte på det i dag när jag körde hem hur bra det egentligen är att man åker långa sträckor med jämna mellanrum så man faktiskt hamnar prata. Sista 100 km har de oftast spelat slut alla mobiler och ipads, så då hinner man ju prata allt det där man annars inte hinner. Har ofta tänkt på att det är viktigt för barn att lära sig ha skittråkigt i detta tidevarv av ständiga intryck.

 

2. Rejäl egoboost

Jag är ju ganska enkel som människa och finner såldedes en sån otrolig tillfredsställelse i tanken på att jag kan bemästra den här lilla possen som är min. Att jag aldrig behöver vara nervös inför någonting när vi är ut på tur. Tycker det är så kova att vi kommer så bra överens, jag säkert skulle kunna åka ut i Europa på bilsemester med alla tre om någon skulle fråga. Jag vet nu inte om det är min förtjänst, men är ändå lite stolt över mig själv i smyg. När jag, BIG MOMMA, flyger fram längs motorvägarna och det är god stämning i baksätet. Enda gången det blev sämre stämning i dag var det när jag fick lite väl stark inlevelse i min Celine Dion-falsett (hittade en Celine Dion-skiva i bilen, hjärtsmiley) och Milea sa ”Ursäkta mamma, men kan du sänka lite, jag får huvudvärk av det där!”.

 

3. Resan + berömmet = stoltheten

Att mina barn är norra halvklotets bästa bilbarn är lite som hönan och ägget-diskussionen. Jag vet egentligen inte om de var de bästa bilbarnen helt naturligt, eller om de blev det för att jag hjärntvättade dem med beröm. Halva resan går ungefär ut på att jag säger ”NEJ HOHHO, det är så ROLIGT att åka med er för att ni är så OTROLIGT SNÄLLA och LJUVLIGA och HÄRLIGA och TÅLAMODIGA och HJÄLPSAMMA!”. Delvis smörar jag för att keep it that way. Men också för att det är helt sant. Och jag tror de finner en liten stolthet i det. Tror inte de vill sjabbla bort den här fina titeln heller. Den här gången var Milken napp-ansvarig (den som trycker in nappen om My råkar vakna) och Matheo var matansvarig (den som delar ut mandariner och kex). Som tack fick de välja var vi stannar och äter. My sov exakt hela hemresan (450 km zzzzz) och allt gick helt perfekt – också den här gången. Ni kan ju anta att komplimangmaskinen malde friskt hemma på gården. Norra halvklotets bästa bilbarn gick rakryggade upp för trappan. 

Tre månaders baby.

Jag fick ett sånt otroligt bra gensvar förra gången jag bloggade om Mys utveckling. Skrattade riktigt högt av förtjusning när en bekant messade typ ”äääää jag täcks inte kommentera det här på din blogg, men alltså guuuud så intressant att läsa om barn i samma ålder”. Jajaja, det är väl tabu att intressera sig för mammabloggar, MEN SO BE IT. I den här bloggen skäms vi inte för någonting. Här ska nu gottas i babyns magiska utveckling. YES!

My Maxine, eller Mylbert Vaccine som det händer att man säger, blir tre månader i helgen. Det ni kommer att få läsa om här är ingen vanlig babyvardag (så skyll inte på mig om ni skaffar barn och det inte motsvarar detta). Jag har haft en och annan bebis, så jag vågar påstå att Mylbert är en ovanligt lätthanterlig spädis. Hon liksom vet hur livet ska levas redan nu.

Jag lägger henne cirka 21 på kvällen. Och med lägger henne menar jag att hon somnar bredvid mig i sängen medan jag läser en bok eller slösurfar. Hon sover mellan mig och Sami till cirka klockan 9.00. En gång ammar jag på natten. Oklart när, för jag drar henne intill mig och så slocknar vi fastklistrade.

När jag har ammat henne klockan 9.00, så somnar hon igen och sover till cirka 12.00-13.00. Det låter nästan provocerande skönt, men jag har alltså en baby som i princip sover femton, sexton timmars nätter bara hon får äta lite emellan. Det är nog först på eftermiddagen, när de stora barnen kommer hem, som hon vaknar till liv. Hon älskar att sova. Jag älskar att hon gör det. 

 

2017 10 25 05.03.44 2

 

Och det bästa av allt är att hon är så himla tillfreds med livet. Har aldrig sett på maken till okrävande person. En kväll för inte så länge sedan, när vi låg i sängen och tindrade, försöke vi komma på om hon en gång under hela dagen hade gråtit. Men det kunde vi inte. Ibland går det dagar när hon inte gråter en enda gång. Inte ens av hunger, för jag brukar amma henne när hon vaknar – och när hon vaknar är hon skitglad

Hon skrattar och gunglar och sjunger mest hela tiden. Håller långa monologer i famnen och kommunicerar så dreglet rinner. ”Äääuuuuu äuuuu äuuuuu” låter det på långan väg. Det är så urbota gulligt att till och med en kylig istapp som jag börjar göra förfärliga miner och pratar babyspråk (uff).

Ja, och så är hon ju till på köpet så förfärligt goooo i kinderna. När stora barnen kommer hem från skolan kan jag riktigt se hur de får kärleksspunk i kroppen, när de inte vet hur de ska ta i My för att få utlopp för sin iver. Man kan ju inte direkt brotta ner henne i sängen, men jag fattar att man bra gärna skulle vilja. För de där kinderna vill man liksom gosa ihjäl sig i. Speciellt när My lyser upp som ett frikkin’ solsystem och tjuter av glädje när hon ser Milken och Masse.

Och de gånger hon babyflabbar högt får jag kärlekskramp och faller död ner. FÖRBJUDET ATT LÅTA SÅ GULLIG.

 

2017 10 25 05.01.03 1

 

Ja, inte är det svårt när det är lätt, hälsar vi från Brändö. Tjohej!

Någons mat, någons tröst, någons trygghet.

Tiden går så fort när man har roligt, har jag hört. Den nyfödda (”nyfödda”) människan My har redan hunnit bli 2,5 månad. Å andra sidan skulle jag inte bli förvånad om någon plötsligt informerade mig om att hon är 2,5 år. Så är det att ha barn, har jag märkt. Swish swish swish, säger det – och så är de stora.

Den här gången gör det egentligen inget. För det finns inget jag hade gjort annorlunda. Jag har tagit minsta lilla sekund, insupit den och lagrat den i mitt hjärta. Jag har på riktigt lyssnat till mig och mina behov, och de har flätats samman med hela familjens. Jag har kanske aldrig befunnit mig så mycket i stunden som de senaste veckorna. Då gör det inget att tiden glider framåt. För det är vad tiden är till för, trots allt. 

Jag har varit så stolt över mig själv för att jag har gett mig själv goda förutsättningar för att amma. Ja, det får man faktiskt vara, om man tycker om att amma. För det gör jag. Jag helammar henne fortfarande. Även om jag för första gången i dag såg lite oroligt på mig själv i badrumsspegeln. Det var en mycket grå människa som tittade tillbaka. Gick genast och hinkade i mig några järntabletter. Skrapade mig orolig i håret. Jag vill faktiskt inte att det ska ta slut ännu.

Amanda skrev häromdagen att hon inte alls längtar tillbaka till tiden när hon var någons mat. Kan inte relatera till det just nu (jag kan – tvärtom – tycka att det är ett privilegium att vara någons mat, mys och totala trygghet). Men har det i smärtsamt nära minne, även om det snart är 10 år sedan, hur det känns när amningen totalt äter upp en inifrån. 

