Alldeles för långa dagar.

sherffis

 

Så här års brukar folk klaga på att dagarna är för korta.

För mig är det precis tvärtom.

Dagarna är så fruktansvärt långa. De bara pågår och pågår och pågår och tar aldrig slut. Allt jag vill är att dagen ska ta slut, så jag kommer en dag närmare slutet. Så jag får somna och inte behöver kämpa mot spyorna. 

Har haft två lite bättre dagar nu, så jag har fått behålla lite mat, men nu är det dåligt igen. Jag kan inte förstå hur en dag kan innehålla så många evigheter. Klockan tickar hela tiden, ändå går den aldrig framåt. Jag bara ligger här och andas och andas och andas och hoppas så innerligt på att det här ska vara måltiden jag får behålla.

Varje spya är ett sånt misslyckande. Man måste motvilligt börja äta på nytt (för annars spyr jag jag ännu mer). Och allt är ju så eeeeeeeeklit. I kritiska lägen håller jag mig till gröten. Den går lätt ner, kommer lätt upp och smakar ingenting.

Jag försöker tänka på dem som ligger i kroniska smärtor. På dem som inte kan sova på grund av värk. På dem som inte kan få barn. På dem som har förlorat barn. På dem som själva ska dö. På alla som har det värre än mig. Men nog är det svårt att känna tacksamhet när man själv mår som man mår. Egentligen borde jag känna lycka över att få skapa liv. Men det som känns allra närmast är att jag har livet av mig själv (vilket alltid tycks vara juttun när jag ska ha barn).

Nå, det är säkert en överdrift. Jag kommer högst troligen att komma levande ur detta, men jag kan faktiskt inte påstå att det känns så. Både fysiskt och psykiskt mår jag så uruselt

Just därför är det så störande att dagarna är så långa. För jag hinner ge upp minst hundra gånger. Ibland drömmer jag rosenskimrande drömmar om aborter, om hur jag känner att illamåendet bara flyger sin väg (men så vaknar jag och spyr – kortvarigt lyckorus). Ibland när jag får någon spyfri timme tror jag att allt ska bli bra, att allt kommer ordna sig. Men det där djävulska illamåendet får en hastigt ner på jorden igen – snabbare än jag hinner fatta hinken och väsa UÄK. 

Det är svårt för mig att förmedla hur det känns att leva med det här. Kan förstå att man lätt tänker ”va fan, det är ju bara lite illamående, lite som en längre spysjuka”, men AJ ETTÄ så det knäcker mig. Och då har jag bara spytt i fem veckor. Nåja, den som har haft norovirus i fem veckor kan kanske förstå fiilisen i kropp och själ.

Jag märker också att det är lönlöst för mig att försöka hålla någon sorts glad ton i den här bloggen. Därför håller jag mig medvetet lite avstånd. Världen behöver inte fler sad vibes.

Och det är pretty much det enda jag har.

Besatt av djävulen för några timmar.

Förlossningar, ja. Det är något som Anna ibland vill prata om på jobbet just nu. Hon ska ju få sitt första barn under våren, så med jämna mellanrum diskuterar vi hur det egentligen känns att föda barn. Och eftersom det känns en hel del, så finns det mycket att säga. Här följer nu några ord om smärta.

Jag lyssnade på min favoritpodd ”En varg söker sin pod” för en tid sedan när Caroline Ringskog Ferrada-Noli nyss hade fött sitt första barn. I podden pratade de länge om den fruktansvärda smärtan och ett irriterande fenomen som de stört sig på. Nämligen att vissa mammor försöker peppa sina döttrar genom att säga att det inte gör ont att föda barn. ”Det är ingenting – det är mest häftigt”.

Och när det väl kommer till kritan så gör det så in i helvete ont. Besatt av djävulen-ont. Jag tror till och med Caroline och Liv jämförde det med att bli huggen i magen med en yxa. Ja, man tror helt enkelt man ska dö av smärta. En prövning utan nåd som nutidsmänniskan aldrig utsätts för i sin vardag. Att mammorna säger att ”det inte gör ont alls” upplevs som ett otroligt svek. För det är ju en ren lögn att säga att det inte gör ont.

