Jag, uttorkad på
dropp i vecka 6.
En fruktansvärt bra grej med bloggar är att bloggvärlden har gjort min världsbild så mycket mer nyanserad. När man var yngre och enbart hade veckotidningar som sin enda källa till kunskap (nå, jag överdriver, men ni fattar) så trodde man ju tyvärr att livet och vardagen var lite mer glossig än den i själva verket var.
Nu kanske någon försöker protestera och säga ”paaaaaaah, bloggvärlden är så ytlig bla bla bla”, men då säger jag ”glöm det, du läser bara fel sorts bloggar”. Läste en urstörig ingress på Hbl:s Facebook imorse som lät ungefär så här: ”De flesta bloggar handlar om smink och vad folk äter till frukost, men här kommer en som bloggar om fotboll” (länk till artikel om bloggare som skriver om fotboll).
De flesta bloggar handlar faktiskt inte om smink, även om folk gärna älskar att hålla myten om ”den ytliga bloggvärlden” levande. Men så är det ju inte. Tack vare bloggvärlden förstår jag så mycket mer om hur olika folks vardagar ter sig i Norden (en av de bästa bloggarna just nu är till exempel Pernilla Bergmans Lungan i stormen – där beskrivs en vardag så långt i från min egen, helt sjukt att det ska få vara så i Finland 2017).
Överlag är det så skönt och befriande att få läsa om folks kamper samtidigt som de utkämpas. I de traditionella veckotidningarna var det ju alltid folk som ”berättade sin historia” långt efteråt de hade överkommit diverse svårigheter här i livet. Och sällan någon som berättade med egna ord. Historierna fömedlades alltid via en journalist. Det älskar jag bloggar för. Att få små glimtar ur folks liv, beskrivna med egna ord (jag älskar också journalister, men det är en annan historia).
Ta nu graviditeter som ett aktuellt exempel. Förr trodde jag att det var skitenkelt. Alla mammor bara log, smekte magen och så efter 9 månader kom det ett gyllene barn (på sin höjd sa det kanske ”plopp”). När jag väntade Matheo fanns det inga mammabloggar, utan jag fick stiga in i den nya världen via tidningen Mama. Jag säger inte att det var dåligt, men det var kanske lite mer skimrande och tillrättalagt än dagens ljuvliga föräldrabloggar.
Jag tror att många av oss som har bloggat om sina inte helt lätta graviditeter har bidragit till en mer nyanserad bild av hur det är att vara gravid (glad att vi som inte går omkring med the famous glow hörs och syns allt mer). Lika viktigt som det är att folk som har svårt att bli gravida har bloggat om hur förjävlig den biten kan vara.
Att föda fram barn till jorden är ingen enkel match – det har bloggvärlden sannerligen visat det senaste decenniet. Ingen är lyckligare än mig över att få begrava den där ensidiga bilden av en havande kvinna. Alla graviditeter är unika och ingen tjänar på att gå omkring och tro att det enbart är ljuvligt, att man kreivar saltgurka och håret plötsligt börjar blänka.
Därför skulle jag i dag vilja hylla två gravida medsystrar som skriver så ljuvligt om sina graviditeter: Sara Rasmus och Linn Fellman. För en som också kämpar är det så befriande att läsa det ni skriver. Tack.
Forever Jung 