Nu kanske det låter som om jag lägger en stor värdering i att amma (det gör jag inte). Jag njuter bara så otroligt av värmen, närheten och anknytningen. Jag vill på inga vis att det här gråa ansiktet ska vara början på slutet. Jag ser så galet sliten och utmärglad ut, hur mycket jag än sover. Jag ser ju att amningen tär. Alla kilon jag lade på mig är redan borta.

Men jag vet ju också att jag kan äta som häst (det är en mkt god förmåga att ha i den här situationen). Och det tänker jag göra. Äta, äta, äta. Röra på mig. Vara ute. Dricka vatten. Få i mig mina vitaminer. Jag tar emot alla dina tips på att boosta orken (men orka dyra kosttillskott!). 

… men går det inte, så går det inte. Då får man tänka om. Ljuvliga flickor blir det ju ändå. Oavsett om de ammas eller ej. Det har vi ju levande bevis på nedan.

 

2017 10 15 02.53.34 1

2017 10 15 03.02.11 3

2017 10 16 06.35.35 1

Rutinen, rutinen.

Tack för all feedback. Tant blev nästan löjligt glad. Ni (era galna dårar) önskade er mera vardag här i bloggen. Fast det kan jag ju kanske förstå. Har ju alltid sagt att jag tycker det är allra bäst att läsa om vad folk tänker på, vad folk tycker, vad folk äter, vem folk träffar, vad de klär på sig och vad de gör efter jobbet. 

Dessvärre har jag ju varken sällskap, jobb eller kläder just nu, men jag har nu i alla fall tänkt lite (hahaha, I wish). Och här kommer nu bebivardag deluxe:

Har nu för tredje dagen i rad gjort samma sak med My (blev just stolt när jag insåg att jag kanske fått till EN RUTIN!). När jag har skjutsat stora barnen till skolan har jag rullat ut henne på balkongen – och där har hon sedan sovit i tre, fyra timmar.

I dag kändes morgonen så kall att jag fick kasta ett extratäckte på. Man hörde riktigt hur hon suckade nöjt och belåtet. Men vem skulle INTE njuta av att få rullas ut i massor av sköna kläder och täcken och sedan sova utomhus i frisk luft? Fattar inte varför man inte gör det åt sig själv. Bäddar en myshörna på balkongen och ba ”mmmm.. zzzzz…”. Nå, istället har jag ägnat mig åt återhämtning i andra former. Som att blogga, duscha, slösurfa och tömma diskmaskinen. Dagens stora höjdpunkt blir väl inte mer spännande än att testa ett nytt silvershampoo jag köpte i Rewell center igår.

Nåja ja ja ja, ville ba skryta om det där med rutinen. Ni ville ha bilder på bebisar också. Här är pre-powernap och post-powernap. För övrigt vill jag säga att den där vita merinoulldräkten från Kela-lådan är fullkomligt ljuvlig. Synd att den inte finns i alla storlekar.

 

2017 09 25 09.27.38 3

2017 09 26 01.42.03 2

 

Vardagsbloggen, over and out.

8 reflektioner från två månader som trebarnsmorsa.

2017 09 23 11.15.27 2

 

 

1. Det är betydligt lugnare än jag trodde. Och det beror såklart på att de existerande barnen redan är stora. Och det beror förstås också på att vi fick en otroligt lugn och beskedlig bebe (ibland glömmer jag nästan bort att hon finns när hon snarkar tyst i något annat rum). Inte i min vildaste fanstasi kunde jag tro att den första tiden skulle gå så här smooth.  

 

2. Tacka Gud för preggokilona. Jag gick ju upp cirka 20+ kg under graviditeten, vilket är en massiv ökning från de andra barnens graviditeter där jag lagt på mig cirka 6 kg. Även om mina knän nästan gick av – och dog – (för att inte tala om min arma rygg!) så är jag så himla glad att jag åt, åt, åt och svullade. Så att jag sedermera skulle ha något att ta ifrån eftersom amningen tenderar äta upp mig inifrån. På eftergranskningen visade sig att jag nu, två månader senare, har 2 kg kvar till utgångsvikten. Tänk om jag inte hade lagt på mig extrapower! Då hade jag säkert varit i samma beklagliga sits som förra gången och varit tvungen att sluta amma. Nu gäller det bara att fortsätta äta som en häst, så jag orkar amma länge ännu. YASS!

 

3. Barnen är värre hönsmammor än mig. Alltså de är verkligen såna urgulliga, stolta fåntrattar till storasyskon. Här för någon dag sedan hörde jag när en av dem försökte skryta för en kompis ”Vet du, Pikkumän (de kallar My enbart för Pikkumän) kan redan hålla i en ballong. Så där liten och kan redan hålla i en ballong!”. Till saken hör att My hade en ballong knuten runt armen (ahaha, bedriften!). När My vaknar här hemma beter de sig som om världens åttonde underverk just har uppstått.

 

 

2017 09 23 12.48.55 1

 

 

4. Kroppen kan bli sig själv igen. Även om bara åtta veckor har förflutit sedan jag ständigt påbörjade och avslutade dagen med en olidlig smärta, så känns kroppen – otroligt nog – helt som förr i världen. Man kan inte tro att det är sant när man vaknar varje morgon och ingenting värker. Tänkte på det i dag när jag gick en morgonpromenad längs Brändös gator, att man ska vara JÄVLIGT TACKSAM varje dag som man får ha en frisk kropp. Det är ju inte direkt kattskit att få springa ner för trapporna och dra ut i den krispiga höstluften. Man trodde ju det skulle vara kört för gott. MEN ICKE.

 

.. och tro det eller ej: 5. Humöret kan bli helt som vanligt igen. Skulle säkert ha lagt tusen euro på att jag kommer få någon slags obotlig, aldrig tidigare upptäckt bautaförlossningsdepression när babyn väl är ute, för så megaruttet var feelingen i mitt gravida psyke i 9 månader. Well, den här bloggen är ju värsta rosa fluffmolnet just nu, så YOU GO FIGURE. Här passar jag på att slänga in en extrastor puss till min bloggkollega och dystersyster Catzo. Kämpa!

 

 

2017 09 23 02.12.28 1

 

6. Minnet är så oerhört kort. Spelar ingen roll om man har haft sjuttioåtta barn förr. Man hinner ändå glömma hur mjuka nyfödda babyryggar känns, hur snabbt dagarna går, hur gott små dunhuvuden doftar, hur mycket uppmärksamhet bebisar får och hur socialt livet med en nyfödd är (alla vill kolla på bebin var man än är!). Man hinner glömma allt. Jag själv verkar beklagligt nog bara ha lagt allt dåligt på minnet, för varje dag blir jag så chockad över alla fina minnen som kommer tillbaka. Det fanns ju massor av kul med spädislivet.

 

7. Anknytningen är så easy peasy när babyn är lätt att handskas med. Det är så lätt att älska ett barn som gör exakt som man önskar. Det sa klick direkt här. Klicketi-klick – du är mitt barn, jag är ditt barn, vi hör ihop och vi älskar varandra. Det är så otroligt fräckt, men det är så mycket lättare att knyta an till ett barn som låter en sova om nätterna, som aldrig skriker, som bara vill ligga nära nära nära. Med ett prematurbarn i massa slangar (som sedermera skrek rätt så mycket) i bagaget är det så himla skönt att se att anknytningen kan vara något som bara sker, som man inte behöver kämpa för. Det är så sorgligt när man tänker på det, men det tog så otroligt mycket längre innan jag kände att Milken var mitt älskade, älskade, älskade barn. 

 

8. Ju mer man har, desto läskigare blir det. Eller översatt till klarspråk: Ju äldre man blir, desto mer medveten blir man om allt äckligt som kan hända en själv och alla de man älskar så det innersta skälver. Jag har så många, många, många nu. Och sannolikheten att något går galet … NEJ JAG TÄNKER INTE TÄNKA PÅ DET. Dessvärre är det ju så med alla stora insatser här i världen. Ju mer man har, desto mer rädd blir man att förlora det. Det är priset man får betala för att vara omgiven av riktigt mycket kärlek.

