Varför ska vi själva få välja om vi är så dåliga på att göra det?

Wow, jag blev överraskad efter mitt senaste blogginlägg!

Eller kanske egentligen mest förvånad över att det var några här som inte välkomnar en reform kring föräldraledigheten i Finland. Nu är jag kanske inte den mest insatta i den här frågan, men för mig har 6+6+6-modellen känts som det enda självklara valet inför framtiden. Jag tycker det känns lite lame att vi alltid fastnar i ”familjerna ska få välja själva” – och så var det med den saken.

Istället skulle vi kunna djupandas i en påse och öppna upp lite mer kring den här frågan. Varför ska vi egentligen få välja själva när majoriteten av oss väljer så.. ja, så ojämställt? Så som vi alltid har gjort? Tänk om vi skulle få till en riktigt konstruktiv diskussion här och nu!

Jag skulle gärna se att vi införde lite mer svensk flexibilitet in i vårt system. En reform som inte bara innefattar babytiden, utan också skulle omspänna småbarnspedagogiken (fatta att svenska barn från tre år uppåt får vara 525 timmar gratis på dagis per år – det betyder ungefär tre timmar per dag!). För att inte glömma större möjlighet till flextider för föräldrar!

Nu blev det ju ingen reform under den här regeringsperioden (Sannfinländarna var ju – föga överraskande – mycket bestämda i sitt motstånd till förändringar i föräldraledigheterna – Centern likaså). Men nästa år har vi nya val!

6+6+6-modellen går ut på att göra om hela föräldraledigheten så den skulle förlängas till 18 månader. En sex månaders period skulle användas av mamman, en av pappan och den tredje skulle föräldrarna kunna dela mellan sig som de vill.

Att öronmärka en period för papporna har stött på överraskande mycket motstånd (återigen: ”familjerna ska fritt få välja!”). But I could not help but wonder: Hur mycket är ”det fria valet” i praktiken baserat på könsfördelningen av arbetet och dess historia? I många familjer är det självklart att mamman använder ledigheterna (strukturer är som känt osynliga).

Det är ju egentligen oss kvinnor det handlar om! Så ser jag på hela den här diskussionen. Vi behöver en reform för att förbättra kvinnors villkor i Finland. Nu och i framtiden. Som sporrar jämställdhet, satsar på småbarnspedagogiken och lyfter kvinnors position på arbetsmarknaden.

20–44-åriga kvinnor har en tio procent lägre sysselsättningsgrad i Finland jämfört med Sverige. Att det förekommer stora skillnader mellan kvinnor och män på den finska arbetsmarknaden kan härledas till just vårt nuvarande familjeledighetssystem. Kvinnor halkar efter och pensionen lider (högst sannolikt kommer pensionen att sjunka ytterligare innan vi kommer dit – ska inte gå in på antalet fattiga, kvinnliga pensionärer i dag – men kanske ändå något att ha i bakhuvudet: hur vill vi ha det om 30-40 år?)

Men baaarnen då? Brukar någon alltid undra.  Jag själv inklusive. Därför är jag också för en kvalitativ småbarnspedagogik – i synnerhet om den är gratis och oberoende av föräldrarnas ekonomiska ställning. Att satsa på barnen så som de konservativa partierna ser på det  (genom att hålla mammorna hemma) är att göra det på kvinnornas bekostnad. Det känns inte som ett modernt land på väg in i framtiden.

I nuläget lyfter mammor 98 procent av dagpenningarna för familjeledighet. Det har knappt ändrats alls under de närmaste 20 åren. Läste någonstans att det tar 200 år innan vi når break even i den här takten.

Jag förstår att det känns läskigt att reformera någonting ”som har fungerat bra”, men sanningen är ju den att det inte alls har funkat så bra. Jag skulle vilja ha en reform som bygger på att göra det bra för barnen, som uppmuntrar pappor att ta mer ansvar på hemmaplan och som sporrar mammors karriärutveckling.

Också för sådana här vanlisar som du och jag!

Som trots allt tycker att familjen är allt.

IMG_3502