Etikett: HSS Media

Det var svårare än jag trodde att sluta jobba på ett jobb.

Och då har jag inte ens jobbat på det här jobbet särskilt länge.

Om vi bortser från det urjobbiga i att skiljas från kära kollegor, så är det inte bara så där att ge ifrån sig datorer (alla bilder, filer, dokument etc. som ska flyttas över någon annanstans – ugh). Och telefoner som ska in. Arbetsuppgifter som flyttas över på någon annan. Lösenord som ska bytas. Adminrättigheter som ska raderas.

På överraskande många sätt har man kopplingar till jobbet (halva Facebook är ju jobbrelaterat). Och det gör ju lite ont i en varje gång internet frågar ”Är du verkligen säker på att du vill ta bort dina användarrättigheter?”. Jag bekräftar snällt, men egentligen skriker jag högt ”nooooooouuuuu”.

Att gå från ett så här bra jobb var inget enkelt val. Tycker det sitter rätt mycket i min egen identitet också. Jag är ju Linn Jung från HSS Media. Liksom: Vem är jag utan min Vasabladet-nyckel? För att inte tala om: Vem är jag utan min Vasabladet-huppari? Nå, den kan ingen ta ifrån mig. Men visst är det svårt att tänka sig ett jag utan access till Sandögatan 20.

Minns när jag första gången kom hit vintern 2012-13. Hur mycket jag ville hit. Det här var egentligen allt jag ville. Sedan dess har jag levt, andats, hatat och älskat detta. ”Ett fast jobb inom mediebranschen kan ni bara drömma om” sades det när vi studerade masskommunikation. Gav an som en galning på mina tidsbundna kontrakt och fick senare en anställning. Såg nyss en instabild från den kvällen. Hade hashtaggat den med #hssmediaforlife.

Och det vidhåller jag, kommer att känna så stor värme för den här tiden (for life!). Det är speciellt att jobba här. Här finns så många härliga dårar. Tror man behöver vara lite speciell för att palla det här. Tror inte det finns många andra arbetsplatser som man lär sig så här mycket på så kort tid. Är också tacksam för att jag har fått jobba på båda avdelningarna (först som reporter på redaktionen och sedan som medieproducent på företagsmarknad). Lärorikt att ha sett båda verkligheterna. Här har jag fått vänner for life.

Just nu känns det lite som en besvärlig skilsmässa. Man ser fram emot det nya fria livet, men det är svårt att tänka sig att marken under fötterna bär, när man fortfarande sitter fast i det gamla, vet ni? Man måste säga adjö adjö adjö och det känns lite vemodigt. Men däremellan pirrar det så hårt att fötterna vibrerar och flyger upp i luften.

Hur vill jag egentligen leva mitt liv?

Den frågan har jag funderat på ungefär en miljon gånger under de senaste åren. Jag har varit både sjukledig och mammaledig och gud vet vad under de senaste åren (tid för filosofi har minsann funnits) – och när man har tid i överflöd kommer man till slut ner till kärnfrågan (någon skulle kanske kalla den klyschfrågan): Vem är jag och vad vill jag med mitt liv?

Och herregud så mycket är man vill!

När man på allvar börjar rota i diverse magbottnar och hjärnkontor. 

Nästan allt jag har här i livet är precis så som jag vill ha det. Jag har varit lyckligt lottad under mina första 30 år. Väldigt få saker har kommit gratis. Jag har jobbat hårt och offrat en del. Medan andra saker har fallit i handen. Vissa perioder har flytit likt ett vattenfall, eller mer som en forsande urkraft över en bergsklippa, och andra har känts som en igenväxt uppförsbacke i stegrande motvind. Men ändå har jag fått nästan allt jag har önskat mig. 

Men det har funnits en grej som har velat fullfölja innan jag fyller 40. Och nu är jag inte ens nära 40 (pah, jag är trettiotvå). Men plötsligt rullade det in en liten lockande öppning så här i förtid.

Och det pirrade till!

Wrooooom, sa det i magen.

Tyvärr är jag ju en hopplös människa på den fronten. Jag har ett så bra liv. Jag har en stöttande man, jag har underbara barn och hela min familj är en lyckoträff utan dess like. Jag har ett hus jag trivs i, en sommarstuga jag älskar. Fantastiska vänner och ett liv som behandlar mig väl. Och på jobbet går det också jättebra! Ni fattar, allt är så jäkla bra. För en gångs skull.

… men det vrickade är att jag har sagt upp mig.

Hör ni?

Jag tror knappt det själv.

När allt för en gångs skull var lugnt och skönt och på plats. Då fick jag plötsligt feeling. Såg en chans att flyga. Det är fan sämsta tiden att ställa till med nytt liv och nytt jobb, men oh well, det är inte meningen att det här livet ska vara en ljummen nedförsbacke.

När man väl har tänkt tanken på att ta ett nytt steg ut i det okända är det omöjligt att backa. Jag skulle vilja vara lite mer zen, men vete fan om inte meningen med livet är att bryta ny mark? 

Minns ni den där humorkaraktären Sally som gick på SVT på 90-talet? Hon som var bibliotekarier och bodde med sin pappa Roffe? Hon sa ju alltid att det är ”omöjligt att bromsa sig i en uppförsbacke”. Hela livet har jag identifierat mig med henne.

Jag är ingen trygghetsknarkare, alls faktiskt. För en tid sedan såg jag på mig själv i spegeln och ba ”nu kan tant hålla i sig, för nu blir det lite väl spännande, enjoy the ride!”.

Iiiiiiiiiiiik. 

Nu jobbar jag mina sista dagar på HSS Media. Vi ska återkomma till HSS Media. För det här har varit mina bästa år i arbetslivet så här långt, vilken skola alltså! Det är med kärlek i bröstet och gråten i halsen jag vinkar farväl.  

Och om jag inte förr bett om er om ert stöd, så gör jag det nu. Visst håller ni mig i handen nu? För nu blir det nytt jobb, nytt liv!

HERREGUD!

Fortsättningen då? Ja, det kommer ni att få höra mer om. Bara ni håller er uppkopplade på samma kanal (håll fjärrkontrollen riktad hitåt så ska jag snart berätta mer).

Utifall att någon har missat den fantastiska nyheten att Sniku ska bli mamma nu inkommande vår och att vi nu letar en vikarie till hennes jobb som försäljningschef här på HSS Media, så ska ni läsa om det här. Är det kanske du som joinar vårt team om några månader? Jag vet inte om jag har sagt det förr, men jag lovar att det här är världens bästa arbetsplats (jo, jag skojar, jag vet att jag säger det i vartannat blogginlägg). 

Här hittar du annonsen.