Kom ihåg-lista för smarta människor som ofta befinner sig runt barn.

2017 09 03 02.32.08 1

 

”Ähh, men världen kommer att vara så mycket bättre när My är stor”, sa en kompis lugnande när vi förfasade oss över någon ojämställd taskighet för en tid sedan. ”Det här har ändrat sedan när hon har vuxit upp”.

Tja, man kan ju alltid hoppas att sexismen, rasismen och alltsomärdåligt-ismen har avtagit efterhand. Att patriarkatet har gått och lagt sig, våldtäktskulturen förirrat sig i en mörk grind och att kvinnor, män och andra människor lever i sund symbios. Men sånt sker ju dessvärre inte av sig självt. En får hela tiden jobba på det – och framför allt syna sina egna handlingar. Det är sannerligen inte lätt att uppfostra barnen och framtiden (jag gör säkert fel hela tiden). Det krävs ju en hel by etc.

Och ibland – eller egentligen väldigt ofta – önskar man att allt skulle gå lite snabbare (det här med jämställdhet mellan könen i synnerhet). Men som vanligt är det bäst att börja med sig själv. Det spelar ju, som känt, ingen roll vad jag säger om mina handlingar visar det motsatta.

Om jag står hemma i hallen och predikar att utseende inte är sådär värst jätteviktigt här i livet, så betyder det också att jag måste bita mig i läppen och låta dem gå ut i allehanda ”spännande” kreationer. Om jag vill föra fram att sexism är förkastligt, så kan jag inte heller HÖÖHÖH-skratta när någon drar ett våldtäktsskämt. Allt hänger ihop. Hur vi agerar spelar roll i hur attityderna sätter sig i barnen (som många gånger verkar vara så mycket mer inkluderande i sina attityder än många vuxna jag känner).

Här är några grejer som jag har tänkt på lately, som jag önskar att alla vuxna hade på en kom ihåg-lapp i sin bakficka. Som skulle göra vägen till den där sköna framtiden så mycket kortare:

 

KOM IHÅG-LISTA FÖR
SMARTA MÄNNISKOR

 

1. Legitimera inte genom skratt

Under min livstid kommer det tyvärr att finnas folk som drar kvinnoförnedrande skämt (jag förutsätter att du inte gör det). Men det kanske är dags att sluta skratta nu. Det håller bara unkna synsätt levande. Skratta inte åt våldtäktsskämt. Skratta inte åt invandrarskämt. Skratta inte åt blondinskämt. Skratta inte åt bögskämt. Skratta inte åt pappa-kommer-med-hagelbräckan-när-dottern-ska-dejta-skämt (vi är också förbi pappans ägandeskap också, tro det eller ej). Stirra hellre ut genom fönstret och gäspa stort.

Och är du riktigt kova just då: Säg att det faktiskt är 2017 och att ingen smartis sitter och drar så ruttna juttun (folk får faktiskt börja ta ansvar för skiten de sprider, men att sluta skratta är i alla fall det minsta du kan göra).

 

2. Sluta nedvärdera det traditionellt flickiga

Det här har jag varit inne på förr, i ett helt eget inlägg. Förlöjliga inte pojkar som åtar sig något traditionellt kvinnligt (vare sig det är en syssla, ett klädesplagg, ett jobb, en lek eller vad som helst). När vi nu en gång är inne på det: Lägg av med att kalla bossiga, buffliga chicks för pojkflickor, va? De är helt vanliga flickor.

För mig är det också jätteokej om vi slutar kalla fotboll för damfotboll och ett misslyckat kast för kärringkast. Det förstärker bara den mögliga synen om kvinnan som det svagare könet. Påminn mig gärna om att vi någon gång kan diskutera varför kvinnliga hockeyspelare fortfarande inte får tackla varandra 2017.

 

3. Låt barnen själva definiera sin omvärld

Barn av vår tid är inte lika indelade i pojkigt och flickigt som t.ex jag själv en gång var. Det här kanske låter konstigt, men är lite trött på att vuxna ska hålla på och flasha sin liberala syn på kön framför barnen. ”Den här rosa tröjan passar också jääätttebra på pojkar, för pojkar KAN ABSOLUUUT ha rosa nu för tiden” och ”flickor kan också läsa de här JÄTTELÄSKIGA böckerna, det är inte bara pojkar som vill läsa om MONSTER OCH KRIG nu för tiden”. Barnen vet det redan. Det har hänt en del sedan 1992. Låt bli att kommentera vad som passar eller inte passar. Som någon smart en gång sa: Som barn behöver inte vara Leif GW Persson för att ana ugglor i mossen.

 

Lätt som en plätt! Printa och lägg i valfri byxficka.

6 säkra tecken på att graviditeten är över.

1. Jag äter yoghurt sent i sängen. Det finns antagligen mycket som Sami älskar med mig, men mitt sängätande hör tyvärr inte dit. Själv tycker jag att den största njutningen i livet de facto kan vara just en turkisk yoghurt & mysli-skål i sängen där kring 23-snåret. Sami gråter blod ur ögonen när jag smular och smaskar och njuter. Helst med en podd i öronen. Ibland när det är mörkt och telefonen bländar (att scrolla insta + äta = bäst) kan jag få för mig att någon stirrar på mig där ute – och det är exakt vad som händer – Samis ögon som strängt säger att jag ska sluta äta så högljutt. Under graviditeten kunde jag inte äta sent pga. dog av halsbränna. NU ÄR JAG VÄRLDENS LYCKLIGASTE KVÄLLSÄTARE IGEN.

2. Jag vaknar och är glad. Förr vaknade jag och så var den dagen förstörd. Nog är det en underskattad känsla att vakna och tänka ”hey, i dag är återigen en ledig dag som inleds med rykande hett kaffe, långfrulle och nyskrivna blogginlägg!”. AJ ETTÄ!

3. Jag kan tänka ”Wow, här är mannen i mitt liv”. Under graviditeten tänkte jag mest ”Usch, vem är den här totalförändrade dåren som bor hos oss?”. Heheheh. Så här i efterhand kanske vi kan dela in oss i smågrupper och diskutera vem som sist och slutligen var den totalförändrade dåren. Anyways – efter 9 månader av hormonsvall kan jag tycka att jag känner mig fånigt nykär. Och det är väl inte direkt råttskit så här elva år och tre ungar senare. 

4. Jag har återfått mitt skrivsjälvförtroende. Jag har skrivit som en kratta de senaste månaderna. Jag har knappt kunnat formulera fullständiga meningar, än mindre varit kapabel att uttycka något som kunde funka i skrift. Sakta men säkert börjar hjärnan hinna i kapp nu. Märker att jag visst kan skriva grejer som blir bra. Bra feeling i egot.

5. Mitt vinkrejvande har upphört. ”Du vill bara ha det du inte kan få” har aldrig varit mer sant än nu. Bara för att alkohol inte längre är förbjudet så har mitt sinnessjuka sug försvunnit. För övrigt sa en kompis häromveckan att jag måste sluta skriva om vin i den här bloggen innan jag får barnskyddet på mig. Lol.

6. Jag tror på en framtid. Okej, det där kan vara det junttigaste jag har skrivit i den här bloggen, men so be it. Under graviditeten trodde jag helt seriöst att jag hade förstört mitt liv. Kan inte riktigt motivera det så att det låter rationellt, men min magkänsla meddelade klart och tydligt: ”Ditt liv kommer hädanefter att gå åt helvete. Ditt psyke kommer att förbli mörkt och din fysik för evigt förstörd”. Nu vaknar jag varje morgon och känner en sån barnslig entusiasm över att jag faktiskt har ett helt liv framför mig. Så himla mycket kvar att uträtta! Och jag har inte ens någon foglossning! Trumpeter, papiljotter och fanfarer!

 

21191115 1697530043614261 862798365 o

Familjen.

Innan vi åkte ut till Soltorpet utlovade väderleksrapporterna regn, så vädret slog sannerligen från underläge när det visade sig vara riktigt lugnt och stilla på självaste villaavslutningen. Aldrig hade vi väl trott att vi skulle få sitta utomhus efter mörkrets inbrott! 

Än en gång har jag konstaterat att det är så oerhört praktiskt att vi skaffade oss en plats som den här. Eller praktiskt är väl kanske ett lite väl torrt ord i sammanhanget (att vi köpte en sommarstuga på Replot är bland det bästa som har hänt den här familjen). Det som en gång var min fyra personers ursprungsfamilj har växt explosionsartat de senaste åren – plötsligt är vi 11 personer runt matbordet! 

Ett umgänge på det här sättet skulle inte vara möjligt utan Replot. Att organisera övernattning för elva pers (varav fem är sjövilda barn) i vår lilla lägenhet inne i stan skulle vara en sann prövning för det mänskliga psyket. På Replot går det hur bra som helst. Mamma och pappa placerar man i högsängarna bastun. Syrran och company sover i gästrummet (eller ”Matheos hus” som det också kallas). Att ha en gård, en strand, en skog och en bastu är övervärderligt när man är många som ska umgås.

Och det är så roligt att vi har så roligt ihop. Tänk om man hade förstått det när man var surpluttig tonåring, och tyckte familjen var mer eller mindre hopplös, att man senare skulle kunna tycka att det här faktiskt är den bästa gemenskapen. Varje gång hinner jag glömma vilken fullfjädrad komiker min syster är. Eller så måste hon ha blivit roligare med åren, för just nu vet jag ingen annan som så totalt kan ge mig andnöd pga skratt som Lotta kan. Ibland räcker det med en blick för att jag fullständigt ska tappa det. Och så känns det som om jag själv blir fyra grader roligare när jag har henne som wingman. Ibland tänker jag att vi borde göra en scenshow om mamma, men dessvärre tror jag bara den kan intressera en enda person (och det är väl pappa då).

På tal om pappa, så förtjänar han en guldstjärna efter vad han åstadkom i lördags. Ett fult vitt 90-tals klädskåp i spånskiva har stått tomt i vårt sovrum, så jag bad honom plocka isär det och skrota det, så att vi i något skede kan få in en säng åt My istället. Han plockade ner skåpet – och hokuspokus – byggde han om skåpet till en säng åt My tillsammans med Sami. Tänk att pappor kan sådant (nå, säkert mammor också, men inte riktigt min, haha!). Nu slapp jag tänka på det!

Annars har vi ätit gott (bland annat kräftor, mmmmmm) och lekt tillsammans. Matheo skulle kunna leka Bollen i ringen dygnet runt, så det värmer mitt kalla hjärta att alla ställer upp och leker det med honom. Det var ju något av det bästa man visste som barn. När de vuxna kom med i leken. Bollen i ringen är ju dessutom en sån lek som blir urrolig när alla tar det på allvar. När mamma galopperar förbi med sina älgben och befriar alla från boet (fast mest funderar man ju vad de tio bilarna tänkte, som körde förbi medan pappa låg på huk i häcken – i full färd att frälsa – och spionerade in på gården, där 10 pers sprang omkring och lekte glatt). ”Barnen är friska så länge de leker” brukar man säga – och här kan vi konstatera god hälsa. Hos så väl större som mindre.

På natten till söndagen när jag just hade ammat klart och var på väg att somna kom Sami in i sovrummet och sa: ”Linn, kom och kolla på en grej!”. Sånt blir man ju alltid lite exhalterat över. Hade hoppats på en björn. Men istället stod en enorm räv på vår terrass. Den snaskade lite kräftrester under matbordet och bar omkring på barnens badmintonmailor. Har aldrig sett en räv på så nära håll förut. Vi har en glasdörr till terrassen, så vi stod ungefär två meter ifrån varandra. I säkert en halvtimme gick den runt och snokade. Brydde sig inte ens fast vi öppnade dörren och sa hej. Tack och lov såg den superfin ut i pälsen (skabben blir inte min död), men hädanefter kommer jag inte att nattkissa ensam. Så spännande med vilda djur (räknar inte in huggormen vi såg följande dag – blä).

Ja, det var en fin helg. Ska bespara er alla detaljerade rapporter. Men vi firade mammas födelsedag (hon fick naturligtvis vandringspresenten kycklingen som jag fick till 30-årsdagen – lyckades grundlura henne totalt – jesssss!). Luften var höstkrispig och årets första blåbärspaj såg dagens ljus. Nog är det bra med familjer, hörni. Man får vara glad att man har en som man tycker om!

 

2017 08 26 07.58.21 1

2017 08 26 09.36.56 3

2017 08 26 10.52.19 2

Nu börjar det!

2017 08 13 09.09.38 1

 

”Obs, kom ihåg att skolan börjar i morgon!” messade en kompis tidigare i dag. Och även om jag den här gången kom i håg, så skulle det vara så typiskt mig att glömma en sån sak. 

I morgon börjar alltså min andra baby äntligen skolan. Och med äntligen menar jag inte att jag på något sätt vill bli av med henne, utan jag menar att hon har väntat i hundra år på att få börja i Vikinga. Tycker också att jag har betraktat henne som ett skolbarn i tre evigheter redan. Hon är så redo för det här. Tänker ibland på skoj att det är en himla tur att hon föddes för tidigt, så hon föddes 2010 – och inte 2011 som hon var beräknad. Vi hade säkert klättrat på väggarna big time om det ”bara” var förskolan som började nu.

Tänkte också på det på fotbollsplanen tidigare i dag. Att hon nästan är längst i laget även om prematurer ofta sägs bli små livet ut. Så roligt att se när verkligheten överträffar spådomarna! Allt med Milkens utveckling är verkligen helt mirakulös. 

Men nu är pennorna vässade och väskorna packade. Barnens naglar är klippa och håren borstade. Någonstans där under 52 lager sommarlov hittade jag något som kunde liknas vid skolbarn. Väckarklockan är ställd på ett klockslag som i mitt liv känns som mitt i natten (hah, 7.45!). Tänkte vi skulle ta en morgonpromenad till skolan i morgon. Bara för jag själv ska få maxa pirret. Aj juku så jag tycker om skolstarter! Bor nu med en ettagluttare och en som går på trean (!).

Det enda frågetecknet är: HUUUR ska Myykki klara en hel dag utan sin megahönsiga bonusmamma?!

Att vara o-gravid är livet.

2017 08 08 12.41.07 2

 

Det kan hända att min babytid inte alls är så ljuvlig som den verkar, att den egentligen – och objektivt sett – är helt vanlig. Men i kontrast till hur EKLIT jag upplever det att vara gravid, så känns det nya livet så fruktansvärt gött. Imorse vaknade jag tre timmar före alla andra. Jag vaknade 7, medan resten snarkade vidare till 10. Duschade, surfade och njöt i absurda mått. Att vara ensam i tystnad är nästan lika härligt som att inte vara gravid. Då tänkte jag lite på följande:

Det finns tre saker som jag njuter av speciellt mycket nu. Det är 1. sömnen. 2. att inte behöva akta sig för hungern. 3. att inte vara kissnödig jämt. Går inte att beskriva hur mycket jag uppskattar alla.