Vet inte om jag har upplevt det fenomenet (har ni?), men kunde instämma i den där djävulska smärtan. Det är ju en smärta som inte ens går att beskriva, för den är omöjligt att ta fram i minnet. Det ska inte ens vara möjligt att minnas en sådan smärta (dåligt för evolutionen, I guess).

Men däremot tycker jag det finns en sak som väger upp det där hemska. Nu skulle jag behöva lite ljudeffekter här för att ni ska förstå vad jag menar, men alltså HOHHO så det är skönt att för en gångs skull ta i från tårna. När man föder får man verkligen GE ALLT MAN HAR. Det är sällan man får utlopp för all sin råstryka i sitt vardagsliv. AAAAHHHGGGGGRRRRRRRRR. Ni vet, man får liksom användning för alla muskler, alla känslor, alla jävla onda tankar SOM NÅGONSIN HAR FUNNITS. 

ALLT SKA UUUUUUUUT!

Man får skrika, man får svettas, man får svära, man får gå an som en jävla dåre, utan att någon tycker man är det minsta kokko. Det finns liksom något sinnessjukt befriande i det. Att allt är så jävla förfärligt (ja, någon hugger en i magen!) och man bara fortsätter. GIVE IT ALL YOU GOT!!!!!!!!!!! 

Ja, den typen av eufori har man ju senast varit med om under riktigt tajta handbollsmatcher i slutspelsomgången i början av 2000-talet. Att man verkligen offrar alla krafter (allt man äger och har!) för att komma ut segrande. Man känner döden flåsa runt hörnet – och just när man gråtande och spyende ropar att man dör – då ger man det en sista jävla helvetes anammaaaaaaaaaaaaaaaa – och så PLOPP. Där kom den!

Det gör så förfärligt ont att föda barn – man kan inte påstå något annat. Men det är trots allt en nära döden-upplevelse jag kan rekommendera.

För det känns så SJUKT bra att vara en fighter.

Endorfinerna i att återvända till jordelivet.

Åh herregud.

 

69343

Rådisnytt.

Ni kan börja med att spy över den skyhöga jolmfaktorn i rubriken. Sedan kan jag avlägga en snabb rapport från dagens rådgivningsbesök. Främst för att jag i framtiden skall minnas något av den här graviditeten (orka liksom skriva dagbok!). Ni som tycker att graviditeter är världens enformigaste och betydelselösa fenomen kan alldeles lugnt hoppa över.

Har nu 22 och en halv vecka som hafvande kvinna bakom mig. Och eftersom jag har för avsikt att återigen föda i vecka 38 kan vi konstatera att jag redan har genomlidit lååångt   (nåja, inte så långt) över halva helvetet.

I övrigt följer den här graviditeten precis samma mönster som förra. Har gått upp 4 kg hittills. Och kommer väl att lägga på mig ungefär lika mycket till om det går som sist (fast egentligen vore det en skam att föda som ett 64 kilos preggo när det är så gott med bulla).

Semestervikarierna på rådgivningen har varit alldeles till sig över min oförstörda mage och kan iiiinte faatttaaa att jag har fött barn tidigare. Minns inte vem som bloggade om det här för en tid sedan, att det här med bristningsfria magar är något som gör rådgivningstanter alldeles lyriska. Och det skall man tydligen ta som en komplimang. Min läkare gick till och med så långt att hon frågade om jag hade varit fotomodell och prisade min klänning. Jag fnissade ända ut till parkeringen.

Och nu kan jag också konstatera att det är riktigt okej att vara gravid – bara jag fan sku sluta blöda. Och bara jag sku orka gå längre än 200 m utan att dö av dålig kondis. Nåja, lika mycket till då. Sedan skall jag aldrig någonsin skriva ett ord till om barnahaveri och äggruvning.