Igår var vi alltså på KAJ:s Kom till byin-konsert på Wasa Teater. Eller ska vi säga: Att kalla det konsert är kanske en liten underdrift.
Jag räknade snabbt att jag har sett minst fem KAJ-uppträdanden de senaste åren. Även om jag såklart såg fram emot gårdagens show tänkte jag ändå lite i smyg ”Nå, hur nytt och spännande kan det nu sist och slutligen vara?”. I synnerhet när jag lyssnat på Kom till byin-skivan e x a k t varenda en kilometer som bilen har rullat ända sedan jul när de fick den i julklapp.
Det första barnen ropar innan baken ens landat i bilsätet är ”LÄGG PÅ KAAAAAAAAAJ!” och eftersom de verkligen, verkligen diggar (och eftersom jag är en god mor) så köper jag såklart konsertbiljetter när den möjligheten finns. Plus att mitt kulturella samvete alltid tickar lite på minus. Känner alltid att man ska och bör understöda lokal kultur. Gör det alldeles för sällan, enligt min egen standard.
Både jag och Anna-Lena hade hela man- och barnaskaran med när vi klev in på Stora scenen. Det var vi överraskande ensamma om. ”Så himla många pensionärer!”, sa vi i kör. Förstås är det ingen nyhet, att KAJ:s fansbase är jämt fördelade mellan 0-100-åringar. Men tyckte ändå det var fantastiskt att se. Alla dessa flotta damer i hårt sprayade permanenter sitta och digga i kapp till pulserande hembygdsrap.
Jag hade faktiskt inte förväntat mig att det skulle bli roligt-roligt. Föreställde mig små lustiga fniss här och där, men absolut inte att jag skulle skratta så jag knappt fick luft. Hur nytt och spännande kan det nu sist och slutligen vara? Nå, mycket! Jag garvade så mycket mer än på standupen häromveckan. Kroppsspråket! Mimiken! Sketcherna!
Tycker de lyckades med sånt som ingen annan rimligtvis kan genomföra med hedern i behåll, nämligen göra parodi på österbottnisk revy (som redan är en parodi i sig). Och ännu göra det så roligt att jag halvt födde barn på kuppen.
Och någonstans där mitt i sjunger Jakob en helt hysterisk tolkning av Pavarotti-klassikern Nessun dorma. Det var liksom så sjukt bra (vem hade trott att en Vöråpojke hade det i sig?) och roligt på samma gång. Tårarna rann av skratt samtidigt som ögonen var stora som tefat. Önskar så att det fanns på film någonstans så ni skulle förstå. Hur kan det finnas boyband som behärskar alla genrer? Övergår mitt förstånd. Trodde opera var det ouppnåeliga. Men där fick jag så jag teg.
Kan också uppskatta att de är så avspända, smarta och bra människor också utanför KAJ-scenen. Tänker att det är så himla bra att det finns artister som hela Österbotten (nej, hela Svenskfinland!) kan älska. Som är klipska, medvetna och mjuka. Oavsett i vilka sammanhang man råkar på dem.
Trodde verkligen inte att jag skulle bli så här impad.
Men tji fick jag.
Forever Jung 