I slutet av graviditeten sov jag rätt så illa. Knyckigt, smärtsamt, kissnödigt, halsbrännigt och alldeles för lite. Säg den gravida som inte sover dåligt på slutrakan! SOM jag längtade till att bomben skulle brisera, så sömnen inte skulle lida så hårt. Fine, visst vaknar jag ett par gånger om natten nu, men det är ändå en sån monstruös skillnad från hur det var innan. Att få sova gott är verkligen allt i en välmående vardag. Att sova en hel natt utan att kissa är en grej som man inte vet att man saknar före man har varit där.

”Att inte behöva akta sig för hungern” låter kanske snudd på ätstört, vilket jag inte avser. Utan jag menar att det är så GALET SKÖNT att inte behöva planera hela sitt liv kring att hålla blodsockret på jämn nivå (för annars spyr man). Att inte må illa direkt hungern slår på är SÅ SKÖNT. Aj, så skönt det är att dra iväg utan safety bananer i väskan. Häromdagen när jag inte var hemma kände jag mig pikilite hungrig och famlade i panik i väskan efter nåt ätbart, innan det slog mig – herregud, jag mår ju inte ens illa! Jag kan helt avslappnat gå hem utan att spy! No worries. Hakuna matata!

Såna här småsaker låter så löjliga nu när jag säger dem högt, men de inverkar så otroligt på den allmänna feelingen i livet. Att vara utvilad och avslappnad. Det här ständiga (men mot slutet: svaga) illamåendet som har följt mig i 9 månader är helt borta. Att inte vara gravid är verkligen LIVET!

 

2017 08 07 08.38.12 1

3 bilder från dagen som gick.

2017 08 07 11.16.01 1

 

I dag vaknade vi till en lös och ledig dag. Inga planer, inga måsten. Frukostklubben sammanträdde och bestämde tre stora (HAH!) utfärder för dagen. 1. H&M för att köpa amningstoppar. 2. Magokoro för svullolunch. 3. Storhandla på Lidl (den här foglossningen jag tampas med är ej från denna jord och gör mina dagliga utfärder till Sale mycket smärtsamma). 

Har fattat tycke för Lidl under vintern som gick. Tycker de har så bra grönsaker och rotfrukter. Och bröd! Och yoghurt! Och allt som är gott. Lidl har verkligen gått och skärpt sig under de senaste åren. Så mycket inhemskt i hyllorna nu. Oookej, inser att jag sitter här och bloggar om Lidl. Vi går vidare.

 

2017 08 07 05.37.24 1

 

Jag har ju längtat alldeles ohyggligt efter sushi den senaste tiden (även om jag verkligen inte har idkat total avhållsamhet under graviditeten – det gick bara inte). I och med att Matheo har tjatat så mycket efter sushi var det också mycket lätt att ge efter för dagens gemensamma craving. Aj så vi åt!

Medan jag köpte amningstoppar efter maten (i H&M träffade jag t.ex en mycket glad Anna Riska) fick Sami feeling och tog alla barnen till BR Lelukauppa och köpte en stor jävla Nerf ÅT SIG SJÄLV. Trodde jag sku förgås av dårskap när jag såg att de kom gående med vagnen och ett fett gevär stack fram där under. Nå, nu har alla mina stora barn ett eget vapen när de krigar och bygger baser på gården. Så kan man också inleda sin semester om man är 3,9 år.

 

2017 08 07 01.10.03 1

 

Myykki vaknade först när vi kom hem, missade alla dagens spännande utfärder. Varken sushi, BR eller Lidl hann hon uppleva. Däremot var hon mycket läcker i sin nya jumpsuit som min kompis Elin skickade häromdagen. Notera gärna den mycket avslappnade fingerposen. 

Nä, nu ska jag ordna lite i min garderob och se om jag ryms i kläder som inte är gravidkläder – alltid lika spännande!

Premiär för trebarnsmorsan.

Ay caramba, i dag har jag haft min första ensamdag som trebarnsmorsa (Sami hade ett sista skift att beta av här mellan pappaledighet och semester). Hade nästan lite jännäkakka igår kväll när jag tänkte på vad det skulle betyda. Utmaningen låg i att barn 1 hade träning i Gerby, barn 2 hade matcher i Jungsund och barn 3 är en vecka gammal (vilket är en jännäkakka i sig). Och som vanligt så infaller alla tider samtidigt, så det blev ett taxirally utan dess like.

Men ser man på! I dag igen hade jag flyt. Sami slutade lite tidigare, så han hann med. Och My vaknade inte en gång på de två timmarna vi var ute och såg på fotboll (till Milkens stora besvikelse – hon gjorde ju för bövelen tre mål!). Så alla kom hem utan kakka i byxorna. Både mor och dotter.

Också den övriga dagen gick bra. Tänk så mycket hjälp man kan ha en sexåring och en nioåring! De handlade mat som två världsvaningar medan jag haltade efter med vagnen. De hackade upp grönsaker till lunch medan jag ammade. Och de lekte jättetyst så jag fick snarka en stund på soffan. Jag älskar dem så jag får hål i huvudet. De är dagens hjältar. Men det är nog också barnet här nedan. När vi kom hem från Jungsund (bra namn på plats för övrigt) åt hon en gång och har sovit ever since.

Halleluja!

 

limy1

Postpartum surprise.

Under hela min graviditet grät jag så tårarna sprutade när jag lyssnade på gravidpoddar eller när jag ramlade över någon förlossningsscen i en film, på youtube eller insta. Jag till och med grät när jag föreställde mig hur skönt det sku bli att äntligen få babyn på bröstet efter förlossningen. Jag föreställde mig att jag skulle gråta så sängen sakta flöt ut rummet. Ut i korridoren och ner i havet.

Hormonerna har verkligen varit around under denna graviditet. Med dystern som stadigt sällskap. Jag har varit så nedstämd som jag aldrig tidigare har varit. I och med det har jag såklart oroat mig en hel del för hur tiden efter förlossningen skulle bli – jag menar, om det svajar i humöret, så är det ju sannerligen då, efteråt, som det brukar svaja. När man är trött, nyförlöst och omtumlad av allt nytt.

Jag var förberedd på ofantliga mängder tårar och en saftig dos hopplöshet. Kryddat med lite trebarnschock och två deciliter förlossningsdepp. Jag var mycket beredd på att det inte skulle bli sådär värst jättemycket rosenskimmer över denna monstermamma.

Men vete fan vad som hände. När förlossningen var över var det som om Det stora lugnet™ sänkte sig över mig som en varm, mjuk sommarvind i kvällssol. Jag har faktiskt inte gråtit en enda gång sedan hon föddes (och med det säger jag inte att det är dåligt att gråta – att gråta är så skönt och förlösande vid rätta tillfället).

Men jag säger bara att det inte blev så. Jag känner bara lugn och ro och pirr och en så fruktansvärt stor kärlek. Förvisso kanske tredagarslipen blir tremånaderslipen, men då får den bli. Just nu kan jag bara andas värme.

Den här veckan – och den här känslan – har varit så fruktansvärt skön att leva i. Som om jag hängt upp och ner i ett rep i 9 månader och äntligen blir nedsläppt på fötter igen. För första gången känner jag trygg mark under tårna. Eller ska vi säga: Jag känner mig som mig. Och är det något jag unnar mig själv, så är det just exakt det.

Vi säger försiktigt FU (bildbevis nedan) och goodbye åt dystern. NU SKA VI LEVA LYFE!

 

2017 08 04 11.23.43 3

Kan man sakna moset i huvudet?

En  av orsakerna till att jag tycker det ska bli riktigt uppfriskande med en babysladdis brukar få folk att höja på ögonbrynen och ba ”vem ÄÄÄR du?”.

