Världsprematurdagen 2017.

Igår när vi åt middag sa jag ”Familjen!”, precis som Sunes pappa Rune hade gjort.  ”I morgon ska vi ha fest när ni kommer hem från skolan!”. I den här familjen tackar vi ju inte nej när orsak till fest dyker upp (det är sedan länge). Speciellt inte en dag som denna när världsprematurdagen infaller. I dag är en bra dag att tänka lite extra på tacksamheten jag känner inför prematurvården i vårt land. Tack tack, bästa Finland, för att vi fick födas och leva i dig.

Tack för att vi fick föda i dig.

Jag tror jag talar för väldigt många prematurföräldrar när jag säger att det finns sår i oss som aldrig läker. På gott och ont, förstås. Det finns också sår i mig som jag omfamnar. För sju år sedan skrev jag ett blogginlägg om känslan som gör mig till en bättre människa. Den känslan har jag kanske kommit ifrån under de sju åren som gått. Men det skadar ju inte att drömma sig tillbaka. 

Det har funnit perioder när jag har tänkt mycket på vad som hände under vår tid i Tammerfors. Det har funnits stunder som jag har varit väldigt ledsen när jag har tänkt på det. Och ibland har det gått år utan att det har bekommit mig det minsta. Det har funnits toppar, det har funnits dalar.

Förutom tiden (ni vet, den som läker alla sår) finns det en komponent som har bidragit till en stor del av min inre läkning. Och det är My. Det kanske låter knäppt (och orättvist mot Milken!) när jag säger att det känns så helande att få göra om och göra rätt med My. Det är som om någonting i mig luckras upp, mjuknar och faller på plats varje dag nu. Som två lösa trådar som äntligen hittar varandra och knyts.

Det var så mycket som blev svårt för Milken och mig i början. All närhet vi aldrig fick. All amning vi aldrig fick. All bonding vi blev utan när slangar, väggar, infektionsrisker låg i vägen. Vi har förstås kommit i kapp det där. Vår relation har vi sprungit i fatt och bandet har vi tagit igen. Men tror ändå allt det där vi blev utan, undermedvetet, fattades min kropp. Eller själ. 

Att få ha sitt barn riktigt, riktigt, riktigt nära.

Tror jag behöver det nu.

Alla föräldrar tycker ju att de egna barnen är speciellt underbara. Jag är inte unik på den punkten. Mina barn är inte är från denna jord. De kan inte vara. Det första blev ett barn som behandlade en prematursyster – och en frånvarande mamma – på ett så oförklarligt empatiskt sätt som inte borde vara möjligt för en 2,5-åring. Det andra blev ett mirakelbarn, en överlevare. På ett sätt som inte borde vara möjligt i en graviditet där fostervattnet går i vecka 22. Det tredje barnet kan inte ens vara på riktigt. Det är bomull, plåster, solsken, varma vindar, kraftmedicin, livselixir utklätt till bebis. Det är tre små människor som stormade in i livet, ruskade om, ställde till och med gemensamma krafter städade efter sig.

Den här sista babyn, undermedicinen, var det varmaste en brusten prematurmamma kunde önska sig. Ibland kan man faktiskt se att livet är allt bra rättvist ändå. Milken fick den högt älskade lillasyster hon sedan länge drömt om. Jag fick lugnet jag någonstans visste att jag saknade. 

Ändå rätt maffigt när livet tar och ger på det här sättet. Om vi någon gång ska fira så är det i dag.

Tack för en så fin Milk.

 

2017 11 16 11.52.24 6

 

Prematur – sex år senare.

Vårt andra barn, Milken Mannil, föddes som känt i graviditetsvecka 29. Det tänker vi väldigt sällan på här hemma. Och bra är väl det, att vi haft turen att sällan bli påminda om att hon faktiskt är en prematur.

Hade nyligen utvecklingsamtal på dagis, vilket förstås fick mig att inse att det är helt otroligt att man kan vara så här pass för tidigt född utan att det lämnar några som helst spår.