Det är inte det att jag inte trivs i min soffa (tro mig, det gör jag), men alltså hohho så jag har blivit bekväm och lat och stillasittande av mig nu när barnen har blivit självständiga och stora och inte längre behöver mig lika ofta i de vardagliga sysslorna. Det jag mest ser fram emot med babyn att jag återigen måste bli lite mera altert. Lite mer på tårna. 

Det är med skräckblandad förtjusning jag betraktar syrran när hon kommer med sina barn. Hon sitter ju aldrig stilla. Att ha en 2-åring och en 5-åring är något helt annat än att ha en snart 7-åring och en 9-åring. Någon behöver alltid hjälp någonstans. Medan jag kan sitta en hel dag i samma soffa och bara kommendera. 

Visst är det fantastiskt när barnen blir stora och man inte längre behöver gå an som en tok. Visst är det skönt att inse att den tyngsta och jobbigaste tiden redan har passerat. Men jag tycker å andra sidan att det känns lite väl lyxigt att vara trettio bast och redan gått över till andra sidan (känner mig ofta som en pensionär).

Folk brukar skaka på huvudet och tycka att jag totalt har lost it när jag säger att jag i smyg ser fram emot att få vara lite mosig i huvudet, kämpa med nattningar och sucka över matvägrande skitunge. Byta, amma, gå med vagnen längs strandpromenaden. Kanske har jag glömt hur det var, kanske behöver jag bara lite action. Vete fan. Men jag tror jag kommer uppskatta att känna mig lite mer levande igen. Det här kanske jag äter upp om du frågar mig om ett år på nytt (men då är det redan för sent, moahaha).

Jag vet nämligen inte på vilket rosa moln jag svävar för jag tror att det här barnet ska lägga igång någon slags föryngringsprocess i mig själv, när det i själva verket brukar vara så att barnen gör en 20 år äldre, fulare och trögare i huvu. Men det är ju i alla fall gulligt att man ännu har förmågan att lura sig själv, hah!

Kom an bara, småbarnsåren. Tror dina orkanvindar gör mig gott.

 

m12

Milken -12.

Äta ute.

lunch vasa

 

Om det är något jag fullkomligt älskar med sommaren så är det att andelen uteluncher ökar markant. Det vill säga luncher man själv slipper tillreda. Och alla vet vi ju att mat som någon annan gör alltid slår ens egen.

Jag snackade om det här med uteätandet med min svägerska för ett tag sedan och först då tror jag det gick upp för mig hur ofta vi egentligen äter ute, i alla fall sommartid. Om man tänker på hur det var när man själv var barn – ja, då var det ju närmast megafest om man en gång på tusen lyckades tjata till sig en kotipizza (alltid skinka och ananas!) på vägen hem från stan.

Känns som om det mest var på utlandsresor man gottade sig i restauranger på den tiden (kan ju förstås också bero på att det helt enkelt inte fanns ett så hejdundrande utbud av bra restauranger i Karis på 90-talet). Och när man väl åt ute – ja, då kändes det lite högtidligare än vanligt. 

Nu är det ju närmast vardag att jag (naturligtvis med muminmammans ljuva tonläge) frågar ”hören upp, familjen, vad skulle vi säga om lite thaibuffé denna soliga förmiddag?”. Jag tycker det är närmast omänskligt att under sommarlovet föda upp en familj på hemgjord föda. Eller i alla fall om man är en sån som jag. Jag orkar inte. Och allt jag gör just nu blir bara äckligt. Har verkligen ingen lust. 

Någon kanske tycker det här är fullständigt förkastligt. Att äta luncher ute flera gånger i veckan. Gissar att någon kanske vill påpeka att maten man kunde göra hemma är mer näringsrik än den man äter på restaurang. Men där håller jag inte alls med. Tycker t.ex de flesta ställen vi väljer har urbra salladsbord (och barnen tenderar vara bra på just sallad – och fisk! alltid fisk!). Möjligtvis kan man kanske klaga på att det är dyrt, men vi vet ju alla att mat är livet.

Tycker också det finns en klar fördel i att barnen är megavana restauranggäster. De vet precis vad de vill ha och fattar hur saker och ting funkar. Och är det något man som förälder uppskattar, så är det ju just det. Får utslag när jag tänker på att de sku tjata medan man väntar och ropa att det är eeeklit efteråt.

Tror vi har en ganska bra cirkulation på matställen i Vasa. När barnen är med äter vi oftast på Magokoro, Chili & Lime, K.Atchi, Selmas, Kaffehuset August, Bank, Strampen, Faros, Svenska klubben (och så Arken när vi är på Replot, även om jag stör mig så ofantligt på att de förstör den fantastiska abborrburgaren med KETCHUP – liksom vem gör sååååå mot utsökta abborrfiléer?). Och när ni nu en gång tjatar, så kan jag säga att mina big no no-ställen är Wazaca, Pancho Villa och Amarillo. 

Både igår och i dag har jag haft urbra lunchsällskap. Igår fick jag äta med Anna-Lena och Agnes på Chili & Lime och i dag fick jag möta upp Nadia för långlunch på Strampen.  Jag bokar upp mig som en tok nu varje dag – mest i hopp om att en dag få avboka. 

Men alltså, nu vet jag inte varför det här spårade ur så här, för orsaken till att jag överhuvudtaget öppnade detta blogginlägg var att jag skulle fråga om ni skulle kunna tipsa om bra lunchutflykter utanför Vasa. Max en timmes avstånd från sjukhuset, säger vi. Om man vill få dagarna att gå genom att äta sig igenom Vasas grannar – vart ska man då dra?

Tack för hjälpen!

Testa VBL gratis i 30 dagar.

Inlägget är ett kommersiellt
samarbete med HSS Media
***

 

vbl 30 dagar

Uppmuntra hela familjen att vara
nyfiken på sin omvärld. 

 

Det är ju mycket man önskar sina barn här i världen (don’t get me started). Men för att göra deras liv och deras uppväxt lite mer intressant önskar man ju att de får med sig en bred allmänbildning och ett medfött intresse för sin omvärld redan från start. Ofta när jag lyssnar till Matheos funderingar tänker jag att han är såå sju-huuukt mycket smartare än jag var i hans ålder. 

Han kan och vet så himla mycket om sånt som händer i världen (för att inte tala om fotboll – han kan allt om fotboll). Och det svårt att inte förgås av stolthet när han har nytta av all kunskap han samlat på sig. Aj että.

Kan tycka att det hör till de finare gåvor man kan ge sina barn och sin familj. Att tillsammans se på nyheter, förklara och prata om sånt som händer runt omkring oss. Matheo är ju en ovanligt frågvis människa (garanterat flest frågor per capita). Ingen frågar så mycket som han om vad allt betyder. Tycker det är en mkt bra egenskap (att låtsas veta har aldrig varit en särskilt hållbar strategi).

 

vbl gratis 30 juni

 

När vi vuxna läser tidningen här hemma händer det ofta att något av barnen läser rubrikerna eller förstasidan och ställer frågor. Det brukar oftast resultera i givande diskussioner som lätt kan anpassas till barnens nivå. Låter så sjukt pretto när jag säger det så här (jag hör precis hur jag låter). Men som jag har sagt så många gånger förr: Jag tycker det är urviktigt att vi ger barnen en möjlighet att förstå världen.

För oss funkar dagstidningen som en ypperlig diskussionsöppnare flera gånger i veckan (precis som tv-nyheterna, Lilla Aktuellt och såklart skolundervisningen som är bra på att ta upp aktuella teman). Vasabladet har blivit en naturlig del av vår vardag och jag hoppas ju såklart också att de väljer sin lokala dagstidning den dag de flyttar hemifrån.

Jag vet inte om ni ser på bilden, men Masses nyaste hang up är det historiska arkivet på Vbl. Han läser gamla tidningar från 1800-talet, från Samis födelsedag -78 eller varierande årtal från sin egen födelsedag den 22 februari. Roligast är förstås alla annonser från 50-60-talet (med priser i mark!).

 

vbl gratis 30 dagare

 

Min sista dag på jobbet kände jag mig som en megasnällis och tog med mig 100 gratiskoder som berättigar till 30 dagar gratisläsning av alla våra e-tidningar. 

Om du vill ha en kod som ger dig tillgång till Vasabladets, ÖT:s eller Sydins e-tidning en månad, helt gratis, ska du mejla mig på linn@hssmedia.fi så skickar jag en kod till dig så fort jag hinner. Med koden får också tillgång till alla Plus-nyheter på webben samt Kundklubbens förmåner. Och du behöver inte ange dina kreditkortsuppgifter (hate when that happens on a gratismånad).

Så här startar du din gratismånad: Välj vilken tidning du vill läsa. Klicka här om du vill ha Vasabladet. Klicka här om du vill ha ÖT. Klicka här om du vill ha Sydin. 

Sedan är det bara att fylla i din kod där den efterfrågas. Koderna är i kraft till 30.6.2017. Före det ska du starta din prenumeration. Prenumerationen gäller en månad fr.o.m startdatum. Woop!

Vi hörs på min mejl, va?

Sevendays kärlekslista.

brollop linn jung

 

Då känner jag mig kärleksfull: När man lägger det sista piffet på en middag man lagt lite extra kärlek i. Jag har alltid fäst stor vikt vid att försöka göra vardagen till en fest. Den alldagligaste tacofredagen kan bli så mycket roligare om man för en stund stänger köksdörren, lägger mexikansk musik på hög volym, klistrar på Samis lösmustasch och klär sig i vår bautasombrero. När man öppnar dörren, läspar enstusiastiskt ”la cena está lista!” och låtsasspelar på barnens mumingitarr. – ja, då känner man sig som en bra typ. Och det är väl en sorts kärlek det också!

Tre saker jag älskar: Att vila i trygga relationer där man vet att det är ok att släppa alla (pms-iga) hästar fria. Att äta. Att dricka vin med vänner. 

Det bästa med kärleken är: Att man mår så bra av den. Både när man ger och tar. Om vi pratar om kärleken till min man, så är det trygghet, stöd och skojighet i vardagen som jag tycker är allra bäst. Att vi, trots våra dåliga dagar, har så roligt när vi är tillsammans. Om vi pratar om kärleken till mina barn, så är det känslan att älska ihjäl någon rätt så trevlig att leva med. 

Det dåliga med kärleken är: … eller egentligen är den känslan helt hemsk. Att älska ihjäl innebär också, i svaga stunder, en avgrundsdjup tänk om-rädsla. Det dåliga med att älska är tanken på att förlora. Jag har aldrig varit särskilt nojig när det kommer till barnen, men aj juku om man någon gång börjar tänka riktigt ordentligt på alla potentiella faror de utsätts för – då går man verkligen sönder. Ibland graviddrömmer jag också om att Sami blir skjuten på jobbet. Det kan man väl också klassa som dåligt.

Just nu är jag kär i: Sami.

Min bästa kärlekslåt: Så här på rak arm kan jag inte nämna någon megaspeciell låt för mig. Men bara för att jag imorse lyssnade på en sjukt bra Roxette-låt i bilen, så säger jag den. Almost unreal. Det är väl en fin kärlekslåt? I övrigt tyckte jag Catzo hade valt VÄRLDENS bästa 90-tals hit i sin lista. Kunde varenda ett ord i den låten, även om jag inte hört den på cirka 20 år.

Så här känns det att vara kär: Pirr i magen. Måste texta. Måste ses. Måste vara nära. Måste prata, prata, prata. Vara vaken hela natten.

 

Läs mer här.

Flyg tryggt.

I samband med gårdagens tandlösa bild på Milken så slog det mig hur långt man faktiskt kommer på sex år i ett liv. För att inte tala om åtta. Våra barn är så stora nu. På ett sätt som verkligen är genomljuvligt (skolbarn är SÅ min typ  av barn). Den här självständigheten som kommer mellan ettan och tvåan i skolan är något alldeles extra.

Eftersom jag på alla sätt är en storbarnsmamma saknar jag totalt den där nostalgikänslan som många föräldrar får i blicken när de inser att barnen har blivit stora (jag saknar egentligen ingenting från när de var små). Jag kan titta på mina barn och ba känna ”wow, såna stora kloka människor ni har blivit – och hela tiden blir ni bara härligare!”

Något som vi alltid har uppmuntrat i den här familjen är kontakter och relationer utåt. Såklart är den egna familjen det allra tryggaste och heligaste, men jag har alltid tyckt att det är jättefint att barnen kan ha många andra vuxna personer omkring sig som de litar på och tycker om att vara med. Vi har också haft turen att ha många sådana runt oss. Som har suttit barnvakt, som har kidnappat barnen på cafébesök, som har hämtat barnen för övernattningar, som har tagit barnen till parken etc. Så har det alltid varit. Kan ej beskriva hur värdefullt.

Båda barnen har alltid varit väldigt trygga i att vistas och övernatta hemifrån. Kan inte minnas en enda gång när det inte skulle ha gått bra. De älskar att vara hos fammo och faffa, mommo och moffa. Och när det gäller övernattningar hos kompisar – ja, då är det minsann fest!

Så sjukt tacksam för att det har varit så. Att jag aldrig har behövt känna oro i kroppen när man har lämnat barnet hos någon annan. Inte en enda gång har jag hört dem nämna ordet hemlängtan (oklart om de ens kan det ordet). Okej, en gång när jag och Sami var i Estland frågade Milken några gånger när vi kommer hem.

Tar för övrigt inte äran åt mig för det (menar liksom inte att vi ska vinna Årets föräldrar 2017). Tror vi mest har haft tur. 

Det finns ingenting jag uppskattar så mycket som känslan när jag ser att de är trygga att flyga själva. När de ringer och bokar någon träff och flyger iväg ut genom dörren. Och när de kommer hem, brer smörgåsar och berättar allt möjligt spännande. Lika ofta behöver de fortfarande min hjälp och mitt stöd. Men redan den här lilla självständigheten som finns nu ger mig så mycket glädje. För att inte tala om glädjen i dem.

Fanns absolut ingen tvivel i någon av oss när Melwin frågade om Matheo kommer med till Globen och ser på Martin & Martinus i februari. JAA! En hel helg med Emmi, Anders och Melwin i Stockholm. Konsert, hotell, allt – och heeelt utan oss! FEST!

Kunde säkert liknas med känslan när jag gick på femman och frågade av mamma om jag fick följa med Karin och hennes familj till New York. Och mamma sa ”JA”. Man ba ”whaaaaaaaat, fååååååååååår jag?”. JAAAAAAA!

Ja, vad jag skulle säga var: Att ha folk runt omkring = bäst.

109 dagar kvar – men hey, vem räknar?

 

massis

Gammal vänskap har ej rostat.

Är tre barn det nya två barn?

WP154166 img 9272 pola2

Milken, ett bast.

Jag vet inte hur det är med er, men sociala medier hjälper mig ofta att upptäcka sådana mönster som jag inte skulle avläsa lika snabbt i det riktiga livet. Den senaste spaningen i mina flöden handlar om antal barn i en familj. Har ni kanske också lagt märkte till det under det gångna året? Att den tidigare så starka tvåbarnsnormen verkar ha utökats till tre.

Förr tyckte jag de flesta fick två barn – och sedan var det slut. Men den senaste tiden har jag snubblat över så sjukt många som bär på sina treor – så väl i magen som i famnen. Också fascinerande att tvåbarnsnormen är så starkt inrotad i mig själv att jag riktigt högt utropade ”MEN VAAH?!” när Ebba von Sydow i sin podd berättade att hon väntar sitt tredje barn för en tid sedan. Samma med Cecilia Blankens. Ropade om möjligt ännu högre med Amanda Schulman. Liksom tre! Så kreisit!

Minns att det i tiderna var samma sak med EvaMalinAmanda och min kompis Emmi. Jag tar alltid för givet att folk ska sluta vid två. Men den senaste tiden har jag nästan slutat bli överraskad. Folk får ju faktiskt tre barn, och ofta.

Och det som mest bekräftar att min teori ”tre barn är det nya två” är sann: Att enbarnsmamman Peppe Öhman nu har två.

Vad vi ska göra med denna OERHÖRT VIKTIGA UPPTÄCKT är ännu oklart.

Höstlovets första dag.

slapp

 

I dag är det måndag och höstlovets första dag. Här ligger vi och äter frukost framför YouTube (en recension av Fifa17 som tydligen är jättebra). Vaknade ovanligt tidigt för att vara jag. Hade en genast en känsla av att det här blir en bra dag. Mitt humör var gott och kaffet som jag hällde upp var närmast perfekt. Matheo var redan vaken, kramade ihjäl honom på väg till köket. Milken sov fortfarande i min säng (alltid en seger när man lyckas nästla sig ur alla barnarmar som håller en fånge utan att väcka den som armarna tillhör).

Tänkte på hur synd det är för bloggens del att barnen växer och blir egna personer. Det finns så himla mycket jag skulle vilja berätta om dem, hur härliga de är, så roliga historier de berättar och hur bra typer de är. Men det känns sällan helt rätt. De är sina egna nu. Och kan berätta helt själv. Även om jag så gärna – helst varje dag – längtar efter att hejdlöst berätta hur stolt jag är över dem.

Vädret i Österbotten är grått och trist och fuktigt. Så i dag ska vi ha en innedag. Har en vision om att förvandla ett gammalt tv-bord till en soffa (eller kanske mer någon form av daybed till barnens rum). Måste bara skaffa lite skumgummi först. Om det blir ett lyckat projekt kan jag visa er. Om det går åt helvete kan ni gärna glömma att jag överhuvudtaget nämnde det här.

Ha en riktigt bra start på veckan. Nu: Påtår.

Vem springer maraton otränad?

2016 07 2511.10.2

 

”Hörde att du är utbränd” messade en kollega igår.

Men det är nog inte riktigt vad jag är (eventuellt lite vidbränd, solbränd och omvänd). Men tänkte vi kunde pausa på bröllopsbloggen för en stund. 

Lycka och elände går hand i hand. Glädje och sorg. För att livet ska vara livet varvas härligt och äckligt längs vägen. Att jag avslutade min sommar med mitt eget bröllop var det bästa som kunde hända. För där i början var det stundvis lite uselt. Jag var så innerligt slut på mig själv och min vardag. Att jag ändå fick en dunderdag på slutet betydde mycket.

Min semester 2016 var den mest stillsamma någonsin. Jag har försökt vila och tänka. Vila och tänka. Återhämta mig. Sova. Och totalt stänga ut omvärlden. 

Jag har ägnat mycket tankekraft åt vår (kanske främst: min) mentala hälsa. Eller kanske snarare om hur vi (jag) ser på psyket och omvårdnaden av det. Allt blir så himla tydligt när man ställer det i relation till den fysiska hälsan (jag vet inte om det är relevant att jämföra dem, men nu gör jag det i alla fall för att illustrera min point).

Absolut ingen människa i hela världen springer ett maratonlopp otränad och tänker att konditionen ska växa till sig under tiden – utan man tränar som en tok. Skapar förutsättningar för en bra prestation. Innan själva loppet. Men när det kommer till mig själv, livet och vardagen är det exakt vad jag inte har gjort de senaste åren. 

Om vi tar mina fem senaste år som exempel. Precis allt har hänt under de senaste åren. Och sedan ska man plötsligt försöka landa i en vardag och leva den.

Och ja, jag förstår att alla går igenom den här fasen. Småbarnsåren är väl inte lugna för någon. Men om vi ska jämföra min fiilis med maratonloppet, så är det ungefär så det känns. 2011 när Milken väl hade överlevt och jag var vad jag trodde en stabil, stark tvåbarnsmorsa (yeah right) startade jag ett maratonlopp (mitt vardagslopp – ursäkta för corny saying, hah!) totalt utan verktyg och förutsättningar för att ta mig igenom de fem år som väntade. Men jag ville så gärna komma viiidare.

När det kommer till fysiska omständigheter är vi människor superbra på att träna inför hårda prövningar. Men nu i efterhand inser jag att jag verkligen hade behövt träning i vardagsöverlevnad, stresshantering och avslappning. Jag var inte stark nog för att klara av det här. Min mentala styrka har, enligt min egen bedömning, alltid varit rätt så god, men hur många år kan man köra otränad med gasen i botten? Ingen riktig maratonlöpare gör så.

Och jag tror tyvärr att många gör exakt så här som jag. Man tänker att man bygger upp en slags inre styrka under tiden. Man växer till sig under loppet. Men hur skulle man växa till sig under ett lopp som börjar med en traumatisk graviditet och allt vad det innebar (både min kropp och mitt psyke var totalt sönderkörda), att sedan snabbt återgå till sina studier, ta en examen (och därtill bygga på med ÅA:s ganska krävande medielinje), för att sedan bege sig ut på en ytterst ostabil arbetsmarknad, leva på tre månaders kontrakt i flera år, sedan plötsligt sadla om, lansera Sevendays och bygga upp en nystartad mediebyrå. Samtidigt som man ser till att man är en schysst tvåbarnsmorsa, bedriver ett rikt familjeliv och allt vad det innebär att plötsligt ha stora barn. Hur skulle man bygga upp?

Det är så himla lätt att mäta och hitta en skala för när man inte mår helt hundra fysiskt. Man vet exakt när febertempen visar för mycket för att gå till jobbet. Man behöver inte vara mer än två bast för att förstå att sprutnäsblod, stukad vrist och ormbett betyder ”jag mår lite ruttet just nu”. Men jag tycker det är svårt att avgöra när mängden stress överstiger det hälsosamma. Exakt hur trött är jag? Är jag trött bara i dag eller är jag alltid trött? Är det ens så farligt att vara trött? Alla är ju trötta! Och hör det inte lite till att vara stressad? Var det inte någon som sa att stress i rimliga mänger är lite hälsosamt? Kanske jag rent utsagt är lite hälsosam!

Jag blir så innerligt irriterad på att vi ska vara på minus innan vi fattar att vi behöver hjälp att bygga upp vår mentala styrka. Man borde ju börja med sånt långt innan man snör på skorna och beger sig in i småbarnslivet/karriärlivet/trettioårskrisen. Allt sånt här vet man ju. Man det är sällan man gör som man borde. Så – min semester började nästan omedelbart med en högst oväntad sjukskrivning. Gnissel gnissel, sa det i huvu. Och kedjan föll av. Så där som när man cyklar i en nedförsbacke och plötsligt slutar tramparna fungera.

Jag är inte utbränd. Jag har en massa stickor i huvudet som jag måste få ut. Lite psykiskt förkyld. Men tränar hårt på att bli tillfreds med mig själv och mina krav. Och det är inte så att man måste gå på tårna runt mig. Jag är precis som vanligt. Förutom att jag är så himla tacksam att jag bromsade i tid. 

Den här hösten ska vi ta med ro, va? 

Här och nu.

Absolut inga 100 mål.

Härligt nygift och lite själsligt förvirrad.

Kom bara, hösten.