Fattar inte att just vi hade sådan tur.

Forskningen och kunskapen har ju gått framåt helt otroligt de senaste decennierna, i alla fall vad gäller extremprematurer. Jag vet inte hur det ser ut i dag, men när de begav sig för oss klarar sig mer än 80 procent av de som föddes efter vecka 24 och 25.

Att överleva är en sak, men att klara sig utan komplikationer är en annan. En har ju läst en och annan prematurstudie i sina dagar, och sällan är det helt munter läsning. Är det inte är koncentrationssvårigheter, så är det svårare med sociala kontakter, svårare i skolan och sämre förmåga att knyta an till andra människor (vilket i sin tur betyder större risk för mental ohälsa). Och så har de problem med luftvägarna, har sämre syn och förblir små till växten, även som vuxna.

Den enda positiva studien jag läst om för tidigt födda är att de i vuxen ålder är lite mindre kriminella (vilket kanske hänger ihop med att prematurer generellt är mindre benägna att ta stora risker?).

Vad är då oddsen för att Milken ska vara längre än många av sina jämnåriga? Klara sitt sexårstest galant, ha exakt noll koncentrationssvårigheter och vara ett socialt geni? Hon kan spela fotboll och springa i timtal utan problem med luftvägar, blir inte sjuk oftare än någon annan och tycker förskolan är da shit. Det är på riktigt helt sjukt.

Eller friskt, snarare.

Det övergår mitt förstånd att en så där totalt sinnessjuk graviditet och urusel start på livet kan generera ett så exemplariskt, oförstört barn.

Fast vad som gjorde mig allra gladast på utvecklingssamtalet var ändå det faktum att hon är inkluderande. Sådana som är ensamma plockar hon självklart upp och tar med.

Ah, stoltheten.

Tacksamheten.

 

aa2

Repriser på publikens begäran.

image

Visst är det fantastiskt hur det mänskliga minnet och psyket är funtat? Häromdagen skrev Märta ett önskemål om att jag skulle blogga om Mileas förlossning. Eftersom jag har bloggat om den så himla mycket om den tänkte jag istället leta efter inlägg att länka till. Medan jag letade tänkte jag så där spontant ”ja, det var väl inget speciellt med det kejsarsnittet, förutom att det skedde lite tidigare än normalt”. Kunde inte minnas att jag kände nåt speciellt över det.

Blev alldeles full i skratt när jag hittade snitt-inlägget. JA MEN JUST, jag hatade ju själva ingreppet. Hade helt och hållet glömt bort att jag led så där förskräckligt och att det gjorde ont som fan! Tänk så bra naturen sköter om att städa i huvudet. Allt vore kanske snäppet bättre om man inte hade ett bloggarkiv, hah. Fick också megadålig feeling av det där obehagliga hotellet jag ligger i på sista bilden. Märta undrade också hur mitt snittärr ser ut i dag. Så här. Men så har jag ju också opererats en gång till i magen när min gallblåsa plockades bort. Har fyra ärr på magen. Känner mig som Rambo eller någon annan kovis.

Har skrivit massor om Milkys förlossning, till exempel om det förhatliga hoppet. Och så finns ju, som känt, ett megalångt förlossningsdravel i mitt sommarprat från 2013.

Memory.

Idag kollade vi på en massa gamla foton. Alla foton från Milkens sjukhustid. Är alldeles överväldigad av Matheos minne. Han mindes exakt vilka leksaker som fanns i vilka lekhörnor på olika sjukhus och en massa andra helt otroliga (och för en vuxen helt oviktiga) detaljer. Han kom till och med ihåg någon pojke han lade lekt med när han såg ett bild på tågbanan från väntrummet vid vauvatehon. Trots att det var nästan två år sedan. I hans fall en halv livstid sedan. Kan inte begripa att han minns saker från när han inte kunde prata – och nu kan berätta om dem. Kanske därför han alltid vinner mig 100-0 i memory.

Solbrillor 2010:

Solbrillor 2011:

Solbrillor 2012: